Dopning: Idrottens mörka sida

Jörgen Malmquist, Docent i internmedicin

Vinter-OS i Salt Lake City står för dörren. I de många förberedelserna ingår, som alltid vid stora idrottsevenemang, planer för dopningskontroll, dvs. provtagning och kemiska analyser. Den aviserade grundregeln är att prov kommer att tas på alla som placerar sig på de fyra främsta platserna och på ytterligare slumpvis utvalda tävlande.

Sportintresserade är tyvärr ganska vana vid att ämnet dopning blir aktuellt då och då. Under hösten 2001 avslöjades att två svenska idrottare använt dopningsmedel. I början av november erkände Ludmila Engquist att hon tagit ett anabolt steroidpreparat under bobträning. Analys på ett blodprov taget i oktober hade påvisat medlet. I början av december avstängdes hon på två år av Svenska bob- och rodelförbundet. I oktober påvisades dopningsmedlet epo i blodprov från proffscyklisten Nicklas Axelsson. Han erkände, och påföljden blev fyra års avstängning. Tidigare under året inträffade skandalen i skid-VM i Lahtis: sex finländska skidåkare hade använt det blodförtunnande medlet Hemohes.

Kampen mot dopning

Idrottare och deras tränare har visat stor förmåga att hitta medel med säker eller möjlig prestationshöjande verkan. Utvecklingen av känsliga kemiska analysmetoder är mycket aktiv, så ingen idrottare kan räkna med att det medel han använder inte kan påvisas vid provtagning. Förutom intag av substanser finns prestationshöjande metoder av annat slag, huvudsakligen manipulationer med den tävlandes blod. Internationella olympiska kommitténs (IOK) årligen uppdaterade förbudslista ("dopninglistan") omfattar därför dels förbjudna substanser, dels förbjudna metoder. Ett tredje avsnitt av listan gäller läkemedel som får användas med vissa restriktioner.

"Fenomenet" Johann Mühlegg visade sig vara en dopningens diskreta charmör.

INGVAR KARMHED/SCANPIX

För att effektivisera kampen mot dopning inrättade IOK 1999 The World Anti-Doping Agency (WADA). Inom WADA verkar personer från den olympiska rörelsen och offentliga myndigheter. WADA har tillsammans med IOK utarbetat den nu gällande dopningslistan och kommer i fortsättningen att ensamt vara ansvarig för den. WADA har också ansvaret för utveckling av regelverket. Man strävar efter att det vid tidpunkten för OS i Athen 2004 skall finnas enhetliga internationella antidopningsregler för alla former av tävlingar. Det finns dock problem med större icke-olympiska tävlingsorganisationer i framför allt USA. De kan tänkas föredra att behålla sina egna regler som f.n. är mindre strikta än IOK:s. WADA arbetar dessutom med metodutveckling för provtagning och analyser. Inför OS i Salt Lake City genomförde WADA flera tusen dopningstester utan föregående varning.

Den nu gällande dopningslistan trädde i kraft 1 september 2001. Bland nyheterna där noteras att praktiskt taget alla astmamedel som tas genom inhalation (spray, pulver) är tillåtna. Dock krävs läkarintyg på att personen har astma, och diagnosens riktighet kan komma att kontrolleras i samband med tävling. Nytt bland förbjudna preparat är läkemedelsgruppen aromatashämmare, som är godkända för behandling av bröstcancer. Dessa medel hämmar kroppens omvandling av anabola steroider till kvinnliga könshormoner (östrogener), vilket gör att manliga användare av anabola preparat undgår att bröstkörtlarna tillväxer. Det aktuella medlet Hemohes är inte nämnt vid namn, men ingår i listans grupp plasmaexpanders, dvs. medel som ökar volymen av blodplasma i kroppen.

Bloddopning

Att tävlingsidrottare utsätter sig för manipulationer av blodet beror på att en av blodets viktigaste funktioner är syretransport från lungorna till kroppsvävnaderna. Syret transporteras bundet till det röda blodfärgämnet hemoglobin. Detta finns i de röda blodkropparna, som utgör 40—45 procent av blodets volym. Om syretransporten till musklerna blir mera effektiv kan detta öka kraftutvecklingen och framför allt uthålligheten. Enkelt uttryckt kan syretransporten förbättras av större blodmängd i kroppen, högre halt av hemoglobin i blodet eller ett mera lättflytande blod.

Grundbetydelsen av bloddopning är att idrottaren tar blodtransfusion före tävling. Blodet kan komma från annan person eller från idrottaren själv. I det sistnämnda fallet görs en blodtappning, och de röda blodkropparna transfunderas tillbaka efter att idrottaren återfått normala blodvärden. Sådan bloddopning är en av de mycket få dopningsmetoder som inte kan avslöjas genom provtagning och analys.

En något bekvämare metod att öka mängden röda blodkroppar (och därmed blodets hemoglobinhalt) är att ta injektioner av hormonläkemedlet erytropoetin (epo). Hormonet finns naturligt i kroppen och stimulerar bildningen av röda blodkroppar i benmärgen. Som läkemedel används epo vid sjukdomar då blodkroppsbildningen sviktar, t.ex. vid svår njursjukdom. Epo fungerar emellertid även på friska – om man ger kroppen ett tillskott av hormonet kommer röda blodkroppar och hemoglobin att stiga över individens normala värden. Epo-injektioner har använts av idrottare, men sådan dopning kan nu avslöjas genom avancerade analysmetoder som kan skilja mellan kroppens egna epo och insprutat epo. Dopning med epo medför risker: förutom faran av blod med hög viskositet (se nedan) stiger blodtrycket.

Man kan också välja att stimulera kroppens egen epoproduktion genom att utsätta sig för lägre syrehalt eller lägre syretryck i inandningsluften. Den tendens till syrebrist som då uppstår i kroppen ger en signal till ökad bildning av epo. Människor som bor på höga höjder där lufttrycket är lågt, t.ex. i Anderna, har därför förhöjda nivåer av röda blodkroppar och hemoglobin i sitt blod. Tävlingsidrottare försöker utnyttja detta genom att förlägga sin träning till områden som är belägna högt över havsytan. En annan metod är att vistas i s.k. höghöjdshus. Huset behöver inte vara högt beläget, men genom att manipulera inomhusluftens lufttryck eller syrehalt uppnås samma effekt som av hög höjd. Genom att sova i ett sådant hus försöker idrottaren höja sina blodvärden. Det har emellertid inte bevisats att höghöjdsträning eller höghöjdshus ger säkert förhöjda blodvärden.

Mühleggs fall

Efter skidloppet över 50 km vid OS i Salt Lake City framkom att den för Spanien tävlande Johann Mühlegg varit dopad. Det gjorde att han redan efter A-provet fråntogs sin guldmedalj. Senare visade det sig att Johann Mühleggs B-prov också var positivt. Provet bekräftade att Mühlegg använt njurmedicinen darbepoetin.

Aranesp är både i USA och Europa det godkända handelsnamnet för ett läkemedel som används för att stimulera den svaga bildningen av röda blodkroppar hos personer med svår njursvikt. Den i svensk press ibland använda förkortningen ”nesp” är endast ett informellt namn.

Läkemedlets aktiva substans heter darbepoetin. Darbepoetin är en kemisk modifikation av det hormon, erytropoetin, som styr bildningen av röda blodkroppar. Erytropoetin har varit i bruk som läkemedel några år. Det ges i injektion tre gånger per vecka. Namnet förkortas ofta till epo och skrivs ibland rh-epo, som är en förkortning för ”rekombinant humant erytropoetin”. Fördelen med darbepoetin framför andra liknande läkemedel är att det har en långvarigare verkan. Det räcker med en injektion per vecka eller en varannan vecka. Effekten av läkemedlet kulminerar efter 2–3 veckor. Vid medicinsk användning tas injektionerna fortlöpande så att antalet röda blodkroppar, och därmed hemoglobinnivån, håller sig stabilt på önskad nivå.

Olympiska kommitténs regler, där varje lopp behandlas för sig, gör att han inte kan fråntas de två tidigare medaljerna trots de positiva proven.

Blodkontroller

Som en metod att upptäcka alla dessa former av manipulation har man inom vissa idrotter infört kontroll av alla tävlandes hemoglobinvärden (eller liknande analys) före start. De som har värden som överstiger fastställda övre gränser får inte tävla. Som skäl till detta anges att höga blodvärden är riskfyllda eftersom blodet är mera visköst och lättare bildar blodproppar. Man behöver alltså inte ta ställning till om den som har högt värde har manipulerat sitt blod.

Dessa blodkontroller tycks ha haft en viss avskräckande effekt. De högsta hemoglobinvärdena som registrerats vid internationella skidtävlingar har gått ner från 1997. Vidare var segerresultaten i medel- och långdistansloppen vid OS i Sidney 2000 sämre än förväntat utifrån statistiska trender och världsrekord.

De som valt att manipulera sitt blod försöker undgå upptäckt genom att före hemglobinkontrollen späda ut blodet genom att ta infusioner av en plasmaexpander, ett medel som ökar mängden blodplasma. Oftast används sjukvårdspreparatet Hemohes (ibland förkortat HES), en vattenlösning av hydroxietylstärkelse. Vissa tävlande tycks i stället ta Hemohes i tron att det förbättrar blodets flödesegenskaper (vilket inte har bevisats). Användning av Hemohes kan emellertid lätt påvisas genom blodanalys, vilket framgick tydligt vid skid-VM i Lahtis.