Filmåret 2001: Dr. Strangeyear

Arne Järtelius

2001 var filmåret då filmvärlden på svenska biografer blev både större och bättre företrädd. Det var också filmåret då några äldre filmer vid nypremiären visade sig ha behållit sin tidigare lyster. 2001 var ovanpå det filmåret då svenska filmer fortsatte att ha premiär i en stor mängd men utan att lyckas frälsa vare sig publik eller kritik. Det var därtill som vanligt filmåret då film från USA dominerade med sin gängse dos av action, thrillers och komedier samt en större mängd än vanligt av finnfjuniga och pubertetsstinna helylleamerikanska datingfilmer.

Verklighetsöverrumpling

Terrorattacken mot USA 11 september lät inte oväntat sin tunga skugga falla även över filmutbudet. Vad som hade hänt var nämligen att den livs levande verkligheten till och med lyckades överträffa den annars så fantasirika Hollywoodfilmen.

Genom åren har vi väl sett ett antal filmer där bland annat såväl Vita huset som Federal Reserve, Fort Knox och Pentagon utsatts för förödande attacker, men då var det, som det heter, bara på film. När ett antal terrorister med hjälp av några trafikflygplan lyckades förändra inte bara New Yorks skyline utan framför allt USA:s syn både på sin egen osårbarhet och på sin roll som supermakt blev det för magstarkt för filmbolagen och svåruthärdligt för biopubliken.

På svenska biografer hade den sedan länge redan premiärbestämda Swordfish premiär någon vecka efter terroristattacken, men sedan blev det stopp. Arnold Schwarzenegger skulle i början på november haft premiär på Collateral Damage – berättelsen om en brandman som efter att ha förlorat hustru och son vid ett terroristattentat på egen hand börjar jaga terrorister. Men omständigheterna förpassade den både här och i USA till en osäker framtid.

Bara några dagar efter terroristattackerna mot USA gick de amerikanska filmbolagen igenom sina inspelningsplaner på nytt. Det resulterade i att Tick-Tock, som handlar om en vansinnesbombare, inte kommer att börja spelas in förrän tidigast i juni 2002. Nosebleed och Deadline, båda med terroristmotiv, placerades i en oviss framtid och den redan premiärklara komedin ’Til Death Do Us Part, som innehåller en scen från restaurangen Windows of the World i World Trade Center, blev i all hast omklippt.

Svenskutbud

Kalenderår är i biosammanhang konstlade ting. Om en film har premiär sent på året möter den en större del av sin publik året därpå, men den kommer inte med på ”rätt” årskrönika. Årets, dvs. förra årets, exempel på det är Jalla! Jalla!. Den fick förvisso sin stora publik (mer än 700 000 besökare), sina välförtjänta guldbaggar och en hel drös med andra priser 2001, men den hade premiär i december 2000 och kommer därför inte med i denna årskrönika.

Intressanta svenska filmer med premiär 2001 var Bille Augusts En sång för Martin, Kjell-Åke Anderssons Familjehemligheter och Jan Troells Så vit som en snö. Med det inte sagt att det skulle vara något fel på vare sig Colin Nutleys Sprängaren eller Anders Nilssons Livvakterna, men de känns trots sina väl inlindade syften – dagspressens roller i dagens svenska samhälle och privata polisinitiativ – ha publikens pengar som sitt primära mål.

Både Troells och Augusts filmer baserar sig på böcker – av Jacques Werup respektive Ulla Isaksson – och ingen av dem lyckas på djupet överträffa sin förlaga. Detta trots att Sven Wollter och Viveka Seldahl, regisserade av August som återvänt till sin mammas gata efter några mindre lyckade regiuppdrag i västerled, tillsammans gör ett inträngande porträtt av de påfrestningar kärleken inte alltid kan utstå då livskamraten blir svårt sjuk. Troell gör kanske misstaget att alldeles för mycket luta sig mot sin förlaga till förfång för att komma närmare in på livet på en ung kvinnas (närgånget spelad av Amanda Ooms) förtvivlade försök att visa sin omvärld vad hon dög till och att hon var flygfärdig.

Som vanligt innehöll även 2001 ett antal filmer med en ungdoms- eller 20-pluspublik för ögonen, men tyvärr inte särskilt mycket mer. Dit hörde i den senare kategorin Känd från TV, Hans och hennes, Om inte och Leva livet och i den förra Tsatsiki – vänner för alltid, Eva & Adam – fyra födelsedagar och ett fiasko, Kattbreven och Festival.

Två ordentliga besvikelser under året, för både publik och kritik, var Mats Arehns En förälskelse och Daniel Alfredsons Syndare i sommarsol.

Historiebruk

Historien låter sig både brukas och missbrukas på alla de sätt och vis. Det visade inte minst ett flertal USA-producerade filmer under året.

Även om ”missbruksfilmerna” väckte det största publika intresset var det två filmer om Vietnamkriget som hade något nytt att säga om historien. Det var dels Francis Ford Coppolas Apocalypse Now Redux, dels Joel Schumachers Tigerland. Coppolas slutgiltiga – i alla fall för tillfället – version av originalet från 1979 känns nu fullständig. En scen med huvudpersonens möte med en fransk familj i djungeln tillfogar ett historiskt perspektiv, och de scener som i övrigt lagts till, där man tidigare fick gissa sig fram – inte minst gäller det slutet – har nu fått sina förklaringar.

Schumacher har i sin tidigare produktion inte givit prov på någon större historisk medvetenhet. Nu tar han igen det med en film som med händelserna i ett amerikanskt militärläger under Vietnamkrigets dagar visar hemmafrontens reaktion på ett av de djupare såren i det amerikanska medvetandet (i alla fall före 11 september 2001).

Andra filmer under året som på allvar närmade sig historien var Michael Apteds Enigma, som skildrar hur den tyska signalkoden under andra världskriget spräcktes, och Roger Donaldsons Thirteen Days, som ger sin syn på tankarna inom kretsen kring John F. Kennedy i samband med Cubakrisen 1962. En riddares historia, en historia om tornerspelen på 1300-talet, tar förvisso mycket lätt på historiska fakta, men den lyckas trots det ge en yngre publik inblickar i hur historia kan återanvändas. Två i dubbel mening historiska filmer med nypremiär under året var Stanley Kubricks Dr. Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben och År 2001 – ett rymdäventyr.

Historiemissbrukarna på film visade upp sig i två brett upplagda berättelser. Enemy at the Gates, som fick en välbesökt premiär vid filmfestivalen i Berlin, är regisserad av fransmannen Jean-Jacques Annaud och har några prickskyttars agerande under slaget om Stalingrad som fokus. Historikern Antony Beevor, som 1998 utkom med den detaljrika studien Stalingrad, kallade filmen i en recension för en partsinlaga som skulle ha glatt ingen mindre än salig kamrat Stalin.

Pearl Harbor, regisserad av Michael Bay, är en på alla sätt romantiserad, tillrättalagd och grovt antiasiatisk skildring av det japanska angreppet mot Hawaii i december 1941. ”Pearl Harbor är ännu ett steg mot disneyfieringen av våra kollektiva minnen”, skrev filmkritikern Christopher Null. Filmen fick inte oväntat nytt liv i samband med händelserna i USA 11 september.

Vad kvinnor vill ha på film

Det var gott om egensinniga kvinnor i årets biofilmer. Det var kvinnor som, om inte alltid på ett förebildligt men ändå på ett självständigt sätt, orienterade sig i en ofta mycket mansdominerad tillvaro. Om den ena polen på den filmskalan befann sig i Montmartre, hos Amélie, så hittade man den andra hos Betty i Los Angeles. Franska Amélie i Amélie från Montmartre har full koll på sitt eget liv och förmågan att även ordna till det för sin närmaste omgivning. Amerikanska Betty i Betty tur och retur är helt utan kontroll och flyr hals över huvud in i såpoperans förtrollade värld.

Mellan dessa två hittar vi i London den kedjerökande, ständigt viktökande bantaren och mansfixerade Bridget (Bridget Jones dagbok), Vivianne i den pittoreska franska 1950-talsbyn (Chocolat), FBI-agenten Gracie förklädd till Miss New Jersey i Miss Secret Agent, den kidnappade Kate i Bandits, den skickligt svärdfäktande Shu Lien i Crouching Tiger, Hidden Dragon och, för att gå varvet runt, dansösen Satine på Moulin Rouge i Montmartre, Paris.

En studie av hur den amerikanska kvinnan skildras på film skulle säkert ha mycket att ge för både den som söker efter stereotyper och den som letar efter relationen mellan film och verklighet. Bland filmer från det gångna filmåret att studera skulle man kunna gå från groupien (Kate Hudson) i Almost Famous via den frånskilda skådespelaren (Catherine Zeta-Jones) i America’s Sweethearts och yrkeskvinnan (Helen Hunt) i Vad kvinnor vill ha till flickvännen i The Mexican (Julia Roberts) för att till slut landa hos den synska kvinnan (Cate Blanchett) i The Gift.

Sagor, science fiction & Shrek

Den som vill fortsätta sina studier av amerikanska kvinnor på film kan självklart inte förbigå Lara Croft, dataspelshjältinnan i Tomb Raider som gått och blivit film med Angelina Jolie – också hon värd ett studium – i huvudrollen. Final Fantasy baserar sig också på ett TV-spel med den kvinnliga forskaren Aki i huvudrollen. Som film var den datoranimerad och av filmbolaget beskriven som ”en milstolpe i den moderna filmhistorien”. Vilken roll som förebild för barnen våra spelar Lara Croft, Aki och andra dataspelsfigurer (i den mån vuxengenerationen ens har en aning om vilka de är)!?

Sagor var på modet på film förra året. Men det var inte vilka sagor som helst. Det var dels den disneyfierade Atlantis – en försvunnen värld, som visade att Disney hamnat i samma låda som en gång moderna leksaker: den som vill ha ett långt liv måste ständigt ompröva sina funktioner. Det sistnämnda visade Shrek, som är en gammal saga om det fula trollet, den vackra prinsessan och den elaka prinsen berättad på 2000-talska. Att den innehåller mängder med små underbara nålstick mot 100-åringen Disney var en kritik som siktade mot hjärtat.

De inte minst publikt sett största filmsagohjältarna under året var Harry Potter och Frodo Bagger. Filmdistributörerna världen över pumpade upp förväntningarna inför deras båda filmer som gällde det livet. Man fick barn att stå timtals i kö för en biljett, och föräldrarna kände sig mer eller mindre tvungna att läsa de böcker filmerna baserade sig på (det senare visade sig vara en mycket givande bieffekt).

Harry Potter och de vises sten ligger nära, för nära enligt många, sin bokliga förlaga. Med totalt sju böcker i Potterserien utlovade har filmbolaget lovat/hotat med att göra lika många filmer. Frodo Bagger är som säkert bekant huvudpersonen i Sagan om ringen – Härskarringen. I bokform har den haft en stor framgång sedan 1960-talet och framåt, och när den nu transponerats till film finns det alla chanser att berättelsen om Den enda ringen, den ring som ger fullständig makt åt sin bärare, ska ha något att säga om maktfördelningen i vår egen tid. Årets Ringenfilm var den första av utlovade tre.

Andra filmer med barntycke och i föräldrasmak under året var nyinspelningen av Apornas planet i regi av Tim Burton, A.I. Artificiell intelligens efter en idé av framlidne Stanley Kubrick och i regi av Steven Spielberg samt, som nummer tre i en till synes neverending story, Jurassic Park III, med Sam Neill (och Laura Dern i en biroll) som enda kvarvarande skådespelare sedan den första filmen om dinosaurieparken spelades in för snart tio år sedan.

Filmvärlden som smörgåsbord

Även om både utbudet på svenska biografer och publiktycket är väldigt USA-dominerat är det få filmer från det stora landet i väster som ger något bestående intryck. Här finns det bara anledning att nämna en. Att den vann ett antal Oscars 2001 gjorde den inte sämre: Traffic i regi av Steven Soderbergh, som seglat upp som dagens toppregissör i USA, och synnerligen välspelad av namn som Michael Douglas, Benicio del Toro, Dennis Quaid och Catherine Zeta-Jones.

Till de mest sevärda filmerna från 2001 hör i bokstavsordning Elling, Ett rum i våra hjärtan, In the Mood for Love, Italienska för nybörjare och Shrek. Den sistnämnda är tidigare nämnd. Italienska för nybörjare och Elling kan behandlas tillsammans. Den förstnämnda är dansk, den sistnämnda norsk. I sina hemländer har de slagit publikrekord genom att i båda fallen vara berättelser som träffar sin publik på ett befriande sätt, på ett sätt som visar hur livet både är och i bästa fall skulle kunna vara.

Hongkongproducerade In the Mood for Love och den italienska Ett rum i våra hjärtan hör också ihop. Den första filmen handlar om otrohet, den andra om saknaden efter en död familjemedlem. Båda filmerna tar ett hårt tag i sina åskådare och ruskar om dem i hjärteroten.

Andra under året sevärda filmer på svenska biografer har letat sig hit från världens alla hörn. Från vårt närområde kom de danska Blinkande lyktor och Bänken, den tyska Bortom tystnaden, den österrikiska Kod okänd, den skotska Aberdeen och den franska Sängfösaren. Älskade hundar utspelar sig i Mexico, Badhuset och Vägen hem i Kina, Cirkeln i Iran och De druckna hästarnas tid i Kurdistan.