Barnajul: Återanvända sagor

Arne Järtelius , NE-redaktör

Det ska vara en saga i jul och helst ska den vara av det återanvända slaget. Det här kunde handla om julaftonseftermiddagens eviga Disneyreprisslinga, men det ska i stället handla om moderna svenska klassiker av Astrid Lindgren, Barbro Lindgren samt Inger och Lasse Sandberg.

Av Astrid Lindgren sätter Hipp i Malmö upp Mio, min Mio, och Kungliga Operan i huvudstaden tar till jul på nytt upp balettversionen av Pippi Långstrump. I samma hus är det samtidigt premiär på Barbro Lindgrens småanarkistiska berättelse om Loranga, Masarin och Dartanjang. Den som inte passerar någon av de båda spelplatserna kan i stället på bio se en tecknad version av paret Sandbergs Lilla spöket Laban. Riktigt bra sagor och berättelser tål definitivt att återanvändas i de flesta medier.

Loranga (Olle Persson), Dartanjang (Ketil Hugaas) och Masarin (Susann Végh).

MATS BÄCKER/KUNGLIGA OPERAN

Hipps Mio

Förra året var Pinocchio julteater för barn och vuxna i Malmöregionen med Hipp i centrala Malmö som spelplats. I år är det Astrid Lindgrens Mio, min Mio som intar scenen. För regin av den svarar Olle Törnqvist, och tillsammans med skådespelare vid Malmö Dramatiska Teater har han gjort en familjeföreställning som vänder sig till alla över sju år. Åldersgränsen är självklart inte absolut, men att döma av några reaktioner vid genrepet kan uppsättningen kännas aningen skrämmande för de allra minsta.

Vad vi får se är berättelsen om den föräldralöse Bo Vilhelm Olsson. Han försvinner spårlöst från sitt fosterhem i Stockholm en mörk höstkväll för att hamna i Landet i fjärran, där han möter sin fader Konungen. Bosse får namnet Mio. Tillsammans med sin vän Jum-Jum utmanar han den onde riddar Kato. I den sista striden mellan ont och gott segrar som sig bör det goda. Berättelsen sjunker in i allt djupare lager av publiken i takt med att tystnaden i salongen förtätas då vi följer den unge Bosses väg till mognad i livet. Mio, min Mio är en på samma gång spänningsfylld och lågmäld skildring av en pojke som vågar möta sitt öde, som vågar ta ansvar för sig själv och som genom det kan växa som människa. För dramatiseringen av Astrid Lindgrens saga från 1954 svarar med varsam hand Kristina Lugn.

Björn Johansson har rollen som Bosse/Mio och Pär Malmström spelar kamraten Benka/Jum-Jum. De båda pojkarna möter ett antal olika gestalter på sin resa: hästen Miramis (dansaren Jerry Pedersen), drömtygsväverskan (Siw Erixon), svärdsmidaren (Clas Göran Söllgård) och andra som samtliga ska ge dem nycklar eller redskap att övervinna olika prövningar. Vacker att uppleva är den avgörande konfrontationen mellan Mio och den om Darth Vader starkt påminnande Kato (Lars-Göran Ragnarsson). I den scenen svingas svärden i slow motion mot en blodröd bakgrund och med den ständigt närvarande violinisten Sara Jefta välljudande i bakgrunden. Utöver skådespelarna medverkar flera barn i uppsättningen vilket gör den extra identifikationsvänlig för de yngre i publiken.

Pippirepris och tuktad trio på Operan

Kors i taket! Denna jul visar Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg i huvudkommunen två uppsättningar med de lite mindre barnen som främsta målgrupp. Det är för det första förra årets dansföreställning Pippi Långstrump koreograferad av Pär Isberg. Koreografen och hans team följer Pippis äventyr sådana de skildras i Astrid Lindgrens böcker. Vi får se en Pippi som rör sig fritt mellan streetdance och klassisk tåspetsdans såväl på land som i vatten. För musiken står Georg Riedel och Stefan Nilsson och för librettot står nämnde Pär Isberg tillsammans med Gunilla Roempke.

För det andra visar Kungliga Operan nu i jul Loranga, Masarin och Dartanjang i två akter efter Barbro Lindgrens böcker. För musiken står Carl Unander-Scharin. Han har inspirerats av förlagans 1970-talsatmosfär i en musik, som ohämmat och snabbt växlar mellan stor orkester, popband och tigerkör. Librettot har Barbro Lindgren själv skrivit och för regin svarar Karl Dunér.

Vi får se Barbro Lindgrens legendariska skapelser äntra operascenen – tidigare har vi förutom i böckerna kunnat se dem på tecknad film – med ett menageri av tigrar och giraffer där barn och vuxna kommer att känna igen sig själva och varandra i ett galleri av galet poetiska galenpannor. Med all sin absurda humor och poetiska komik står det en gång för alla helt klart att – om nu någon tvivlade om det – ingenting är omöjligt i sagans förtrollande värld.

Djurlika julfilmer

Den här julen bjuder på gott om barnvänliga filmer. Det är bara att välja mellan pingviner (Happy Feet), grisar (Desmond och träskpatraskfällan), spöken (Lilla spöket Laban), råttor (Bortspolad) samt Pettson och Findus (Pettson & Findus: Tomtemaskinen).

Här har vi valt att titta lite närmare på det 40-årsfirande lilla spöket Laban. Av honom har det nu blivit film i regi av Per Åhlin och med Maria Lundqvist som berättarröst. I den första av filmens sex episoder gör sig pappa Spöke klar för att gå till spökjobbet. Innan han går frambringar han sina bästa spökljud för sonen Laban. Laban vill så gärna också låta rysligt farlig. Men när han försöker kommer bara snälljud ut. Laban själv är däremot fasligt rädd när han vandrar ensam i de mörka korridorerna. Det är inte alltid så lätt att vara spöke när man är mörkrädd. Efter ytterligare fem episoder har 44 minuter gått om Lilla spöket Laban, och för de små barn för vilka detta kanske är biofilmdebuten har det varit en trevlig stund även om så mycket stillasittande på en gång kan kännas i kroppen.

(Artikeln publicerad 2006-12-18)