Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Ordet påsk kommer av hebreiskans pesah, som betyder ’förbigående’, ’förskoning’. Påsken har fått sitt namn efter den judiska påskfesten firad till minne av mordängelns ”förbigående” av de israeliska husen i Egypten, som alla hade ett felfritt lamms blod struket på dörrposten till minne av befrielsen ur den egyptiska fångenskapen.
I Sverige har veckan före påsk kallats för sådant som stilla veckan, tysta veckan eller dymmelveckan. Den senare benämningen anses komma från det fornnordiska ordet dymbil som betyder 'träkläpp'. Det var sådana som fick ersätta den gängse klockkläppen i metall för att ge ett mer dämpat och vilsamt ljud denna för de kristna så sorgesamma vecka då Jesus pinades och sedan dog för människornas skull.
Traditionstyngt firande
Påsken är en rörlig högtid. I äldsta tid torde inga fasta regler för när påsken inföll ha förekommit. En tidig princip tycks dock ha varit att påskdagen skulle firas på den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. De fortfarande gällande principerna för dess firande fastställdes på kyrkomötet i Nicæa 325. Där bestämdes att påskdagen firas den första söndagen efter den första metonska fullmånen – oavsett när astronomisk fullmåne eller vårdagjämning inträffar. Påskdagen kan på så sätt inträffa mellan 22 mars och 25 april.
Det kristna påskfirandet har två höjdpunkter. Den ena är långfredagen, den andra är påskdagen. Långfredagen präglas av sorg och bot, påskdagen kännetecknas av triumferande glädje och jubel. På långfredagen dör Jesus på korset, på påskdagen – den tredje dagen – återuppstår han. Det finns forskare som har betonat påskens likheter med hedniska fester kring en död och uppstånden gud, till exempel i Adoniskulten.
Dymmelveckans dagar
Till var och en av dymmelveckans dagar hade man i det gamla bondesamhället knutit särskilda sedvänjor. Allmänt för denna stilla vecka gällde att man skulle utföra och sätta igång med så få aktiviteter som möjligt. Bak, bryggning eller byggning under dymmeln ansågs man få sota för. Som allmänt straff gällde, skriver Ebbe Schön i Folktro från förr (1989) att "det började vimla av råttor och möss och ohyra på gården om man trotsade arbetsförbudet" under dymmelveckan.
Palmsöndagen
På palmsöndagen, som infaller söndagen före påsk, tog folket som hedersbetygelse vad som motsvarade palmkvistar, ofta knippen av sälg, i händerna. I liturgin har det framställts symboliskt genom en "palmprocession" kring eller i kyrkan, där deltagarna bär välsignade kvistar i händerna.
I Sverige förbjöds den katolska palmvigningen på Örebro möte 1529. I sydvästra Sverige, skriver Nils-Arvid Bringéus i Årets festseder (1988), har benämningen "palmer" levt kvar för de sälg- och videkvistar, som man vid påsk brukar ta in i husen till prydnad. I Småland ansågs det en gång i tiden lämpligt att den här dagen "suga björksaft", som innebar att man tappade sav av björkarna och drack. Det ansågs ge en god hälsa och rikligt med krafter för det kommande året.
I Svenska kyrkan har under senare år palmsöndagens högmässogudstjänst främst fått sin särkaraktär genom Lutherhjälpens s.k. fasteinsamling.
Blåmåndag
På måndagen, även kallad "blåmåndag" eller "svarta måndag", i dymmelveckan skulle man exempelvis på flera håll i Skåne äta nio sorters kål. Det skulle ge tillräckligt med krafter för att orka med det förestående hårda vårarbetet på gården. I Bohuslän skulle den svarta måndagen användas för att sota skorstenarna, så att de blev vita och fina.
Att inte ligga kvar för länge i sängen på morgonen var viktigt under hela dymmelveckan. Den som kom upp sist riskerade att få ett öknamn som kunde hänga kvar under hela året. Sist ur sängen på måndagen var "askfisen". För de övriga dagarna gällde följande öknamn: "fetgrisen", "dymmeloxen", "skärtosen", "långlaten", "stumpen" och, sist men inte minst, "påsklåskan".
Vita tisdag
Vita tisdag i dymmelveckan kunde man vakna och tända eld i spisen som sedan ledde röken ut genom den rengjorda och vitmenade skorstenen. I Värmland, skriver Ebbe Schön i "Folktro från förr", skulle denna dag de nyslaktade grisarnas fötter kokas och ätas. "Men benen bar man till svinhuset, ett efter ett, för att grisarna skulle bli riktigt stora och feta till hösten."
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "fetgrisen".
Dymmelonsdag
Dymmelonsdagen var enligt gammal sed den dag då påskfriden inträdde. I Östgötalagens kyrkobalk heter det: "Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp." Det gjorde man med en träkläpp, dymmel kallad. Till skillnad mot romersk-katolska länder, där klockringningen de sista dagarna i stilla veckan ersattes med ett handvevat "smatterverk", påbjöd den svenska kyrkoordningen 1571 klockringning i dymmelveckan. Det gjordes med hänvisning till att klockornas tystnad för vantro med sig.
Mängder med förställningar är kopplade till den här dagen. Det ansågs vara farligt att hugga ved – "dymmeln" kunde krypa in i trät och göra så att veden ruttnade – korna riskerade den här dagen en sjukdom, "kläv-älta", om de trampade på spånor som huggits just denna dag, och att den här dagen bära hem granris från skogen var detsamma som att dra ormar till gården. Aska och sopor måste vara undanröjda på dymmelonsdagen annars, skriver Ebbe Schön i Folktro från förr, "inträffade det förmodligen vanligaste av alla magiska straff: huset blev fullt av loppor och annan ohyra".
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "dymmeloxen".
Skärtorsdag
Skärtorsdagen har sin grund i ordet skära med betydelsen 'göra ren'. Det var på skärtorsdagen som Jesus tvättade lärjungarnas fötter och instiftade nattvarden. Dagen infördes i kyrkoåret under 300-talets andra hälft och firas bl.a. som en försoningsdag för botgörare.
I Sverige var skärtorsdagen helgdag fram till 1772. I 1986 års evangeliebok har den åter egna texter och böner. Den har haft stark ställning som nattvardsdag, med en mässa präglad av ljus högtidlighet. Altaret avkläds ofta sin liturgiska utstyrsel som avslutning på gudstjänsten och som förberedelse för långfredagen. I svensk frikyrklighet kallas skärtorsdagens nattvardsgudstjänst ofta getsemanestund.
I romersk-katolska kyrkan vigs denna dag de heliga oljorna – att användas för smörjelse – i en särskild mässa. Till skärtorsdagen knyts olika kyrkobruk, bl.a. fottvagning.
I svensk folklore har skärtorsdagen varit framför allt tidpunkten för häxornas blåkullafärder. För att inte kvastar och ugnsrakor skulle användas av häxorna att rida på brukade man gömma undan sådana redskap samt skydda sina kreatur genom att måla kors eller pentagram på lagårdsdörrarna. I samma syfte kunde påskeldar tändas även på skärtorsdagsnatten, och man sköt gevärsskott i luften samt höll skorstensspjället stängt för att inte locka till sig flygande häxor.
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "skärtosen".
Långfredag
Långfredagen firas till minnet av Kristi död på korset. Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet och blev snart allmän i kyrkan. I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner.
På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag. Under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud. Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag. Det är först i modern tid som den har blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder.
Långfredagen var årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorg- och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna. Det förbudet upphävdes först 1973.
Maten på långfredagen var i äldre tider oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg; mjölkmat borde undvikas. In i vår tid har det funnits de som avstått från grädde i kaffet på långfredagen. Bland de allmänna svenska långfredagssederna märks risningen: husfadern skulle med ett knippe nyskuret björkris aga sitt husfolk. Den seden utvecklades till en mer allmän ömsesidig och skämtsam risning familjemedlemmarna emellan.
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "långlaten".
Påskafton
På påskafton invigdes och tändes påskljuset. Enligt Lundamissalet skedde det klockan 12 på dagen. I den ortodoxa kyrkan gjordes det i stället först natten mellan påskafton och påskdagen.
Den liturgiska ljussymboliken i kyrkorna har en motsvarighet i den folkliga seden att tända påskeldar. Den seden har huvudsakligen en västsvensk utbredning och det äldsta belägget är från Stora Lundby i Västergötland 1736. Eldarna skulle skrämma bort påskkäringarna enligt en tradition. Enligt en annan tradition hade de framför allt en förebyggande och skyddande funktion för boskapen.
Ytterligare en tradition denna dag var påskskjutningen, även den med funktionen att driva bort påskkäringarna. Det är en sed som enligt Ebbe Schön (i "Folktro från förr") kan härröra från en tid då man ännu inte kände till krutet. Från Örs socken i Dalsland omtalas enligt samma källa: ”Påskafton, samtidigt med eldning och skjutning, blåstes i lurar och horn nästan hela natten tills solen gick upp för att hålla trollen borta. Efter soluppgången hade dessa ingen makt, troddes det."
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "stumpen".
Påskdagen
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "långlåskan". Enligt traditionen kunde i stället den som steg upp tidigt påskdagen få se solen dansa eller snurra. Anledningen till denna soldans var enligt en from föreställning glädjen över Jesu uppståndelse. Om påskdansen sjunger vi ibland fortfarande under julen när det om den heter att den varar till påska, men: ”Nej det var inte sant, nej det var inte sant, för däremellan kommer fastan." Nu var fastan över och under två påskdagar tog man igen vad man tyckte sig ha gått miste om. I Skåne kallades det för "påskastua" och en kvinna från Fru Alstad i Skåne berättar (Nils-Arvid Bringéus, "Årets festseder"): "Påskastuan började på påskdagskvällen samt fortsattes annandags påskekvällen med dans och musik av fiol och klarinett, vilka senare på kvällen ersattes med dragspel." De här båda kvällarna var det flickornas skyldighet att svara för gillet. "Om det så dansats ett par timmar, så skulle en eller två flickor duka fram gudsgåvorna och så åts och bedömdes deras förning till allt beröm."
Att Jesus uppstod är en grundbult i den kristna tron. De flesta teologer är överens om uppståndelsens centrala betydelse, däremot går meningarna isär om vad som menas med att att tro på Jesu uppståndelse. Tidigare i år disputerade Magnus Abrahamson vid teologiska institutionen i Uppsala på en avhandling om "Jesu uppståndelse som historiskt problem". I sin avhandling har Abrahamson studerat två moderna tyska teologers tolkningar av Jesu uppståndelse. Den ene av dem, Rudolf Bultmann, menar att uppståndelsen har existentiell betydelse. Enligt honom kan en modern människa inte tro att personen Jesus väcktes till liv. Den andre, Wolfhart Pannenberg, menar tvärtom att det finns goda skäl att tro att Jesus väcktes efter sin korsdöd och visade sig för en stor grupp människor. Pannenberg menar vidare att Nya Testamentets berättelser om Jesu uppståndelse ger människan hopp om ett liv efter den fysiska döden.
(Artikeln publicerad 2002-03-21)
Dymmelveckan och påsk
http://www.ne.se/rep/dymmelveckan-och-påsk
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
