Harry Potter: Potterism

Carina Burman, författare, litteraturforskare, kulturskribent

En ny komet har under de senaste åren siktats på barnböckernas himmel. Engelskan J.K. Rowlings böcker om den unge trollkarlen Harry Potters kamp mot ondskan har skapat formlig Potterfeber och utvecklats till en av bokhistoriens största succéer någonsin. Mitt i IT-åldern är potterismen ett fenomen som intresserar lika mycket som böckerna själva.

Hittills har den brittiska författaren J.K. Rowling givit ut fyra böcker i serien om Harry Potter. Sammanlagt är sju böcker planerade. I denna artikel diskuteras böckernas försäljningsframgång och ges en presentation av huvudpersonen.

Askungesaga i miljonupplagor

Författaren Joanne Rowling (född 1965) växte upp i Bristol, studerade franska och klassiska språk vid universitetet i Exeter och utbildade sig till lärare. Hennes liv brukar beskrivas som en askungesaga. Första boken skrev Rowling på kafé, medan dottern sov i sin vagn – den ensamstående, arbetslösa modern hade inte ens råd med gaspolletter. Förlagen var knappast entusiastiska, men slutligen antog förlaget Bloomsbury Harry Potter and the Philosopher's Stone 1997 (Harry Potter och de vises sten, 1999). På förlagets anmodan använde författaren det könsneutrala namnet J.K. Rowling – så att inte pojkläsare skulle bli bortskrämda.

Den första Potterboken kom ut i en normal barnboksupplaga, men blev snart en framgång. För varje bok ökade sedan försäljningen, framgången och förväntningarna. Upplagesiffrorna är förbluffande – första tryckningen av Harry Potter and the Goblet of Fire, 2000 (Harry Potter och den flammande bägaren, 2001) omfattade i Storbritannien 1 miljon exemplar, i USA 3,8 miljoner. I mer än ett års tid blockerade böckerna tätplatserna på New York Times bästsäljarlista på vuxenlitteraturens bekostnad. Det är inte bara barn som läser Harry Potter – enligt brittiska uppgifter är hela 43 procent av läsarna över 14 år. I Storbritannien utges också särskilda vuxenupplagor med estetiskt svartvita framsidor.

Potter uppvisar alla massmediala tecken på framgång: specialartiklar i tidningarna, filmrättigheterna sålda och den första filmen redan klar för distribution, ett antal sajter på Internet, en parodi i tidningen Mad – samt förstås ett omnämnande i Grönköpings Veckoblad. Böckerna har naturligtvis också kritiserats. Särskilt hårda har angreppen varit från föräldrar i USA:s sydstater, vilka tolkade den magiska kampen mot ondskan som vore den ondskan själv.

Viktoriansk tradition

I Sverige var vi sena att haka på Potterhysterin, men efter några års svensk potterism ökar läsningen ständigt i skolorna och på biblioteken. Huvudpersonen och hans vänner hänger i bokhandlarnas skyltfönster (kongenialt gestaltade av Alvaro Tapia) och böckerna figurerar i barnbokklubbar och läsecirklar. Potterböckerna som översatts till svenska hade i november 2001 sålt i sammanlagt omkring 1,3 miljoner exemplar, som fördelats tämligen jämnt mellan de fyra böckerna.

Inför utgivningen av den fjärde boken sommaren 2000 var förväntningarna högt uppskruvade, bland både barn och vuxna. Bokens officiella leverans skedde 00.01 en lördagsmorgon för att förhindra skolk, och bokhandeln Waterstone's på Piccadilly ordnade till och med övernattning för de otåligaste barnen. Något liknande hade den litterära världen inte upplevt sedan Dickens följetongsroman The Old Curiosity Shop (1841) fick amerikanska läsare att skockas vid kajen och fråga ut atlantfarare hur det gick.

Jämförelsematerialet är således den viktorianska romanen. Det gäller på flera plan. Rowlings böcker vänder sig inte bara till samma läsande världspublik som viktorianerna, de är dessutom "allåldersböcker" och hör till en traditionell romantyp. Rowling är ingen litterär experimentmakare, vare sig innehålls-, form- eller språkmässigt. I stället bygger hon sitt romanslott på en fast litterär tradition, där det linjära berättandet är centralt. Barn karaktäriserar också böckerna som "spännande, roliga och hemska" och betonar inlevelsens betydelse – alltsammans viktiga element i den traditionella romanen.

Pojken som överlevde

Berättelsen om Harry Potters öden och äventyr inleds vid Halloween 1981. Den onde lord Voldemort hade under många år ansatt trollkarlsvärlden då han mötte sin överman. Mordet på trollkarlsparet James och Lily Potter lyckades utmärkt, men när Voldemort skulle döda deras ettårige son Harry studsade trollformeln tillbaka och bröt ondskans makt. Det goda hade segrat, och över hela trollkarlsvärlden dracks skålar för Harry Potter – pojken som överlevde. Bara gossen själv var ovetande. Medan trollkarlsvärlden hyllade honom växte han upp bland mugglare (det vill säga icke-trollkarlar/icke-häxor). Ett märkligt, blixtformat ärr i pannan var hans enda minne av striden. På sin elvaårsdag kallades dock Harry till trolldomsskolan Hogwarts. Äventyren kunde börja.

Harry Potter lever i det moderna Storbritannien, spelar dataspel, ser på TV och åker bil med sina släktingar. Han kliver inte in i en främmande värld, som barnen i C.S. Lewis Narniaböcker. Inte heller lever han i någon autonom sagovärld, som Tolkiens Midgård. Tvärtom är han uppfostrad av människor, som sätter en stolthet i att vara "perfectly normal". I Harrys värld finns både trollkarlar och mugglare, och i Rowlings böcker samsas drag från olika genrer. De uppvisar likheter med fantasy, men här figurerar också sagans alla arketyper, underbara djur och förvånande förvandlingar, där ett älskat husdjur kan visa sig vara en ond trollkarl.

Inspirationskällor

Huvudpersonerna i Potterböckerna är givetvis tre – Harrys vänner är den intelligenta Hermione och den rödhårige, harige Ron. Själv representerar hjälten modet. Blandningen av underbart och vardagligt erinrar om Edith Nesbits böcker, till exempel Five Children and It (1905) och The House of Arden (1909), något som Rowling själv har understrukit. Böckernas humor förbinder dem också mer med Nesbit än med fantasygenren, som domineras av ytterligheter som ädel träighet eller påfrestande humor.

En annan inspirationskälla är internatskoleromanen, en viktig ungdomsgenre ända sedan Thomas Hughes Tom Brown's Schooldays (1878). För den svenska läsaren är kanske Louis De Geers Singletonböcker mest kända. I sådana berättelser existerar barnkollektivet mer eller mindre oberoende av vuxenvärlden. Där finns kamratskapet, sammanhållningen, konkurrensen mellan olika elevhem, de partiska lärarna, sporten och oron inför slutskrivningarna. Skillnaden är att Hogwarts är lika ovanlig som Harry själv. Där spelar man quidditch, ett kvastburet spel med fyra bollar och en så kallad kvick, och bland skolämnena märks "trolldrycker", "försvar mot svartkonst" samt "mugglarkunskap", där man får veta varför dessa underliga varelser t.ex. behöver elektricitet.