Anders Bojs , historielärare
För 20 år sedan fick jag en nytändning som historielärare. Jag kom i kontakt med historiedidaktiken genom Christer Karlegärd på Lärarhögskolan i Malmö. Av honom fick jag lära mig att inför mina elever motivera varför historia är viktigt och vilken historia som är viktig.
Historiedidaktikerna ville komma ifrån nidbilden av historia som ett ämne där man rabblade fakta utan förankring i elevernas tillvaro. I stället ville man öka förståelsen av samtiden genom att se både bakåt och framåt. ”Då, nu, sedan” blev ett mantra och en tempusöverskridande insikt som ville visa sambandet mellan tolkningen av det förflutna och nutidsförståelse och framtidsperspektiv. En insikt som kan kallas historiemedvetande.
Historiedidaktik
Historiemedvetande är ett centralt begrepp i den nyutkomna antologin Historia är nu: En introduktion till historiedidaktiken med professor Klas-Göran Karlsson och fil dr Ulf Zander som redaktörer. Intresset för historia i samhället i stort har ökat högst påtagligt under de senaste 15 åren. Det har inte direkt märkts i skolans värld, där timreduktioner och förändrade ansvarsförhållanden (borttagande av ambitionen att skolan ska hålla en hög och jämn standard över hela landet och försvinnande kontrollfunktioner) svårt drabbat historieämnet. Men i världen utanför skolan har historieintresset i stället ökat. Karlsson och Zander säger i sin inledning till antologin att ”hela samhället har didaktiserats”.
Målsättningen med denna antologi sägs vara ”att den ska kunna svara mot detta breda intresse för att förstå och förklara hur och varför historia brukas och förmedlas”. Boken tillägnas den 2001 bortgångne Christer Karlegärds minne. Det var han som introducerade historiedidaktiken i modern skepnad i Sverige efter impulser från Danmark, Storbritannien och dåvarande Västtyskland.
Historiebruk
Ett annat centralt begrepp i historiedidaktikens värld är historiebruk. Universitetens fackhistoriker har oftast levt i ett elfenbenstorn där intresset varit vetenskaplig forskning. Det gällde för dem att skaffa ny kunskap som kanske till en del kunde ”sippra ned” till brukare i skolans värld eller på tidningsredaktioner och så vidare till skolelever och den historiskt intresserade allmänheten. Det inomvetenskapliga bruket var sig självt nog.
Klas-Göran Karlsson har vidare vyer. Han talar i boken bland annat om ett existentiellt historiebruk, där till exempel hela samhällen och folk hålls samman av traumatiska historiska upplevelser såsom folkmorden på judar och armenier.
Ett annat historiebruk är det moraliska, som när Maria-Pia Boëthius skrev boken Heder och samvete (1999) och där anklagade Sverige för medlöperi gentemot Nazityskland under kriget. Man kan vidare tala om ett icke-bruk av historia, som när den svenska välfärdsstatens ideologer ansett historien ointressant och bara velat se framåt, enligt Karlsson ”av allt att döma en viktig förklaring till varför historieämnet i skolan under en lång period alltmer har fått stå tillbaka för en ahistoriskt präglad samhällskunskap”.
Vi har också det kommersiella historiebruket som till en del hänger samman med den ökade efterfrågan på historiska förklaringar och jakten efter identitet i samband med de stora samhällsförändringar som gått över världen och vårt land de senaste 15 åren. Östblockets sönderfall, renässans för viss nationalism, terrorism, EU-anslutning, multikultur, välfärdsstatens kris. Vid sådana tillfällen förändras också historiemedvetandet.
Historiemissbruk
Kommersiella intressen ligger ofta bakom historia som underhållning. Det kan gälla sådant som historiska filmer och dataspel, historiska romaner och populärhistoria. Inget ont i det. Tvärtom. Det kan öka det historiska intresset och historiemedvetandet och bereda vägen för ett mer djuplodande historiebruk än underhållningsvärldens. Illa blir det först när man inte längre kan tala om bruk utan om missbruk av historia. Det är inte lätt att definiera detta missbruk på ett vetenskapligt vis, men de flesta av oss har säkert en uppfattning. Klas-Göran Karlssons svar på frågan om missbruk lyder: ”Bruk av historia blir till missbruk i den situation då historiebruket antingen direkt eller indirekt, i dess konsekvenser, våldför sig på allmänmänskliga rättigheter och värden. En historia som diskriminerar, stigmatiserar och skapar konflikter, men bara den, är missbruk av historia.”
Som ett komplement till denna ”missbruksförklaring” vill jag åberopa Kristian Gerners bidrag i antologin där han väver ihop tid och rum. Det förflutna är närvarande i rummet, och Gerner använder med den tyske historikern Karl Schlögel begreppet minnesplatser. Det är ett ord som är besläktat med nostalgi. Kulturvetaren Svetlana Boym skiljer mellan restaurativ och reflexiv nostalgi. Den förra vill ”återuppbygga det förlorade hemmet och laga minneshålen” och kan i den funktionen vara aggressiv, medan den senare är mer oskyldig och ”dröjer sig kvar vid ruiner, tidens och historiens patina, vid drömmar om en annan plats och en annan tid”.
Kristian Gerner ger exempel på de olika nostalgikategorierna. Trianon symboliserar slottet utanför Paris där Ungern i en fred efter första världskriget blev av med två tredjedelar av sitt territorium och tre femtedelar av sin befolkning. Sedan dess finns det stora ungerska minoriteter i Rumänien, Slovakien och Serbien (Jugoslavien). Innan Ungern trädde in i EU ville man ge dessa minoriteter särskilda rättigheter i Ungern, rättigheter som ej skulle komma övriga medborgare i Rumänien, Slovakien och Serbien till del. Efter Ungerns EU-inträde är detta inte längre aktuellt. Gerner betecknar Trianonnostalgin som restaurativ och i princip konfliktorienterad.
Före Polens första delning 1772 omfattade landet också Litauen, Vitryssland och delar av Lettland och Ukraina. Området kallas Kresy på polska. Efter andra världskriget hamnade det i Sovjetunionen, medan kvarvarande polacker sändes västerut till tidigare tyska områden – den judiska befolkningen hade i stort sett utplånats under nazisternas folkmord. Begreppet Kresy står i polsk tradition för vakthållningen mot öster och de asiatiska horderna. Men några gränser vill man inte ändra. Här är nostalgin reflexiv och inriktad på försoning.
Praktiskt historiebruk
När det gäller konkreta exempel på historiedidaktiken i praktiken kan också de artiklar i antologin som handlar om historiska romaner, bildkonst, monument och film nämnas. Här kan man tala om tre tidsperspektiv: den historiska tid som romanen-konstverket-filmen beskriver, romanens-konstverkets-filmens tillkomsttid och läsarens-betraktarens egen tid. Man kan lägga till ett framtidsperspektiv och få en utmärkt exemplifiering av begreppet historiemedvetande. Eva Queckfeldt skriver om historiska romaner, Max Liljefors om konst inklusive moderna videofilmer och Ulf Zander om monument, minnesmärken och statyer respektive film.
Lärarutbildaren Per Eliasson behandlar i sitt bidrag natur och historia, om naturen i historien och historien i naturen. Vi får ta del av hur synen på naturens ordning förändrats från Aristoteles och framåt till vår egen tid. Hur holländaren Jan Swammerdam (1637–80) med hjälp av mikroskop och skalpell kunde avslöja att bisamhällets kung i själva verket var en drottning, hur Darwins evolutionslära knäckte Bibelns skapelsetro och hur den moderna ekologin vunnit terräng. Men vi får också se hur naturen själv, och inte bara natursynen, förändrats. Det har dels skett genom att studera fossil, geologiska formationer och borrkärnor från Grönlands och Antarktis inlandsisar, dels genom att följa människans påverkan. Eliasson tar till exempel upp George P. Marsh, amerikansk ambassadör i det då nyligen enade Italien, som i boken Man and Nature (1864) uppmärksammade människans stora roll för naturens förändringar. Han visar också hur lite intresse som historiska realiteter väckt i rapporterna till FN:s senare miljökonferenser.
Ordbruk
Jag skulle kunna fortsätta denna rapport från en bok där 15 författare delar med sig av erfarenheter och visioner inom historiedidaktikens förlovade land, men inskränker mig till en varm rekommendation: Läs boken själv!
Min enda reservation mot antologin gäller viss terminologi. Att tränga in i de teoretiska och analytiska problem och utmaningar som historiedidaktiken står för är inte alltid så lätt. Då är det synd om läsarna skräms av en inomvetenskaplig jargong, så att läsarnas antal i onödan begränsas.
Man ska inte använda främmande ord om det finns en adekvat inhemsk vokabulär, lär gamle finansminister Sträng ha sagt. Tänkvärt. Några exempel ur boken får illustrera det sagda. Dysfunktion är ett ursprungligen medicinskt begrepp som givits andra betydelser. I en sådan här text skulle jag föredra det svenska störning.
Ett annat exempel är diskurs. Olle Josephson, chef för Svenska språknämnden, skriver i sin nyutkomna underfundiga bok Ju: ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige (2004) att han omgående ber artikelförfattare som inkommer med bidrag till nämndens tidskrift Språkvård att byta ut diskurs mot synsätt, perspektiv, sätt att skriva och tänka eller något liknande. Det gör han rätt i.
(Artikeln publicerad 2005-01-11)
Historiemedvetande: Då, nu och sedan
http://www.ne.se/rep/historiemedvetande-då-nu-och-sedan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
