Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
I något läge var tanken att vi – hustrun och jag – till fots skulle gå till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Inte av religiösa skäl – vi är båda lagom ointresserade medlemmar av Svenska kyrkan – utan av kulturhistoriska skäl, och då kunde kanske en fotvandring vara en bra omväxling.
Efter att ha konsulterat några professionella fotvandrare kom vi emellertid på andra tankar. Det var inte besväret som avskräckte oss men väl kostnaderna för utrustning alltifrån de rejäla skodonen, den rymliga ryggsäcken, sovsäckar för att eventuellt sova ute plus ytterligare en massa saker. Det lät som i runda tal 10 000 kronor innan vi ens hade startat, och eftersom vi såg den tänkta fotvandringen som en engångsgrej fick det vara.
 |
|
Pilgrimer på väg. |
|
CHRISTOPHER HERWIG/LONELY P/SCANPIX |
Pietatis causa
De allra första kristna vallfärderna företogs som sig bör till Heliga landet – Palestina således – för att besöka platser förknippade med Jesus historia. Efter en tid utvidgades det resandet till att omfatta även olika martyrers gravar och minnesmärken. Således blev Rom en vallfärdsort redan på 300-talet efter det att kejsar Konstantin lät bygga en basilika över apostelns Petrus grav. Santiago de Compostela blev en vallfärdsort på 900-talet. Den främsta orsaken till att vallfärderna kom igång var att den som vandrade, pilgrimen, ville uppnå en personlig kontakt i någon form med ett helgon för att den vägen få antingen befrielse från kyrkans straff för sina synder eller hjälp på grund av sjukdom och nöd.
Pilgrimsvandringarna under medeltiden kan indelas i tre kategorier efter resornas längd. Det kunde då röra sig om lokala vandringar till mål som kunde nås på ett par dagar. Nästa nivå var till helgon på platser som man kunde nå inom ett par veckor. I Norden var det framför allt Nidaros (Trondheim) och Vadstena som besöktes med Sankt Olof och heliga Birgitta som de helgon man vallfärdade till. Den tredje nivån var fjärrvallfarterna. De kunde ta månader eller år i anspråk och de gick i första hand till Jerusalem, men även till Rom och till Santiago de Compostela.
De tidigast kända vallfärderna gjordes i huvudsak av personer med en mycket hög social status och dito ordnad ekonomi. Det handlade om kungligheter samt om abbotar och präster. De ville med sin vallfärd samtliga höja sitt anseende i omgivningens ögon. Senare breddades den sociala rekryteringen och under 1400-talet utgjorde så kallat vanligt folk från landsbygden en majoritet av vandrarna. Av dessa antar man att omkring en tredjedel var kvinnor.
Santo nacionale
Hur kvarlevorna efter aposteln Jakob kom till Santiago de Compostela finns det gott om legender som berättar. Oavsett vilket påstås hans grav ha hittats i samband med att ett himlafenomen syntes över staden (därav namnet Compostela, ’himlafältet’) omkring år 813. Det var en eremit som hette Pelagius som såg att en av de många stjärnor som då syntes på himlavalvet lyste särskilt klart över en ek vid floden Ullas strand. Han rapporterade sitt fynd till biskopen i området, Theodimir, som lät undersöka marken. Man fann då, tro’t den som vill, tre kroppar, av vilka en var halshuggen. Av det förstod biskopen att det var aposteln Jakobs grav man funnit.
Bud om fyndet gick till kungen av Asturien (Alfonso II), som i sin tur kontaktade påven Leo III. Med tanke på att det vid den här tiden pågick en kamp med morerna var påven snabb med att intyga att de funna benen tillhört aposteln Jakob, och av bara farten fick Spanien sitt skyddshelgon, sedermera nationalhelgon (även Matamoros, ’morerdödaren’, kallad).
Resten är en historia där vallfärderna till Santiago de Compostela inleddes redan vid mitt av 900-talet. På 1000-talet blev Jakobs grav ett allmänt mål för pilgrimer från hela Europa. Som helgon blev Jakob framför allt pilgrimernas skyddshelgon. Därför avbildas han vanligen som en vandringsman med sin mantel, sin bredbrättade hatt, väska och stav. Hans främsta kännetecken är dock den kammussla som kunde plockas på stränderna vid Atlantkusten. I dag lämnar ingen som vandrat till Santiago de Compostela staden utan en kammussla placerad väl synlig för alla att se. Till skillnad från andra musslor tiger denna inte.
Causa nostra
För den som tar sig till fots till Santiago de Compostela är det själva resan som är målet. Det är framför allt vägen som är resan värd, som man brukar säga. Beroende på från vilket väderstreck man kommer finns det olika vägar att ta sig längs för att komma till slutmålet. Från La Coruña leder den engelska vägen (camino inglés), från Tui vid den portugisiska gränsen leder camino portugés, norrifrån heter vägarna antingen camino del norte, camino francés eller camino primitivo och kommen söderifrån tar man sig till Santiago de Compostela på silvervägen (camino de la plata).
För oss – undertecknad med familj – var i stället målet att få gå varv efter varv inne i själva Santiago de Compostela. För den som så önskar går det att flyga direkt till Santiago de Compostela. Vi valde i stället att först ta oss till Bilbao och därifrån med buss – billigt och mycket bekvämt i Spanien – till slutmålet via städer som Santander, Oviedo, Léon och La Coruña.
Vi letar gärna hotell på plats när vi reser. Då behöver vi inte passa tider och vi kan på plats hitta vad vi söker. Vad får det kosta? Var vill vi bo? Vilken standard bjuder hotellet på? Efter en kortare stunds letande – tack den som uppfann väskor med hjul! – hade vi hittat ”hem” ett stenkast från katedralen och med utsikt mot en gågata. (För den som har gott om pengar finns en lyxig parador mittemot katedralen.) Dags att upptäcka staden!
Med fördel ser man Santiago de Compostela en bit ovanifrån innan man ger sig på en första stadsvandring. Parque de San Domingo de Bonaval ligger precis utanför centrum och därifrån har man en härlig blick över katedralen med omkringliggande byggnader. Gå sedan gärna till den här parken när det börjar skymma och se sedan staden vartefter belysas från olika håll med den nedgående solen i bakgrunden. Magiskt!
Vad man sedan tittar på är upp till tid, läggning och intresse. Katedralen är väl obligatorisk för de flesta. Den innehåller det mesta, inklusive ett museum. Museet med kyrklig konst från 1500- och 1600-talen – Convento de San Paio de Antealtares – borde också kunna falla de flesta på läppen.
Vad staden sedan har att bjuda är upp till var och en att upptäcka. Eftersom biltrafiken inne i själva centrum är mycket begränsad – något som är ovanligt för spanska städer – är Santiago de Compostela i väldigt hög grad en stad att gå omkring i för att låta atmosfären smyga sig in i porerna.
Den som vill läsa in sig i vägen till Santiago de Compostela kan med fördel läsa Cees Nootebooms Omvägar till Santiago (1992) eller Anders Paulruds lika livskrisiga som vackra Kärleken till Sofia Karlsson (2005), där han tar sig ända till ”världens ände” – Faro Fisterra – i sitt fruktlösa sökande efter sin älskade. Guideböcker finns det många. Ulla Nordfors Pilgrimstur till Santiago de Compostela (2009) är den senaste. Rolf Enanders Vägen till Santiago de Compostela (2000) finns i flera upplagor och har även utkommit i pocket.
(Reportaget publicerat 2010-06-28)
Alla vägar bär till Santiago de Compostela
http://www.ne.se/rep/alla-vägar-bär-till-santiago-de-compostela/RP123780
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
