Ann Moen, NE-redaktör
Varför har så många svenskar lagt Lützen på minnet och varför kommer så många ihåg år och till och med datum för Gustav II Adolfs död? Slaget vid Lützen 6 november 1632 kan vi rabbla till och med när vi väcks mitt i natten.
Lützen klingar säkert bekant i många svenskars öron trots att det är en liten ort med omkring 3 600 invånare och belägen nästan mitt i Tyskland. Vi påminns om den årligen genom bakelser och hyllningar, men hur har vi kommit därhän?
 |
| Christian Alder/AKG/Scanpix |
| Under Schinkels baldakin ses der Schwedenstein och i bakgrunden Wahlmans kapell. |
Dimman i Lützen Vad var det som hände där i dimman på den tyska landsbygden för så många år sedan? Har det egentligen blivit klarlagt? Nej, inte helt och det lär inte bli det heller. Vi vet dock att kungen, som red i spetsen för Smålands ryttare, skildes från sin trupp i dimman. Han omringades och sköts till döds.
Inger Schubert ger i sin bok Lützen – på spaning efter ett minne (2007) en ingående och levande beskrivning av hur trettioåriga krigets hårdaste och blodigaste slag förlöpte och hur minnet av det kan leva kvar i människors medvetande än i denna dag.
I begynnelsen var stenen. Jo, så började faktiskt det hela. Ungefär på den plats där kungen stupade sägs en stor sten ha placerats. Man vet inte exakt var han stupade och stenen som finns på platsen kan lika gärna vara ett av istidens många flyttblock, menar Schubert. Der Schwedenstein blev dock central i kulten kring såväl kungen som platsen. Människor vallfärdade hit, och gör så än i dag, och här restes järnmonument, byggdes kapell och timmerhus. "Här föddes myten om svenskt territorium mitt i Tyskland", fortsätter hon.
Efter westfaliska freden
Redan snart efter freden i trettioåriga kriget 1648 uppstod ett starkt intresse bland svenskar att se platsen för kungens död. På 1660-talet började unga adelsmän resa till Lützen under sina bildningsresor i Europa. En hel del svenska kungar förde som bekant krig ute i Europa även efter Gustav II Adolf och de besökte av olika anledningar också Lützen. Schubert menar att de ville "identifiera sig med den framgångsrike föregångaren". Hans rykte var obändigt positivt såväl i Sverige som i Tyskland.
Minnet efter denne "befriare av Tyskland" var påtagligt levande och vid slutet av 1700-talet ansågs den grå stenen som en alltför enkel minnesplats. Det skissades på storslagna monument men det blev inget av med dem. Under de första decennierna av 1800-talet var stenen omgiven av några träd och några bänkar men annars var den enligt Schubert "föga iögonfallande". Tyvärr blev stenen med tiden allt mindre eftersom besökarna tog med sig bitar av den som souvenirer.
Jubileet 1832
En förening i Leipzig ville rusta upp platsen inför 200-årsjubileet och önskade bidrag från Sverige. Något statligt bidrag blev det dock inte utan pengar samlades in genom kollekt i de svenska kyrkorna och skickades till Gustav Adolf-föreningen i Tyskland som grundats 1832.
Det blev inget monument klart till det jubileet men firandet blev ändå storslaget. Tusentals människor tågade till minnesstenen en bit utanför Lützen. Här fanns musikorkestrar, medlemmar i skarpskytteföreningen, skolbarn, körer, kyrkans män, studenter, många prominenta gäster och andra intresserade som fyllde landsvägarna på vägen till minnesstenen. I festtalet sågs Gustav II Adolf som ett "Guds verktyg" som dog i "försvar för sitt fosterland och för sin tro". Han sågs som en förkämpe för en frihet i anden.
Även i Sverige högtidlighölls 200-årsdagen. Här såldes allehanda minnessaker som planscher och texthäften. Biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, sa i sitt högtidstal att det var för ¿Trons och Tankens frihet i allmänhet som han föll¿. På annat håll hette det att "Han stred för friheten och ljuset". Gustav II Adolf var hjältarnas hjälte i Sverige också.
Ett monument
Men nu måste det till ett monument för att hedra denne store hjälte! Inte ett krigsmonument i vanlig ordning utan mer en religiös minnesvård. Den begränsade ekonomin gjorde att det måste bli ett enkelt men ståtligt monument. Det skissades på olika förslag, men det som den preussiske kungen Fredrik Vilhelm I – det var nämligen han som bestämde – fastnade för var en stjärnhimmel – en baldakin i den nygotiska stilen¿ i gjutjärn, ritad av Karl Friedrich Schinkel. Monumentet stod färdigt hösten 1837. Det kom till på tyskt initiativ och bekostades med tyska medel. Invigningen blev grandios. Monumentet fick allt fler svenskar att resa till Lützen för att känna historiens vingslag.
År 1882 firade Gustav Adolf-föreningarna 50 år. Det blev det årets stora festlighet. Till firandet i september skickade Sverige för första gången en officiell representant, Gillis Bildt, och banden mellan Tyskland och Sverige stärktes. Gustav Adolf-föreningarna i Sverige blev dock aldrig så starka som i Tyskland. Det berodde enligt Schubert på att det i Sverige "inte fanns några hårt ansatta protestantiska församlingar i katolskt dominerade områden". De svenska föreningarna skickade emellertid stora summor pengar till bl.a. den tyska föreningen i Leipzig och stödde på så vis arbetet.
300 år efter Gustav II Adolfs födelse
Den numera helgonliknande kungens födelse skulle firas rejält 1894 och det blev kulmen genom alla festers fest. Det var också nu Lützen fick beteckningen Gustav Adolf-stad. De protestantiska kyrkorna skulle hylla kungen i sina adventsgudstjänster 9 december, dagen för kungens födelse. Protestantiska skolor undervisade om "protestantismens förkämpe". Gustav Adolf-mynt delades ut till präster och det var en allmän yra kring firandet. Torget mitt i staden, med den nya, väldiga Kejsar Vilhelm-statyn, belystes vid mörkrets inbrott.
Även i Sverige rådde nationell festyra. Här firades med officiella representanter från Tyskland och de båda ländernas folk sågs som nära besläktade genom tro och historia. Över statyn på Gustav Adolfs torg i Stockholm restes en upplyst baldakin. Det var den första elektriska belysningen utomhus i Sverige. Schubert menar att festligheterna var en "pampig manifestation av svensk nationalkänsla och stolthet över den egna historien". Gustav II Adolf blev idolen framför andra.
Idolen i fråga blev snart mer och mer en representant för en stark kungamakt och nationalismen blev alltmer konservativ och förespråkare för det bestående. Den ungdomliga esprin och friheten kom bort alltmer.
Ett svenskt kapell
När Sverige visade intresse för att bygga ett kapell på minnesplatsen hälsades det med glädje av Tyskland. Kapellet skulle vara en stiftelse och överlämnas till staden. Arkitekten Lars Israel Wahlman ritade och en kommitté med bl.a. initiativtagaren Per Pehrsson bildades. Kapellet invigdes vid 1907-års firande.
Firandet beskrevs i åtskilliga svenska tidningar. Nu var banden åter starka mellan länderna. Det svenska sändebudet i Berlin, Arvid Taube, hoppades vid krigsutbrottet 1914 till och med att kapellet skulle påverka Sverige att gå in i kriget på Tysklands sida. Antalet svenskar som reste till Lützen ökade efter kapellets tillkomst.
Under kriget blev de till Lützen tillresta svenskarna dock allt färre igen, men från 1920 tog firandet åter fart igen. Det festades allt hårdare, svenskar drog nattetid "omkring på Lützens gator och skrålade 'Halta Lottas krog'", enligt Schubert. Nu fick vi skämmas.
Ett svenskhus skulle byggas vid minnesmonumentet. Planerna hade tidigare lagts på is men togs upp igen 1925. År 1927 grundades Stiftelsen Lützenfonden för att ta hand om kapellet och för att bygga en vaktstuga till jubileet 1932. Wahlman ritade igen och Per Pehrsson tiggde ihop pengar och samlade ihop donationer.
Det ursvenska huset – en rödmålad timmerstuga – tillverkades i Dalarna. Möbler skänktes av NK, värmepannan kom från Götaverken, linoleumgolv från Forshaga och stängslet från Gunnebo. Rabatter och flaggstång kom på plats och in flyttade vaktmästaren Hans Svensson med familj och vakthunden Alf (skänkt av Svenska Kennelklubben). Hans Svensson visade sitt ¿lilla Sverige¿ för turister och försörjde sig på att sälja vykort.
300-årsjubileet
Jubileumsåret 1932 firades storslaget trots massarbetslösheten och den politiska oron i Europa. Den svenska uppslutningen var stor. Här fanns kronprinsparet, talmännen för de båda kamrarna, biskopen Stadener, det svenska sändebudet i Berlin, representanter för universiteten, officerare och press samt en mängd ungdomar. Representationen från Finland var också betydande med general Mannerheim i spetsen. Många socialister och kommunister både i Tyskland och Sverige var dock tveksamma, och även motståndare, till att fira minnet av Gustav II Adolf. Demonstrationer och strejker, gatustrider mellan polis och demonstranter hotade att störa firandet. Allt var grandiost och pompöst och programmet blev långdraget.
I Sverige firades också storslaget med kransnedläggning vid statyn på Gustav Adolfs torg, direktsändning från Lützen med Sven Jerring, fackeltåg och gudstjänster. På Stockholms slott tändes för första gången fasadbelysningen, allt i en svensk-tysk anda.
Adolf och Adolf
Nazisterna ville gärna använda sig av de likheter mellan kungen och Hitler som de ville skulle finnas. Tysklands inrikesminister Wilhelm Frick reste till Sverige för att hålla tal inför Svensk-tyska föreningen i Stockholm. Han ville få svenskarna att ställa sig på Tysklands sida. Röster hördes i Sverige för ett närmande till Hitler-Tyskland och resandet av ett nationalmonument i Lützen diskuterades.
Tyskland tog dock saken i egna händer och Hitler backade enligt Schubert upp en "värdig och monumental lösning". Här skulle rivas och byggas nytt, allt i storslagen Hitler-anda. Projektet fick dock ingen högre prioritet och baldakinen och kapellet (delvis skadat i slutet av kriget) räddades därmed åt eftervärlden.
6 november firades även under andra världskriget, speciellt 1941 då Tysklands krigsansträngningar stod på topp. Kriget gjorde sig dock alltmer påmint och festligheterna decimerades. För Sverige blev Gustav II Adolf symbolen för den nationella samlingen under kriget snarare än samhörigheten med Tyskland.
Lützen efter andra världskriget
Då Tyskland efter andra världskriget delades upp mellan de allierade hamnade Lützen i den sovjetiska zonen. Marken till minnesplatsen stod dock under svensk förvaltning och Hans Svensson hade markerat sitt revir med att det var svensk egendom. Kapellet skulle nu renoveras, baldakinen restaureras och stugan målas. Pengar samlades in och Sverige hjälpte Lützen genom donationer av material, mat och förnödenheter.
Relationerna blev spända mellan länderna när DDR grundades 1949. DDR-ledningen meddelade dock att den skulle bekosta restaureringen av kapellet och Schubert menar att det var ett led i landets ansträngningar att få Sverige att erkänna DDR som stat. Hon undrar dock ¿om man i Östberlin kände till att Lützenfonden bara var en liten privat stiftelse¿ och inte någon riksangelägenhet, eller i alla fall inte någon officiell institution.
Från 1963 till 1993 anordnade pastor Bengt Hellekant bussresor till Lützen. Det var främst kyrkokören i Annedal som besökte sin motsvarighet i Lützen. Men resorna var inte endast semesterresor utan här smugglades kaffe, biblar, choklad och presenter till familjer i Lützen.
Das Schwedenfest varje höst fanns på allas läppar. Schubert beskriver resorna där bussen ofta var så "fullastad med insamlade kläder och gåvor att resenärerna fick sitt med de egna resväskorna i knäet". 1970-talet blev åter en storhetstid för firandet i Lützen. I Sverige var dock intresset svalt.
Evangeliska kyrkan i DDR ville öppna ett museum med tyngdpunkten lagd på den undervisande och fredsivrande aspekten och inte på den krigiska. Hjälp kom från Sverige i form av ett timrat hus. Museet invigdes 5 november 1982 och till festligheterna nästkommande dag anlände även många svenskar.
För Lützen innebar 1990-talet att staden alltmer fick prägel av en insomnande landsortsstad. Med 2000-talet har emellertid glansen återvänt till Lützen. Bidrag från tyska staten och EU har hjälpt till att fräscha upp hus och gator, järnbaldakinen har åter restaurerats, en parkrestaurang och en djurpark är i drift. Firandet har dock minskat avsevärt i omfattning men det är fortfarande vid liv.
Kultförklarad i både Tyskland och Sverige
I sammanfattningen av sin bok skriver Schubert om hur "minnen appellerar till känslor och tillfredsställer behov". Det verkar vara en sann beskrivning av hur kulten kring Gustav II Adolf upplevts genom tiderna. Ibland har han varit den store kungen och frihetsivraren och andra gånger någon man helst velat glömma. Hon fortsätter och menar att det inte är kungen i sig som förändrats utan samhället och synen på honom. När samhället behövt en nationell samlingsgestalt har han blivit det och när det i socialistisk anda förnekat hans storhet har han fallit i glömska.
Ja, så var det det där med bakelsen. Var kommer den traditionen in? Det finns olika teorier kring vem som skapade bakelsen första gången. Någon anser att konditorsläkten Arnholt på 1890-talet fick idén med Gustav II Adolfs huvud i relief på en bakelse. Andra menar att det var den tyskättade Carl Bräutigam som inför jubileet 1909 skapade en bakelse till minne av staden Göteborgs grundare. Det skulle i så fall innebära hundraårsjubileum att fira för kungen i bakelseformat nästa år.
I dag säljs Gustav Adolfbakelser över hela landet och många är vi som kan njuta av denna sockerkaksbakelse i form av en rulltårta fylld med vaniljkräm och svartvinbärssylt, inrullad i marsipan, skuren och ställd på högkant, toppad med grädde och den välkända kungen i choklad.
Nästa gång jag tar mig genom Tyskland nedåt kontinenten kommer jag att göra en avstickare till Lützen. Kanske kommer jag då att känna något av de historiska vingslagen som vilar över platsen och uppleva ännu en viktig milstolpe i historien.
Extern länk: Das Schwedenfest (Wismar)
(Reportaget publicerat 2008-11-05)
Hjältekonungen som blev en bakelse
http://www.ne.se/rep/hjältekonungen-som-blev-en-bakelse
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
