Håll Vimmerbyjäntan levande!

Margareta Strömstedt, författare

Genom alla år av världsberömmelse och exempellösa framgångar lyckades Astrid Lindgren hålla det roliga, klipska, fräcka och intuitivt kloka barn hon en gång var levande inom sig. Tillsammans med hennes vuxna erfarenheter, läsning och liv, skapade det hennes verk.

Om det fanns något Astrid Lindgren inte ville bli kallad var det sagotant. Den som skriver för barn råkar ofta ut för att stoppas in i den lilla låda där många vuxna förvarar sina glansbilder av barn och barndom. Den som säger sig älska barn älskar oftast bara sin egen idealbild av Barnet. Den sentimentaliteten har Astrid Lindgren aldrig varit i närheten av. Hennes förhållande till levande barn har alltid stavats respekt – den har inget med sentimentalitet att göra.

Den Astrid vi minns är ingen sagotant, inget nationalhelgon, ingen ikon. Skulle hon beskriva sig själv skulle det bli med små bokstäver så som hon brukade: - Jag är den jag alltid haver varit, en bondjänta från Vimmerby.

Pippis mamma, en bondjänta från Vimmerby.

DAN HANSSON/SCANPIX

Pippi som filosof

Som alla genier finns hon nära alla gränser till det vi brukar belägga med tabun: från det triviala, att strö socker på golvet, till det existentiella, att våga gå över gränsen till döden med barnen. Strösockret på golvet var före dagis och före modern frigörande pedagogik. Det var så längesen att det lätt glöms bort hur provocerande det var att släppa loss en intellektuell tornado som Pippi Långstrump i de småborgerliga salongerna.

Två fräcka norska filosofer, Jørgen Gaare och Øystein Sjaastad, har med sin bok Pippi och Sokrates (sv. övers. 2002) påmint oss om den filosofiska essensen hos Pippi, hennes släktskap med retstickan Sokrates som ställde allting på huvudet. De nyläser Pippiböckerna för att hitta Pippi – the real one, hon som enligt dessa filosofer under årens lopp blivit ”ihjältolererad och ofarliggjord”. Och vem har inte tröttnat på den förfärliga mediala Pippiindustrin, där en gapig tecknad figur kallar sig Pippi Långstrump utan att på minsta sätt påminna om originalet och där mjuka mjäkiga Pippidockor härmar en Pippi som aldrig funnits.

Det vi nu måste göra för att hålla Astrid Lindgren levande är att tvätta bilden av henne ren genom att gå tillbaka till böckerna, till texterna, till språket.

Onödiga överföringar

Två av Astrid Lindgrens starkaste och mest nyskapande verk borde aldrig ha översatts till teater, film eller TV. ”Pippi Långstrump” och ”Mio, min Mio” är gjorda som äventyr i språket och det som händer i dem händer inuti språket. Vitsen med Pippi är inte hennes styrka gång på gång demonstrerad i aktion. Vitsen med Pippi är hennes starka språkmuskler som lyfter alla retfulla farliga mobbare, alla starka män med hotfulla mustascher och alla maktfullkomliga barnavårdsnämnder i världen. Den som vet att man kan låna Pippis språk och inte vara rädd för att ge igen med ord blir lika stark som hon. Det har många barn upptäckt. Fler skulle ha upptäckt det om de läst böckerna och inte gått vilse i all gapighet som filmerna erbjuder. ”Mio min Mio” är en saga som Vivi Edström, den främsta uttolkaren av Astrid Lindgrens sagor, har kallat ett ”psyko-drama”.

Bo Vilhelm Olsson på Upplandsgatan är ensam och faderlös och stackars och utsatt. Men han har fått en gåva av sin författare: han läser sagor, han vet att mirakel kan hända, han vet att pilsnerflaskan på marken i Tegnérlunden kan gömma en ande, en ande som kan föra honom långt bort till Landet i Fjärran. Det är inte ett vanligt sagoland som man kan visa på film. Det är en möjlig dröm om en ny tillvaro, parallell med den vanliga vardagen, men insvept i den kärlek som strömmar in i Bo Vilhelm Olsson när han möter sin drömda fadersgestalt, Min Fader Konungen. Bo Vilhelm Olsson får ett nytt namn och ett uppdrag som leder till befrielse - befrielse från Den Stora Ondskan i Riddar Katos gestalt och från den lilla ondskan i bitterheten mot farbror Sixten och tant Edla, de okänsliga fosterföräldrarna på Upplandsgatan.

I Astrid Lindgrens sagor finns ofta ett tveljus som sveper över scenen. Riddar Kato längtar lika mycket efter att bli befriad från det onda och förstenade som huvudpersonen Mio själv och den döda naturen och de förstenade barnen utanför Katos slott.

Sen debut

Astrid Lindgren debuterade sent och av en slump, 38 år gammal. Det vanliga är att stora författare redan mycket tidigt är medvetna om att de vill bli författare. Det verkar ha varit tvärtom med Astrid Lindgren. När hon fick beröm i realskolan för sina uppsatser och klasskamraterna retfullt kallade henne ”Vimmerbys Selma Lagerlöf”, bedyrade hon att författare, det skulle hon aldrig bli. Men den flickan bedyrade för mycket, precis som Hamlets moder. När hon efter en stormig pubertet och ett ensamt hårt liv som fattig kontorist och ogift mor i Stockholm äntligen fick en lugn och ordnad familjetillvaro på Dalagatan med man och två barn och den där slumpen inträffade – en isfläck på trottoaren i mars 1944, stukad fot och stillasittande – drabbades hon av skrivarlyckan. Det var som att hitta en guldåder, hon öste rikedomar ur sitt eget inre, rikedomar hon så länge varit i stort sett omedveten om.

Men den 38-åriga kontoristen och den erkänt skickliga stenografen Astrid Lindgren var ingen omedveten sagoberätterska, aldrig sagotant. Hon var alltid påläst, följde debatterna, läste skrifterna – antingen det gällde psykologi, pedagogik, filosofi eller litteratur.

Astrid som opinionsbildare

När Astrid Lindgren har skrivit sina böcker har hon följt sin inre radar, sin intuition, men i en annan del av hjärnan har hon kunnat hämta sin medvetna samhällsanalys och stoffet till en livsåskådning som alltid har försvarat den svages rätt gentemot den starkes, barnens rätt gentemot det uppfostrande etablissemanget. Fram till sin 70-årsdag hade hon gestaltat denna sin livsfilosofi i en mängd böcker. Efter 70 blev hon överraskande en av vårt lands främsta opinionsbildare med engagemang som vi alla känner: djurens rätt, flyktingars rätt, den gröna miljöns bevarande, men framför allt: barnens rätt. Som första land i världen fick vi 1979 en lag mot barnaga. Utan Astrid Lindgrens långvariga opinionsarbete hade vi nog aldrig varit mogna för en sådan lag.

Om det funnits ett barn i rummet har Astrid Lindgren alltid sökt det barnets blick. Jag tänker på en dröm hon berättade i telefon en morgon för några år sedan: ”Jag drömde att jag skulle möta Högste Chefen vid tåget. Det var stort pådrag och mycket högtidligt, men när han kom var han så liten, så liten som ett barn. Jag fick bära honom på min arm genom Stockholm.”

Starka flickor och små pojkar

Den lille pojken, han som inte har någon far, honom vill Astrid Lindgren kompensera, gång på gång. Om en pojke är huvudperson i någon berättelse eller saga, så handlar det alltid om en pojke som saknar en far. Astrid Lindgren ger de små pojkarna fadersgestalter, gång på gång. Hon vet av egen barnaerfarenhet hur viktig en faders kärlek är. Därför ger hon Rasmus en luffarfar, Emil en Alfred att älska och tas om hand av, Skorpan en storebror att vara nära och Bo Vilhelm Olsson en sagans konung, Min fader Konungen.

Och i varje vuxen man hon har mött har hon sett den lille pojken. Ingvar Carlsson, Boris Jeltsin, Hans Majestät Konungen: alla har hon klappat på kinden och dragit i örat.

Med flickorna har det varit annorlunda. De är starka och viga och djärva, de rör sig ibland farligt nära det allra farligaste, de säger som Ronja: ”Hur ska jag kunna akta mig för Helvetesgapet om jag inte är där.” De är starka, men också moderliga, precis som Pippi och Astrid själv. Det finns nästan bara starka flickor i Astrid Lindgrens skapade värld. Det kan finnas något mycket övergivet hos både den starka Pippi och den starka Astrid.

I tomrummet efter konsterna och roligheterna anar man melankolin, den som också fanns så tydligt hos Astrid Lindgren. Melankolin och sorgen över världens tillstånd. Melankolin som när hon en gång efter sin sons död – med gråt i rösten – försökte vara klok och stark och vis: ”Man måste leva så att man blir vän med döden.” Och så paus och en plötslig liten klackspark för att mota bort tårarna och sentimentaliteten: ”Tror jag, tra la la!”