Anders Hansson och Lena Karlsson, NE-medarbetare
It’s all about the money, brukar det heta. Pengar är nästan alltid i fokus när det drar ihop sig till val. Förtroendet för Labour Partys och Gordon Browns förmåga, alternativt oförmåga, att ansvara för rikets kassakista är en viktig faktor för utgången av det stundande brittiska valet. Men motståndarnas brist på erfarenhet och ett utbrett politikerförakt efter en rad skandaler kan också visa sig avgörande.
Premiärminister Gordon Brown väntade i det längsta med att utlysa nyval, men 6 maj är det slutligen dags för de brittiska väljarna att säga sitt. En anledning till att Brown dragit ut på saken har troligen varit att opinionssiffrorna för hans parti Labour varit så skrala. Konservativa partiet, med den relativt oprövade David Cameron i spetsen, ledde en period med så mycket som 20 procentenheter och såg då ut att ta tillbaka regeringsmakten för första gången sedan 1997. Det kraftiga övertaget har dock krympt den senaste tiden, och det mesta tyder nu på att valet blir väldigt jämnt.
 |
| YOUTUBE |
| Politiker som bjuder ut sig som lobbyister är den senaste politikerskandalen i Storbritannien. Se Youtube-klippet. |
Vippande valvåg
Det brittiska valsystemet, med majoritetsval i enmansvalkretsar, gynnar de bägge största partierna. Till skillnad från exempelvis Sverige har Storbritannien i regel styrts av majoritetsregeringar, och makten har växlat mellan Labour Party och Konservativa partiet. Skulle det visa sig att inget parti får egen majoritet denna gång – alls ingen omöjlighet – lär Liberaldemokratiska partiet bli parlamentets vågmästare som en Labourminoritet får hoppas på stöd ifrån.
I vassen lurar även Brittiska nationalistpartiet (BNP) som nådde framgångar i Europaparlamentsvalet 2009 och som rider på den främlingsfientliga stämning som växt sig starkare i finanskrisens spår. De brittiska statsfinanserna är nämligen i uselt skick med ett budgetunderskott lika stort som EU-värstingen Greklands, en enorm och växande statsskuld samt en arbetslöshet som är högre än på över tio år. Förtroendet för Gordon Brown, tidigare finansminister, är lågt hos väljarna.
Förakt för skandalösa politiker
Förtroendet för politiker i allmänhet har möjligen nått nya bottenrekord det senaste året. Förra årets skandal, då det uppdagades hur redan priviligierade parlamentsledamöter gjort allt de kunnat för att mjölka systemet på pengar, följdes en månad före valet av en ny skandal. Fyra av Labours parlamentsledamöter, varav tre före detta ministrar, smygfilmades när de erbjöd sig att sälja sina tjänster till lobbyister.
Politikerförakt och allmänt missnöje kan få mången väljare att antingen satsa på något av de mindre partierna eller helt enkelt strunta i att rösta. I slutändan kan detta visa sig avgörande för vem som ska styra Storbritannien de kommande åren.
Storbritannien under 2009
Statsfinanser i kris
Den internationella lågkonjunkturen slog hårt mot den brittiska ekonomin, och enligt en regeringsprognos på våren skulle BNP sjunka med 3,5 procent 2009. För att försöka få fart på ekonomin sänkte Bank of England styrräntan under årets första kvartal till 0,5 procent, men centralbanken fick också 50 miljarder pund till andra åtgärder. I juni saknade över 2,4 miljoner britter arbete, vilket var den högsta arbetslöshetssiffran sedan 1997. Flest arbetstillfällen hade förlorats inom den privata sektorn, medan antalet offentliganställda i stället hade ökat något.
I början av året bröt vilda strejker ut bland byggnadsarbetare på flera håll i landet i protest mot att arbetsgivare anlitade arbetskraft från andra EU-länder. De strejkande bar plakat där de krävde ”brittiska jobb till brittiska arbetare” och anspelade därigenom på ett uttalande från premiärminister Gordon Brown vid Labours partikonferens 2007.
Den budget för 2009/2010 som finansminister Alistair Darling presenterade i april tydde på att underskottet i statens finanser skulle uppgå till 175 miljarder pund som skulle täckas med hjälp av lån. Enligt beräkningar skulle statsskulden stiga till motsvarande 59 procent av BNP 2009/2010. Regeringspartiet hade tidigare en regel om att skulden inte skulle få överstiga 40 procent av BNP.
Mjölkande politiker
Under våren briserade en skandal som berörde alla de stora partierna. Avslöjanden om vad politiker hade krävt kostnadsersättning för från parlamentet väckte stor upprördhet bland allmänheten. En Labourpolitiker hade bland annat begärt ersättning för dubbelt boende trots att han bara bodde knappt två mil från sin valkrets. Att inrikesminister Jacqui Smith hade inkluderat två porrfilmer som hennes man tittat på via betal-TV gav stora tidningsrubriker.
Tidningen Daily Telegraph publicerade i maj en artikelserie med nya uppgifter som läckt ut. Det handlade bland annat om ersättningar för omfattande renoveringar av bostäder, skötsel av trädgårdar och swimmingpooler, försök att undkomma kommunalskatt med mera. Även om politikerna inte brutit mot reglerna såg det ut som om de hade försökt mjölka så mycket pengar som möjligt ur systemet.
Kommunminister Hazel Blears hade fått ersättning för tre olika bostäder under samma år. 48 parlamentsledamöter lovade i maj att betala tillbaka sammanlagt drygt 300 000 pund av tveksamma krav. En polisundersökning inleddes i några fall för att slå fast om några brott begåtts. Både Brown och den konservativa ledaren David Cameron bad om ursäkt å sina partiers vägnar.
Talmannen Michael Martin, som fått kritik för hur han skött affären, tvingades lämna sin post i maj. Inom Labour ställdes åter krav på att Gordon Brown skulle avgå. Flera ministrar, däribland kommunminister Hazel Blears, hoppade av regeringen, men med stöd av näringsminister Peter Mandelson lyckades Brown rida ut den värsta stormen.
Motvind för Brown
Regeringspartiet gjorde uselt ifrån sig i lokalvalen i England 4 juni, där både Konservativa partiet och Liberaldemokraterna fick fler röster än Labour. Gröna partiet vann 18 fullmäktigeplatser, en ökning med åtta, och det högerextrema Brittiska nationalistpartiet (BNP) vann tre platser.
Även i valet till Europaparlamentet som hölls samma dag led Labour ett svidande nederlag. De konservativa blev största brittiska parti med 25 mandat, vilket var mindre än väntat. Labour fick 13 mandat, lika många som Brittiska självständighetspartiet (UKIP). BNP kom även in i Europaparlamentet där partiet fick två mandat, varav ett gick till partiledaren Nick Griffin. Också Liberaldemokraterna, Gröna partiet, Skotska nationalistpartiet, Plaid Cymru, Sinn Féin och Ulsters unionistparti blev representerade i Europaparlamentet.
När Brown dagen efter valet möblerade om i sin regering rapporterades två ministrar, däribland finansminister Darling, ha vägrat att godta en flytt till ett annat departement, vilket sågs som ett tecken på att premiärministern försvagats av valmotgångarna. Den konservativa ledaren Cameron ledde nu klart i opinionsundersökningar, och det mesta talade för ett regimskifte vid valet 2010. Cameron fick dock en hel del intern kritik sedan han på hösten tagit tillbaka sitt löfte om att britterna skulle få folkomrösta om EU:s Lissabonfördrag om de konservativa kom till makten. Han hävdade att detta inte längre var möjligt sedan fördraget hade godkänts av alla medlemsstater.
Publicerat 2010-04-12
Finanser och förakt avgör brittiskt val
http://www.ne.se/rep/finanser-och-förakt-avgör-brittiskt-val
Nationalencyklopedin, 2012-02-12
Kopiera källangivelse
