En kyrka i takt med tiden

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Att bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling skulle stå i Storkyrkan i Stockholm var säkert klart på ett tidigt stadium. Här gifte sig brudens föräldrar och många kungligheter före dem. Traditionens makt är stark, i synnerhet hos de kungliga som är måna om att bevara ett historietyngt skimmer över sitt ämbete.

Stockholms domkyrkoförsamling har säkert inget emot att hysa bröllopet, men smakar det så kostar det. 14 miljoner kronor för att vara exakt. Det är den summa som församlingen – med sina knappt 3 000 medlemmar – fått punga ut med för att restaurera sin kyrka i tid till bröllopet. Det är därför man nu tar 40 kronor i inträde – en ovanlig åtgärd bland svenska kyrkor – av den som vill bese kyrkan, men med några hundra tusen besökare per år ska det nog gå ganska fort att tjäna in restaureringskostnaderna.

Storkyrkan

CHARLES HAMMARSTENS/IBL

Amerikaniserat kungagruff

Att ärkebiskopen ska vara vigselförrättare var nog från allra första början en stark önskan från kungafamiljens sida. Kungliga bröllop handlar inte minst om att visa folket den makt de kungliga trots allt besitter, och det är något som kungen med åren verkar ha blivit allt bättre på. Prinsessan Madeleines förlovningsbrytning är en allvarlig plump i det protokollet – prinsessan har av pappan nog med eftertryck fått veta att hon borde ha vetat bättre – men det visar samtidigt att dagens svenska kungahus är med Sverige i tiden.

Eller? Nu visar det sig nämligen att kronprinsessan Victoria vill att hennes far, kung Carl XVI Gustaf, i kyrkan överlämnar henne till sin blivande make vid altaret. Det låter i så fall som en från USA (och inte minst amerikanska filmer) introducerad nyordning i Svenska kyrkan. Det är förvisso något som ibland förekommer redan i dag, men från kyrkans sida ser man helst att det inte görs. Kyrkan vill se kvinnans medverkan i bröllopet som ett fritt val, inte att någon överlämnar henne som en ägodel. Det är enligt uppgift något som ärkebiskop Anders Weijryd försökt få framför allt kronprinsessan Victoria att förstå.

På Aftonbladets ledarsida (18 maj) skriver Helle Klein, som för övrigt är prästvigd, så här om den tänkta brudöverlämningen: ”Leds Victoria av sin far till altaret har Svenska kyrkans högsta ledning medverkat till en amerikanisering av vigseln. – Ärkebiskop Anders Wejryd måste förhindra att Hollywood-idén om bröllopet blir Svenska kyrkans uttryck. Säg nej för kvinnornas, kyrkans och den svenska kulturens skull!”

Än är nog inte sista ordet sagt i den här frågan. Frågan är i stället vem som får sista ordet: kungahuset eller prästerskapet, det första ståndet (adeln således) eller det andra? Kronprinsessan Victorias bröllop kommer förmodligen att skapa många och starka trender här i landet. Lämnas hon över av sin pappa så kommer vi garanterat att få se många andra svenska brudar lämnas över till sina blivande män. Vem vill se Svenska kyrkan följa med in i den tiden?

Skinande ren

Det var direkt efter julhelgerna som Storkyrkan stängdes för renovering, och den öppnade inte för allmänheten igen förrän i början av maj. Senast Storkyrkan renoverades var i början av 1950-talet, så det var säkert dags igen (kronprinsessbröllopet kom bara att bestämma när), men när man nu kommer in i kyrkan efter att ha betalt sina 40 kronor (om man inte är där för högmässan) så känns den nästan för ren, för blänkande och alltför i ögonen skinande. Kanske skulle man ha låtit bli att lacka kyrkans trägolv. Det gör att ljuset reflekteras så intensivt att kyrkan, trots sina 700 år på backen, känns som ny.

Att rosettfönstren rengjorts är helt i sin ordning. Det är också sådant som att sjuljusstaken flyttats – den stod redan tidigare i vägen – att silveraltaret putsats och med det även kungsstolarna – det är ju nu om någon gång som de kommer att användas – och predikstolen. Rengöringsteamet har även givit sig på taket med sin gomma pane – en särskild rengöringsdeg – och av bara farten fick Vädersolstavlan och Albertus Pictors målningar i Själakoret sig en släng av rengöringssleven och eltandborsten. Symboliskt nog har städpatrullen – hämtad ända från värmländska Sunne – givit sig på Yttersta domen samt Sankt Göran och draken, själva symbolen för Stockholm.

Putsningen av varje del för sig var säkert motiverad såväl antikvariskt som mediemässigt, men slutresultatet gör ett alldeles för starkt skinande intryck. Det är ju trots allt Stockholms äldsta bevarade kyrka vi talar om. En kyrka som sett alltifrån Stockholms blodbad och Gustav Vasas giftermål till Gustav III:s kröning och Carl XVI Gustafs och Silvia Sommerlaths giftermål. Det är en kyrka om lyssnat till Olaus Petris predikningar och biskop Caroline Krooks högmässor. Det är vår första nationalkyrka och den hade kanske vunnit på lite mer pietet i renoveringen.

Sankt Göran och draken i Storkyrkan

ANDERS WIKLUND/SCANPIX

Större än Vasa

Bland Gamla stans, ja hela Stockholms många sevärdheter, är Storkyrkan svåröverträffad, och det allra främsta kyrkan har att visa upp är skulpturgruppen Sankt Göran och draken. Symbolismen i verket med Sten Sture den äldre i rollen som Sankt Göran, med den elake dansken som draken (Kristian I) och prinsessan som Stockholm är en i dag lika söt som betagande historia. Vad verket framför allt har är en dramatik av sällan skådat slag. Det är en hel liten animerad film i 3D att gå varv efter varv runt för att se de olika aktörerna in action. I centrum står den helige Georg som lyfter sitt svärd mot den hemska draken. Det är Georgs häst som mest av allt verkar vilja springa därifrån och det är den lilla prinsessan som med ett litet lamm i ett rep vid sin sida med fasa betraktar skådespelet framför sig.

Självklart har även Sankt Göran och draken rengjorts inför bröllopet, men på något märkligt sätt har den behållit sin patina. Det kan bero på att det är en träskulptur som definitivt inte tål att putsas på samma sätt som kyrkans många metallföremål. Skulpturens silvriga sockel lyser däremot lite väl mycket, men man behöver ju inte titta ner.

Något som stått klart sedan en tid är att det inte är Bernt Notke som är att se som skaparen av Sankt Göran och draken. Att det skulle var just lübeckaren Notke var en uppfattning som lanserades i början av 1900-talet av konsthistorikern Johnny Roosval, och det kom av olika skäl snart att bli en vedertagen uppfattning. Ända till förra året. Då lade konsthistorikern och konservatorn Peter Tångeberg fram en skrift – Wahrheit und Mytos: Bernt Notke und die Stockholmer St. Georges-Gruppe – som visade att det i själva verket inte finns några fakta alls som säger att Notke hade med Sankt Göran och draken i Storkyrkan att göra. För dagen gäller i stället enligt Tångeberg att skulpturen gjordes av en nederländsk mästare, okänt vem.

Intervjuad av Svenska Dagbladet (3 maj 2010) säger Stångeberg om Storkyrkans främsta verk: ”Som sevärdhet överträffar Sankt Göran regalskeppet Vasa. Det märkligaste med Vasa är att hon bärgades, men Sankt Göransgruppen måste ha varit enastående redan från början.”

Om Storkyrkan efter renoveringen kan man säga att hon var minst lika bra innan. Det märkligaste med kyrkan är Sankt Göran och draken. Spana sedan gärna in prinsessan som står och tittar på. Vad har hon att säga? Och vilka symboliserar Sankt Göran och draken i dessa bröllopstider?