Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Nu var det 1933. Den 4 mars installerades Franklin Delano Roosevelt som USA:s president. Tre år tidigare hade börskraschen på Wall Street med efterskalv runtom i världen och med en efterföljande depression slagit till mot hela den industrialiserade världen. Goda råd var dyra och vad Franklin Delano Roosevelt (FDR) nu hade att erbjuda var en "New Deal", en ny giv för att i första hand hjälpa Amerikas Förenta Stater upp ur depressionens tunga och hårda grepp. Under sina första hundra dagar lyckades FDR få igenom tillräckligt med nya lagar med vidhängande åtgärder för att ge den amerikanska ekonomin och det amerikanska folket ett nytt liv och en nytt hopp.
Nu är det 2009. Barack Husein Obama har i månadsskiftet april/maj avverkat sina första hundra dagar som president. När han svors in som USA:s 44:e president hade den akuta finanskrisen, som tog sin början i USA, härjat sedan nästan ett halvår. Den här gången, tre generationer efter FDR, var goda råd om möjligt ännu dyrare. USA är nu, vilket det inte blev förrän efter FDR (1882–1945), den enda kvarvarande stormakten samtidigt som världens ekonomier är sammanflätade och interdependenta på ett sätt som gör att de flesta av dem är beroende av så gott som alla andra. Det gör att hela världens ögon under 100 dagar varit på samma gång skräckslaget som förhoppningsfullt fästa vid Barack Obama.
 |
| SCANPIX (bilden är ett montage) |
| Franklin D. Roosevelt med sitt kabinett (plus Barack Obama). |
Upprepad historia
I opinionsmätningar om populariteten hos USA:s presidenter brukar Franklin Delano Roosevelt alltid hamna bland de främsta. Det beror delvis på att det fortfarande finns många amerikaner med mycket goda egna minnen av hans tid – den längsta för någon USA-president – som president (1933–45). Men hans popularitet grundar sig också på vad han hann med att uträtta, med sådant som New Deal och USA:s framgångsrika agerande i andra världskriget som de främsta insatserna.
Det gör i sin tur att litteraturen om FDR är enorm och i slutet av förra året, förmodligen inspirerad av det möjliga skifte som USA då stod inför, utkom inte mindre än tre verk som exklusivt behandlar FDR:s hundra första dagar. Här ska historieprofessor Anthony J. Badgers FDR: The First Hundred Days (2008) behandlas (för den intresserade innehåller boken en förtjänstfull "bibliografisk essä" över litteratur om FDR). De andra båda nyutkomna böckerna om samma tidsperiod är Jonathan Alters The Defining Moment: FDR's Hundred Days and the Triumph of Hope (2008) och Adam Cohens Nothing to Fear: FDR's Inner Circle and the Hundred Days That Created America (2008). Till dem kan läggas en likaså nyutkommen biografi om Roosevelt av H.W. Brands med titeln Traitor to His Class: The Privileged Life and Radical Presidency of Franklin Delano Roosevelt (2008). Redan titlarna säger en hel del om arvet efter FDR i USA.
Förväntningarna på FDR var lågt ställda när han tillträdde som president. Liksom Obama 76 år senare efterträdde han en djupt impopulär president – republikanen Herbert Hoover – och precis som för Obama höll desperationen över det ekonomiska läget i USA på att breda ut sig på ett sätt som gjorde att de flesta var glada för de minsta strimmor av hopp mitt i eländet. Arbetslösheten i landet 1933 var uppemot 33 procent, småbanker i tusentals hade sedan 1920-talets början gjort "belly up" (konkurs, således), bönderna, som på den här tiden var den största enskilda yrkesgruppen i USA, hade krossats av katastrofartade prisfall och omkring tusen husägare om dagen förlorade sina hem. Att som FDR i sitt installationstal säga att amerikanerna inte hade något annat att vara rädda för än rädslan själv ("nothing to fear but fear itself") var möjligen en vacker retorisk slinga men den klingade falskt för amerikanen i gemen.
Krisen i "the nervous system of capitalism" blev inte mindre av att det inte fanns några centrala medel att attackera förödelsen med. Endast fem procent av amerikanerna betalade någon inkomstskatt, statsutgifterna per år uppgick till blygsamma 3,5 procent av BNP och den i våra dagar så viktiga amerikanska centralbanken (Ferderal Reserve) hade inte grundats förrän 1914 varför den inte hade några erfarenheter av några som helst större kriser (den senaste hade drabbat landet 1893–94). Anthony Badger sammanfattar läget med att säga: "The capitalist system had ceased to function." Det är inte till någon större glädje att sitta inne med makten i ett sådant läge.
Revolutionerande åtgärder
Efter sina hundra första dagar som USA:s president – från 4 mars till 16 juni 1933 – lyckades FDR få kongressen att anta inte mindre än sexton avgörande lagar som gjorde det möjligt för den federala regeringen att åter öppna banker som tvingats stänga, att skapa nya regler för börsen, att förändra dollarns beroende av guldmyntfoten, att föreskriva minimilöner och dito priser, att betala bönder för att inte producera, att ge pengar till de arbetslösa, att spendera miljarder dollar på offentliga arbeten, att starta infrastruktursatsningar och att ge krediter till banker, husägare och bönder. Kort sagt lyckades det honom att ingjuta nytt mod och nytt blod hos ett folk som var på väg att ge upp och i ett ekonomiskt system som gjort bankrutt.
Efter valet 1932 kontrollerade demokraterna senaten med röstsiffrorna 60–35 och representanthuset med 311–116. Till det kan läggas att republikanerna då, liksom nu, var djupt splittrade. Det var således ett på papperet gyllene tillfälle för den sittande presidenten att styra och ställa precis som han ville. Men det var precis vad FDR valde att inte göra. Några av de ovan nämnda sexton lagförslagen kan förvisso sägas gå ganska långt, men för ett land som hamnat under isen och som därtill saknade medel att ta sig upp på land var de förmodligen helt nödvändiga (flera av förslagen emanerade för övrigt från företrädaren Hoover). Vad var det då som fick utvecklingen att bromsa och få landet och dess folk att försöka resa sig igen? Vi vet hur länder som Tyskland, Spanien, Italien, Sovjetunionen och Japan vid samma tid valde att komma ur depressionen. USA valde en annan väg.
Förvisso skapades det en del nya strukturer och institutioner i USA för att handskas med krisen, men det enligt Anthony Badger avgörande för att förändringen skulle vara möjlig att genomföra – bara för att man startar en ny myndighet betyder det ju inte att folk automatiskt följer vad den vill föreskriva – var "consent and voluntarism". Således: utan folkets, bankernas, företagens, markägarnas med flera samtycke och deras frivilliga med- och samverkan hade det aldrig gått vägen. Badger sammanfattar det så här: "Under sina första hundra dagar demonstrerade Roosevelt att en demokrati inte behöver paralyseras när den ställs inför en ekonomisk katastrof. Han inspirerade en ny generation av offentliga tjänstemän för vilka statlig service kom att bli ett ärorikt och oegennyttigt kall." Kommer Obama att kunna förlita sig på samma kall?
 |
| TIME 24 NOVEMBER 2008 |
En ny ny giv
Hur länge till Barack Obamas smektid med det amerikanska folket ska hålla i sig återstår att se. Som det ser ut för tillfället kommer han med råge att klara de första hundra dagarna och några till med både tur och bravur. Läget för USA:s ekonomi är oförändrat dåligt och arbetslösheten i landet fortsätter att breda ut sig. Det kommer att bli värre innan det blir bättre, men att döma av olika signaler och förståsigpåare har Barack Obama än så länge gjort vad han kunnat och lite till på de flesta områden.
För att börja med världen gjorde Barack Obama i samband med G20-mötet i London i början av april sitt första besök som president i Europa. Enligt den förre amerikanske utrikesministern Henry A. Kissinger (1973–77) var besöket det mest framgångsrika sedan John F. Kennedy hälsade på i Europa 1961. De lovorden kan inte minst bero på vad Obama då hade att erbjuda sina europeiska vänner: multilateralism, förhandlingar på ett flertal områden, en vilja att bygga personliga relationer med sina olika partner och, sist men inte minst, ett tydligt avståndstagande från sin företrädare på presidentposten. Kissinger skrev nyligen i International Herald Tribune (21 april): "Obamas utmaning är nu att översätta sina omfattande initiativ till en sammanhängande utrikespolitisk strategi."
För att fortsätta hemmavid har Obama, enligt International Herald Tribune (20 april), börjat skissa på en vision om i vilken riktning han skulle vilja driva den amerikanska ekonomin när den ekonomiska krisen väl är överstånden. Den visionen rymmer sådant som att minska på landets konsumistiska ideal, att uppmuntra sparande och investeringar, att på ett jämnare och bredare sätt sprida välståndet inom USA samt att göra resten av världen mindre beroende av USA-marknaden för sitt välstånd.
För dagen är det osäkert på vilken fot Obama står när det gäller åtgärder mot de personer som under Bush-eran tillät alla tänkbara avsteg från Genèvekonventionen och andra liknande åtaganden. Ska de dömas för sina brott eller "handlade de bara enligt order"? Ska, som ett förslag lyder, någon form av "sanningskommission" à la Sydafrika efter apartheidsystemets fall inrättas eller inte? Det senaste budet från Obama är att ett sådant grävande i förflutna inte leder framåt och därför inte är aktuellt.
Det kommer säkert att skrivas mycket om Barack Obamas första hundra dagar som president, men ingenting tyder på att det blir samma framgångshistoria som den som hans företrädare och, tillsammans med Lincoln, eftersträvansvärde idol Franklin D. Roosevelt lyckades skriva.
Länk till NE.se: Ett besök i Franklin D. Roosevelts arkiv
(Artikeln publicerad 2009-04-28)
Franklin Delano Obamas första 100 dagar
http://www.ne.se/rep/franklin-delano-obamas-första-100-dagar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
