Erland Källén, professor i dynamisk meteorologi vid Stockholms Universitet
Under 2007 har FN:s klimatpanel (IPCC) publicerat tre huvudrapporter och en syntesrapport. Huvudrapporterna, som kom ut under våren 2007, beskriver kunskapsläget inom klimatforskningen baserat på den internationella, vetenskapligt granskade litteraturen. Den första rapporten behandlar den naturvetenskapliga bakgrunden, den andra rapporten beskriver effekterna av klimatändringarna medan den tredje rapporten tar upp ekonomiska perspektiv och möjligheter att begränsa utsläppen av klimatpåverkande gaser i framtiden.
I den fjärde nu aktuella syntesrapporten, framförhandlad i början av november i år, vävs slutsatserna i de tre delrapporterna ihop och sammanfattas i en form som är avsedd för politiker, beslutsfattare och samhället i stort. Inga nya, vetenskapliga slutsatser tillkommer i syntesrapporten, allt är redan publicerat i delrapporterna som genomgått en ingående granskning i forskarsamhället. Nu är det dags för handling.
 |
|
Kommer jordens – Tellus – klimat att bli som Venus i framtiden? |
|
Nasa/JPL |
Människoskapat klimat
Jordens klimat har blivit varmare; under 1900-talet har den globala medeltemperaturen vid jordytan ökat med 0,7–0,8 grader Celsius. Samtidigt som det blivit varmare har också en rad effekter av uppvärmningen konstaterats. Havsisen i Arktis drar sig tillbaka, särskilt under sommarmånaderna. Bergsglaciärer smälter. Både områden med torka och värmeböljor såväl som områden med kraftig nederbörd blir vanligare. Snötäcke och permafrostområden krymper. Detta påverkar växtlighet och djurarter. Särskilt i Europa har ett flertal studier bekräftat att djurliv och växtliv påverkats av den pågående uppvärmningen. I ett historiskt perspektiv är uppvärmningen unik; under de senaste 1 300 åren finns sannolikt ingen motsvarande period med en lika kraftig uppvärmning.
Vad är det då som har hänt under 1900-talet och som gjort att klimatet blivit varmare? Den huvudsakliga orsaken till uppvärmningen under 1900-talet är ökningen av växthusgashalter i atmosfären. I takt med industrialismens frammarsch och vår användning av fossila bränslen – kol, gas och olja – har atmosfärens koldioxidhalt stadigt ökat. I dag är koncentrationen av koldioxid i atmosfären drygt 380 ppm, i mitten av 1800-talet låg halterna kring 280 ppm. Koldioxid är en viktig växthusgas, ökningen av koldioxidkoncentrationen påverkar växthuseffekten och leder till en uppvärmning vid jordytan. Samtidigt har vi också ökat antalet partiklar i atmosfären i samband med användningen av fossila bränslen. Ökade partikelhalter leder till en avkylning av klimatet, partiklarna reflekterar solens strålar och gör molnen något vitare. Slutligen kan också ändringar i solens strålning ha påverkat klimatet under 1900-talet, men i IPCC-rapporten slås tydligt fast att ändringar i solstrålningen högst kan förklara en mindre del (max 10 procent) av uppvärmningen sedan mitten 1700-talet.
Med hjälp av klimatmodeller har ett orsakssamband mellan ökningen av växthusgaser, partikelhalter, naturliga svängningar och ändringar i temperaturklimatet kunnat fastställas. Under den senare delen av 1900-talet finns ett tydligt samband med framför allt ökningen av koldioxidhalterna och temperaturen. I IPCC-rapporten slås det fast att: ”Huvuddelen av den observerade uppvärmningen sedan mitten av 1900-talet beror mycket sannolikt på ökningen av människoskapade växthusgaser i atmosfären.” Detta är ett mycket kraftfullt påstående. I tidigare IPCC-rapporter har det bara framstått som möjligt eller sannolikt att människan ligger bakom den observerade uppvärmningen. Nu slås det fast med en betydande säkerhet.
Extremt höjda temperaturer
Vad kommer då att hända i framtiden? Atmosfärens koldioxidhalter kommer att fortsätta att öka, hur mycket och hur snabbt beror på hur vi människor lyckas hejda utsläppen av växthusgaser. Koldioxiden har en mycket lång uppehållstid i atmosfären. De halter vi har i dag är ett resultat av de samlade utsläppen sedan mitten av 1800-talet. Koncentrationen av växthusgaser fortsätter att öka; sedan 1970 talet har dessutom utsläppen ökat med ca 70 procent. Detta är främst ett resultat av den ekonomiska utvecklingen på jorden. Ett ökat välstånd är förenat med en ökad energianvändning och huvuddelen (80 procent) av människans energibehov tillfredsställs genom förbränning av fossila bränslen.
IPCC har framställt ett flertal olika scenarier för möjliga framtida växthusgasutsläpp och därmed förbundna ökningar av koldioxid och andra växthusgaser. Om vi fortsätter öka utsläppen i samma takt som hittills kommer koldioxidkoncentrationen att ha stigit till ca 1000 ppm i slutet av detta århundrade. Enligt modellberäkningar skulle då jordens medeltemperatur stiga med ytterligare ca 4 grader Celsius. Delar av jorden skulle värmas upp ännu mer än så; i arktiska områden blir uppvärmningen mer än dubbelt så kraftig. Grönlandsisen skulle då börja smälta, och håller uppvärmningen i sig under tusentals år skulle Grönlandsisen smälta bort helt och hållet. Detta skulle resultera i en höjning av världshavens nivå med hela sju meter.
I andra, mindre extrema, scenarier bedöms temperaturökningen de närmaste 100 åren kunna ligga någonstans mellan 2 och 4 grader Celsius. Den lägre delen av intervallet förutsätter en minskning av växthusgasutsläppen så att atmosfärens koldioxidhalter stabiliseras kring 550 ppm. Fortfarande skulle uppvärmningen vara betydande. I Arktis handlar det om drygt fyra grader och i våra områden 2–3 grader. Sveriges klimatzoner skulle förskjutas kraftigt, en global uppvärmning på 4 grader motsvarar att Stockholm får ett klimat som liknat det vi i dag har i norra Frankrike och södra Frankrike, och Medelhavsområdet skulle få ett klimat som liknar Saharas i dag, alltså i det närmaste ökenliknande förhållanden.
Hårdast drabbade blir utvecklingsländerna. Redan i dag lever stora delar av jodens befolkning under marginella förhållanden och en global uppvärmning skulle avsevärt försämra deras situation. Ökade nederbördsmängder, mer omfattande torrperioder och en fortsatt avsmältning av bergsglaciärer leder till mycket besvärliga förhållanden. Framför allt vattentillgången och spridningen av sjukdomar har identifierats som allvarliga hot i samband med en fortsatt uppvärmning. Om jordens medeltemperatur stiger med mer än två grader jämfört med temperaturen i mitten av 1800-talet visar några studier att effekterna skulle bli mycket allvarliga, särskilt i utvecklingsländerna. Därför har två grader ibland använts som en kritisk temperaturökningsnivå. Vi bör definitivt begränsa växthusgasutsläppen så att denna nivå inte överskrids.
Ny teknologi
Hur höga växthusgashalter kan vi då tillåta i framtiden? Om temperaturökning skall begränsas till två grader får koldioxidhalten i atmosfären inte överstiga ca 450 ppm. För att klara ett 450 ppm mål har man räknat ut att utsläppen av växthusgaser måste börja minska mycket snart (inom 5–10 år) och minska med ca 50 procent till år 2050. I slutet av innevarande århundrade bör utsläppen ligga nära noll.
Är en så drastisk minskning av utsläppen realistisk? Ja, i IPCC-rapporten visas hur sådana minskningar kan åstadkommas och vad det kostar. Utveckling av ny teknologi är avgörande för att få ner utsläppen. Den största enskilda utsläppskällan i dag är energiproduktion, drygt en fjärdedel av de samlade växthusgasutsläppen kommer därifrån. Förnybara energikällor (vattenkraft, biobränslen, vindkraft osv.), energieffektivisering, kärnkraft och koldioxidinfångning ger möjligheter på både kort och längre sikt att minska växthusgasutsläppen. På längre sikt kan solenergi och kanske fusionsenergi var möjliga alternativ. Transporter, järnverk, cementtillverkning, skogsindustri och många flera bidrar också till utsläpp av växthusgaser. Att minska världens utsläpp av växthusgaser innebär därför en omfattande omställning av industri, samhälle och livsstilar.
Överkomliga kostnader
Kommer vi att klara det? Ja, vi måste. Ju högre uppvärmningen blir desto större är riskerna. Ekonomer har räknat ut att visserligen kommer energiomställningen att kosta en del, men det handlar inte om mer än några procents minskning av bruttonationalprodukten under de kommande 100 åren. En stor del kan åstadkommas genom besparingar, vilket innebär en negativ kostnad. Omställningen av energiproduktionssystemet är dyr, men inte dyrare än att det är fullt överkomligt. I utvecklingsländer är det förstås särskilt angeläget att nya investeringar i industrier, kraftverk och liknande sker så att växthusgasutsläppen blir så låga som möjligt. Även i industriländer måste ekonomiska incitament skapas som leder till minskade utsläpp. Avgörande är kostnaden för kol eftersom dagens kolpriser är ganska låga. För att nå utsläppsminskningar som leder till en begränsning av koldioxidhalten kring 450 ppm krävs ett kolpris som motsvarar 15–35 öre per kg koldioxid. Som jämförelse kan nämnas att koldioxidskatten i Sverige i dag är 90 öre/kg koldioxid.
Klimatproblemet är allvarligt, en stor del av den uppvärmning som skett under 1900-talet beror mycket sannolikt på människans användning av fossila bränslen. Uppvärmningen kommer att fortsätta, hur kraftig den blir och hur stora påfrestningar som jordens befolkning drabbas av beror på hur vi lyckas begränsa utsläppen av växthusgaser i framtiden. Problemet är inte oöverstigligt, det finns teknologier och metoder för att begränsa utsläppen och kostnaderna är inte avskräckande. Vi måste emellertid ganska snart börja minska utsläppen på allvar för att inte hamna i en situation där uppvärmningen har gått för långt och stora delar av jordens befolkning riskerar att drabbas av en klimatkatastrof.
(Artikeln publicerad 2007-11-20)
FN:s klimatpanel: På randen till en katastrof
http://www.ne.se/rep/fns-klimatpanel-på-randen-till-en-katastrof
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
