Ett sekel av svensk naturvård

Urban Emanuelsson, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet

I maj i år fyllde den svenska naturvården hundra år. Den 23 maj 1909 beslutade nämligen Kunglig Majestät i konselj att nio nationalparker skulle inrättas. Enligt vad legenden berättar inrättade man först Ängsö nationalpark, sedan drack man kaffe och därefter beslutade man om de resterande åtta nationalparkerna. Samma år bildades i samma anda Naturskyddsföreningen, som således också fyller hundra år i år.

Ängsö nationalpark, Sveriges första.

CLAES GRUNDSTEN/SCANPIX

Nationalromantik och vildmark

Nationalparkerna som bildades 1909 var inte bara de första i Sverige utan också de första i Europa. USA hade varit först ut med nationalparker med Yellowstone National Park 1872. I Europa hade nationalromantiken kommit att bli mycket populär och man gjorde allt möjligt för att visa upp historiska minnesmärken som förhärligade nationalstaternas ”gamla” historia. I USA var det ganska besvärligt att göra detta då man precis hade avslutat flera stora krig mot urinvånarna. Den vilda och ”opåverkade” naturen fick bli ett substitut för sådant som antika monument, slott och storhögar. Samtidigt fanns ett genuint intresse att bevara det som uppfattades som ursprunglig natur.

I Sverige hade till exempel den kända polarforskaren A. E. Nordenskiöld redan 1880 presenterat ett förslag till nationella naturparker. Det var dock genom en motion från riksdagsmannen Karl Starbeck som det svenska utredningsmaskineriet satte i gång. År 1909 resulterade det i de nio första svenska nationalparkerna.

Från naturskydd till naturvård

De första nationalparkerna i Sverige kom i princip att utgöras av stora fjällområden, små relativt orörda skogsområden samt några mycket idylliska och blomsterrika kulturlandskapsmiljöer. Ängsö var ett av de sistnämnda områdena. Tyvärr förstod inte det tidiga 1900-talets naturvårdare att det var just den mänskliga hävden i form av bland annat bete, slåtter och hamling av lövträd som gav upphov till den blomsterrikedom man ville skydda. På Ängsö stoppade man den traditionella hävden, vilket ledde till att ön började växa igen.

Långsamt började man på våra breddgrader dock förstå sammanhangen, inte minst genom den skånske järnvägstjänstemannen Mårten Sjöbecks banbrytande arbeten. Sjöbeck kom att samarbeta med forskare som Lars-Gunnar Romell och Bertil Lindquist, och successivt kom man till en större insikt om de bakomliggande sammanhangen.

Fortfarande diskuteras dock hävdens betydelse i naturvårdssammanhang, och då är det bland annat skogsbetets roll för artrikedomen i syd- och mellansvenska skogar som debatteras. Också den samiska renskötselns positiva roll har nyligen kommit att tas upp, bland annat när det gäller de lägre fjällens artrikedom.

Social naturvård

Den naturvård som bedrevs i Sverige från 1920-talet till 60-talet innebar dels att ett antal nya nationalparker tillkom, dock på ett ganska slumpartat sätt, dels att det framför allt kring storstäderna togs initiativ till att avsätta områden för rekreation. Nackareservatet och säkerställandet av det som sedan blev Tyresta nationalpark kan ses som ett led i den socialt inriktade naturvård som också kom att betonas starkt med den nya naturvårdslagstiftningen från 1967. Då bildades även Naturvårdsverket och områdesskyddet naturreservat infördes.

Naturreservat har därefter kommit att spela en mycket stor roll i Sverige. I dagsläget finns det omkring 3 100 naturreservat här i landet jämfört med 28 nationalparker. På många sätt innehåller en hel del svenska naturreservat så stora kvaliteter att de i andra länder snarare skulle ha klassificerats som nationalparker. Betoningen på naturreservat har att göra med den decentraliserade naturvård som vi har i Sverige, där kommuner och län spelar en viktig roll. I naturreservat är marken ofta privatägd, till skillnad mot nationalparker, som är statligt ägda.

Miljöhoten tornar upp sig

Under 1960- och 70-talen blev hoten mot vår miljö alltmer uppenbara. På olika sätt försökte man då att komma tillrätta med de omfattande föroreningarna i sjöar och vattendrag. Förgiftning av både vattenlevande och landlevande organismer blev alltmer uppmärksammade. Ett tydligt tecken på detta var en omfattande fågeldöd och att flera stora rovfåglar höll på utrotas. Till detta kom en rad stora exploateringsprojekt såsom utbyggnaden av Vindelälven, raffinaderier i Brofjorden och Sturups flygplats. Vissa av dessa projekt stoppades, medan andra genomfördes.

Naturvården hade dittills varit tämligen akademisk även om spridda röster kritiserat olika former av exploatering. Från slutet av 1960-talet blev många unga naturvårdare alltmer radikala, och de tillgrep metoder som varit främmande för de äldre akademiska naturvårdarna. Stora demonstrationer och utomparlamentariska aktioner blev vanliga. Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna kom här att spela en framträdande roll.

Sälvalet

I någon mån kan man säga att valet 1988, det så kallade sälvalet, blev en vändpunkt. Sommaren 1988 hade en stor mängd knubbsälar dött på västkusten i en valpsjukeliknande epizooti (epidemi hos djur). Något helt klart samband fanns visserligen inte mellan denna och alla de negativa miljöförändringar som kunde konstateras, men sälsjukan blev ändå en väckarklocka. Tillsammans med Miljöpartiets inträde i riksdagen gjorde den att miljöfrågor mycket tydligt kom upp på dagordningen.

Det stora miljöengagemanget både hos allmänheten och många politiker var dock inte liktydigt med ett stort naturvårdsengagemang. Utrotningshot mot olika arter väckte ofta inte den uppmärksamhet som till exempel förorenade badvatten och giftrester i mat. I början av 1990-talet uppmärksammade framför allt ett antal amerikanska biologer det mycket omfattande och alltmer akuta hotet mot artrikedomen i världen. Detta ledde till att det även kom att riktas uppmärksamhet mot den accelererande utarmningen av artrikedomen i Sverige och det som generellt har beskrivits som hotet mot den biologiska mångfalden.

Hotet mot biologisk mångfald

På FN:s stora miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 antog de flesta av världens stater en konvention om biologisk mångfald. I den förband man sig att arbeta mot den utarmning som blev alltmer akut när det gällde biologisk mångfald. I konventionen framhölls också den stora betydelse som biologisk mångfald har för produktion och mänsklig välfärd. Konventionen fick ett stort avtryck i Sverige där regeringen inrättade både ArtDatabanken och Centrum för Biologisk Mångfald samt en vetenskaplig kommitté för biologisk mångfald. Tillsammans med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Jordbruksverket kom dessa officiella organ att arbeta med många naturvårdsfrågor som tidigare mest engagerat den ideella naturvården såsom Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden (WWF). Det gjorde att en omfattande dialog växte fram mellan statliga och kommunala administratörer, forskare, ideella naturvårdare och inte minst skogs- och jordbrukare. Ibland har man varit överens och har sett gemensamma intressen, medan det andra gånger funnits stora motsättningar.

Framför allt har det varit inom skogssektorn som debatten varit hård, men också här har den statliga naturvården sett ur ett historiskt perspektiv satsat stora belopp de senaste tio åren, inte minst i form av inköp av skogar som skyddats. På jordbrukssidan har det varit insatser för att stimulera bönderna ekonomiskt och idémässigt som varit mest betydelsefulla. Genom ett omfattande lagarbete mellan olika aktörer har Sverige blivit ett av föregångsländerna när det gäller att stoppa förlusten av just sådana marker som Ängsö representerar.

En bredare naturvård

Det kanske var tur att vi så tidigt som för hundra år sedan gjorde en generaltabbe när vi skyddade Ängsö och satte stopp för hävden. Detta historiska misstag gav oss en möjlighet att förstå sammanhangen och i tid börja stimulera brukarna att bevara naturbetesmarkerna genom hävd, i stället för att ”skydda” dessa marker till döds. I dag finns det massor med ”Ängsöar” runt om i Sverige på privata marker. Dessas existens är ofta beroende av intresserade brukare och de miljöersättningar svenska staten och EU betalar ut för att stimulera skötseln. Bara en mindre andel ligger inom nationalparker eller naturreservat. Naturvård har bland annat genom de ovan nämnda miljöersättningarna blivit en viktig verksamhet i stora delar av samhället och är inte längre bara något för en liten akademisk elit.

Många kommuner är i dag djupt engagerade i naturvård, och naturvård har blivit en viktig del i landsbygdsutveckling och landsbygdsturism. Den spelar också en roll för friskvården, inte minst i tätortsnära områden. Svensk naturvård är i dag starkt internationellt engagerad, både inom EU och i samarbete med utvecklingsländerna. Naturvården har också mycket tydliga beröringspunkter med andra viktiga miljöfrågor, såsom klimatproblematiken och problemen kring våra hårt utsatta hav.

Rapadalens deltaland i Sarek sett från berget Skerfe.

TORE HAGMAN/SCANPIX

Tillbaka till Ängsö via Sarek

Sarek är den klassiska ”vildmarksnationalparken” i Sverige. Vad har den haft för betydelse och vad kan vi lära av den? Något överraskande får vi kanske också här lära oss ”ängsöläxan”, det vill säga att mänsklig hävd har haft betydelse för naturvärdena. I Sarek är det den samiska renskötselns roll som börjat utforskas. Vidare har det samiska samhället äntligen fått en betydande del i bestämmanderätten över denna nationalpark på samiskt land. Det senare har skett i och med den så kallade Laponiaprocessen. Laponia är namnet på det stora världsarvsområde som består av nationalparkerna Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet, Muddus samt naturreservatet Sjaunja.

Även om Ängsö – liksom flera andra till ytan små nationalparker såsom Garphyttan och Stenshuvud – har en marginell roll för bevarandet av arter och biotoper i Sverige har de som skyltfönster och turistiska magneter fortfarande en väldig betydelse. De kan hjälpa till med att föra ut förståelse för kulturlandskapet och illustrera samspelet mellan människan och naturen. Naturvård och kulturmiljövård möts här, något som dessa två områden inte alltid har gjort under en hundraårig naturvårdsepok.