Idel ädel adel

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Det finns alltid mycket att titta på och besöka i Stockholm. Det är mest en fråga om att välja och svälja än att stå där och inte veta vad man ska göra.

Den av Sveriges historia intresserade rekommenderas att besöka Riddarhuset. Det ligger i Gamla stan, tio minuters gångväg från centralstation och Stockholms stadshus. Förutom att vara en vacker byggnad rymmer den väldigt mycket historia.

Riddarhuset sett från centralstation i Stockholm.

KJELL-ARNE LARSSON/IBL

Adelshistoria

Extra mycket adel har det varit på senare tid. Först ut var kanske Björn af Kleens för dagens adel inte helt smickrande Jorden de ärvde (2009). Bokens text är enligt förlagsreklamen: ”En berättelse om en sällsynt livskraftig rest från det feodala Sverige, om en seg, rik och sällsynt potent grupp av framgångsrika lantbruksföretagare och lobbyister.” Så kan endast en ”avfälling” uttrycka sig (Björn af Kleen har dock bara ett adligt namn på sin mammas sida, han är därför inte inskriven på Riddarhuset).

Efter den kom den inte det minsta adliga forskaren Bo Eriksson med Svenska adelns historia (2011). Han hade även snuddat vid adeln i sin (tillsammans med Dick Harrison) Sveriges historia: 1350–1600 (2010) men nu tog han steget fullt ut och tar sats från den, enligt honom, svenska adelns vagga någon gång på 500-talet.

I den av Nils Erik Villstrand, professor i Åbo, författade Sveriges historia: 1600–1721 (2011) får adeln en huvudroll. Några siffror i den för historiskt intresserade mycket läsvärda forskningsuppdatering som verket Sveriges historia är, kan nämnas: under 1500-talet var antalet säterier i det svenska riket 700–800, under 1600-talet uppgick de till det tredubbla; 1626 fanns det 170 adliga ätter i Sverige, vid sekelskiftet 1700 var de över 800; 1644 fanns det tio grev- och friherrskap i Sverige och Finland, ett decennium senare var de 44 (varav 26 i Sverige). Nyadlandet var således mycket intensivt under drottning Kristina och Karl XI i ett sekel som kommit att kallas ”de stora kalasens århundrade”.

Ytterligare en bok att nämna i det här sammanhanget är historikern Göran Norrbys Ordnade eliter (2011), som behandlar organiseringen av Nordens statsbärande skikt 1660–1920. Inte minst intressant är boken genom att den sätter in Norden i ett europeiskt sammanhang. Det är vi inte bortskämda med.

Riddarhussalen med väggarna fyllda med de i Riddarhuset inskrivna ätternas vapensköldar.

GÖRAN ALGÅRDS SAMLING/IBL

Riddarhusdebut

Trots att jag är född och uppvuxen i Stockholm skulle det dröja tills i år innan jag äntligen satte mina fötter i Riddarhuset. Jag har genom åren självklart passerat det tusentals gånger, och när jag numera kommer till Stockholm söderifrån med tåg är det svårt att inte se det där det ligger i utkanten av Gamla stan.

Att jag inte tidigare tagit mig för att gå in i huset har kanske handlat om lika delar klasskänsla och vördnad; klasskänslan är sprungen ur den egna uppväxten i en Stockholmsförort, vördnaden handlar om det historiska svenska arv som adeln trots allt (jag måste framhäva det!) bär på.

Efter mitt sent påkomna Riddarhusbesök ångrar jag att jag inte passat på tidigare. Så mycket historia på ett och samma ställe är svårt att uppbringa i Sverige! För den sakens skull behöver man ju inte tycka att adeln – när det begav sig, väl att märka – till alla delar gjort en positiv insats för Sverige och det svenska.

Allra störst intryck i Riddarhuset gör förstås riddarhussalen. Från 1668 till 1866 var det här adeln höll sina riksdagssammanträden. Om man lägger örat till kan man fortfarande tycka sig höra vad som då avhandlades. Ögat fäster sig i salen först vid takets plafondmålning av David Klöcker Ehrenstrahl. Därefter har blicken svårt att hitta något fast fäste bland de hela 2 320 vapensköldar – en för varje adlig ätt – som i en mäktig uppvisning klär väggarna i salen. De är hängda efter rang och i nummerordning. Nummer 1 har den i dag utdöda grevliga ätten Brahe. Den äldsta nu levande grevliga ätten – Lewenhaupt – har nummer 2 och en magnifik sköld med åtta hjälmar. Den äldsta nu levande friherreliga ätten är Gyllenstierna av Lundholm och den äldsta nu levande lågadliga ätten – som samtidigt är den äldsta, dokumentariskt belagda svenska ätten, känd sedan Alsnö stadga 1280 – är Natt och Dag.

Riddarhussalen är så mycket historia på en gång att man riskerar att bli vimmelkantig.

Den som vill följa dagens svenska adels öden och äventyr rekommenderas att läsa den med två nummer per år utgivna tidskriften Arte et Marte.