Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap
Berättelserna om Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel, de tre som den 11 juli 1897 lyfte i sin med vätgas fyllda ballong från Danskön på Spetsbergen, tar aldrig slut. Av nyheter med svenskar i centrum är det få som fått ett sådant genomslag världen över.
De tre startade sin färd vid en tid då de journalistiska formerna hade fått sitt genombrott. Även om det inte fanns telegrafförbindelse på startplatsen kom deras öde att spridas över världen med telegrammets hastighet.
När de inte hördes av enligt den optimistiska tidtabell som Andrée ställt upp blev det en tid ryktena som tog över nyhetsförmedlingen. Världen över tyckte man sig ha sett den försvunna ballongen Örnen. Varenda duva blev misstänkt för att vara en av dem som bar bud från de tre polarfararna.
 |
|
Nils Strindberg står till höger om Andrée och den skjutna isbjörnen. |
|
Fotograf: Nils Strindberg/Grenna Museum – Andrée-expeditionen Polarcenter GMAP |
Stor sensation
1930 återfanns kvarlevorna av de tre på Vitön. På nytt blev Andrée, Strindberg och Frænkel en världsnyhet. Under de 33 mellanliggande åren hade nyhetsförmedlingen utvecklats på ett enastående sätt. Tidningarna satsade enorma summor på att komma först i kapplöpningen.
I Sverige var det Dagens Nyheter och Veckojournalen som gick segrande ur den striden. Knut Stubbendorff, journalist och författare, som läst konstvetenskap och medicin i Lund, fick sitt livs chans och de utsändande tidningarna sitt största scoop sedan det visat sig att den varma eftersommaren smält fram ytterligare material som de första upptäckarna av lägret hade förbisett.
Vid sidan av dagboksanteckningar fanns här också ett fotografiskt material som mot alla odds delvis lät sig kallas fram. Även det var en världssensation.
Typiskt svenskt
I mer än hundra år har det skapats berättelser om de tre luftseglarna och om dem som stod dem nära. Det finns få motsvarigheter och i varje fall ingen i vårt land där man om och om igen kunnat återvända till det som blev utan återvändo.
I första hand Andrée, i andra Strindberg har själva bidragit med berättelser. Utöver sitt värde som dokument skriver de in sig bland de fängslande och gripande historierna: korta, oavslutade, gåtfulla. Expeditionens tredje medlem, den senast tillkomne Frænkel, har inte efterlämnat andra vittnesbörd än sina väderleksobservationer.
Per Olof Sundman tog fasta på det när han i sitt mästerverk Ingenjör Andrées luftfärd (1967) berättade historien från hans synvinkel. Också det var en berättelse som gick över gränserna och översattes till många språk.
Längst därvidlag har dock Jan Troell nått, när han 1982 filmatiserade Sundmans roman i smärtsamt sköna bilder och med en grundläggande fascination också för de bilder som männen lämnade efter sig. Han kunde heller inte släppa tankarna på dem utan återkom med ännu en film, den tillsammans med Göran Gunér till 100-årsjubileet skapade En frusen dröm (1997).
Ja, berättelserna är många, långt flera än de som här kunnat antydas. Svenskar har i fem generationer upplevt dem så starkt att de också trängt in i drömmarna. Att så upptas av det heroiskt misslyckade ligger är kanske typiskt svenskt.
Gåtfulla gestalter
Men samtidigt som materialet kan tyckas flöda finns det mycket som saknas, som förlorar sig i tystnaden eller som i varje fall dröjt oförklarligt länge. Det finns en gåta att lösa. Det finns människor som man ville veta mera om. Det gäller inte minst de kvinnor som fanns i de tre männens närhet.
Gurli Linder var trebarnsmamman som blev huvudlöst förälskad i August Andrée. Ett slag hade hon kanske möjligheten att genom att bryta upp från man och barn få honom att välja henne framför ballongen. Nu gick allt sönder, och vid sidan av att bli en ledande barnbokskritiker ägnade hon sitt ensamma återstående liv åt att försvara den man som övergett henne. Hennes brev och berättelser ligger i Tekniska museets arkiv i Stockholm och väntar på att någon ska skriva hennes liv.
Anna Charlier var den unga kvinna som förlovade sig med Nils Strindberg och som i det längsta hoppades att han skulle återvända till henne. Hon längtade sig sjuk och är tillsammans med sin förlovade den mest gåtfulla och gripande gestalten. Hon blev kvar när den misslyckade ballongen för alltid försvunnit och de nationalistiska hurraropen tystnat.
Den från Småland utgångne men i Nederländerna verksamme kompositören Klas Torstensson var den förste som i sin opera Expeditionen (1997) gav henne röst.
Negativinformation
Anna Charlier blir vid sidan av Nils en huvudperson i den nyss utkomna biografi som Tyrone Martinsson nyss publicerat över hennes förlovade, Nils Strindberg: En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition (2006)
Tyrone Martinsson är själv fotograf och sedan länge fångad av Arktis. För ett par år sedan lade han fram en avhandling vid University of Westminster i London med titeln Photographic Archaeology and Nils Strindberg’s Photographs from the Andrée Polar Expedition 1896–1897. I den lyckades han komma vidare med det fotografiska material efter expeditionen som den legendariske John Hertzberg en gång räddade på Tekniska högskolan i Stockholm.
Med hjälp av bland annat datateknik visade han att det fanns ytterligare information att hämta ur de negativ som varken på Vitön eller under sin senare förvaring i arkiv hanterats på bästa sätt. Bara den som sett Jan Troell okulärbesiktiga materialet i dess nya skick kan ha den rätta förståelsen för Martinssons prestation.
Illuminerade brev
Nu blir Tyrone Martinsson också den som skriver den första moderna biografin över någon av expeditionsmedlemmarna. Och som Nils Strindberg, kusinbarn till August, presterat några av de märkligaste bilderna en svensk fotograf skapat blir det också ett bidrag till fotohistorien. Mest av allt blir det dock en djupt gripande berättelse om två unga människors kärlek.
Hur mycket material som än genom åren samlats i framför allt Gränna där Andréesamlingarna för ett par år sedan fick ett museum dyker det ständigt upp nytt material eller nya tolkningar av det gamla. För ett par somrar sedan kunde man till och med på fyndplatsen på Vitön göra sådana fynd.
Utöver det som Martinsson kunnat utvinna av sina djupdykningar i det fotografiska materialet har han kunnat tillgodogöra sig arkivmaterial av personlig karaktär. I det får vi följa Nils från uppväxten i Stockholm, via studierna i Uppsala. Redan i 20-årsåldern i början av 1890-talet började han skola sig som fotograf och det gör att brevmaterialet kan illumineras av svartvita bilder. 1895 träffade Nils Strindberg Andrée. Det avgjorde hans öde.
Kameran fanns med som en anteckningsbok vid ballongträningen i Paris, och när det kniper kan Nils förse sina brev med teckningar av ungefär samma typ som släktingen August. Men bilderna blir förstås fler när första resan mot polen strax därpå inleds. Som vanligt blir det så att fotografen själv minst hamnar i bild. Men bilderna är ändå hans.
Skrikande tydliga tystnader
Tillbaka efter det första försöket då man inte kom iväg hände dramatiska ting. Meteorologen Nils Ekholm beslutade sig för att hoppa av och många trodde att Nils Strindberg skulle göra detsamma. Han blev djupt förälskad i Anna Charlier. Förlovning följde i slutet av oktober 1896. Lyckan var stor.
Andrée hörde till de oförstående – men kanske skulle man kunna gräva lite djupare också i hans motiv – men fann att Nils stod fast vid sitt åtagande trots erbjudande att bli löst från engagemanget.
Hettan i Nils och Annas relation blir desto påtagligare insatt i sin oscarianska ram. Genom nytt brevmaterial kan Martinsson ge liv åt Anna och Nils och åt deras kärlek. Mest är den förstås outtalad och man slås av hur talande tystnader kan vara. Det blir skrikande tydligt när de skiljs från varandra av det galna företaget att flyga till polen.
Nils vill bli hjälte och rik på andra sidan Nordpolen. Att han inte förstod eller inte ville förstå hur omöjligt ballongföretaget var och hur möjlig lyckan var att låta vara är en gåta som förblir olöst. Men man blir varje gång lika gripen när han under det hopplösa företaget att ta sig tillbaka efter det att ballongen havererat berättar för Anna om sina mödor och förstår hennes oro.
Hon skulle nås av breven – 33 år efteråt. Hon försökte vara tapper. Hon skulle aldrig glömma. Det förstörde hennes liv. Men det var stor kärlek och det är svårt att hålla tårarna tillbaka när den nu får ytterligare detaljer.
Det är en fin prestation Tyrone Martinsson gjort med sin nya bok. Bildmaterialet är sensationellt och bättre hanterat än någonsin förr. Hans ord har en mänsklig värme mitt i den arktiska kylan. De matchar bilderna. Det är ett högt betyg.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-07-17)
Andrées luftfärd: Fotografens frusna kärlek
http://www.ne.se/rep/andrees-luftfärd-fotografens-frusna-kärlek
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
