Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Staden Shanghai är i största allmänhet väl värd ett besök. Den som vill se det mesta och bästa av denna med sina närmare 20 miljoner invånare Kinas största stad bör nog avsätta en 4–5 dagar. Här finns nämligen mycket att se, och med tanke på att avstånden är stora tar enbart förflyttningarna sin rundliga tid i anspråk.
I år hyser Shanghai världsutställningen Expo 2010. Det är en enorm tillställning som enbart den tar sina fem dagar i anspråk för den som vill se mer än det allra nödvändigaste (och vad det är vet man inte förrän efteråt). Här är kanske inte avstånden så stora mellan de omkring 200 utställarna, men köerna för att komma in på de olika utställningarna är desto mer tidskrävande. Totalt räknar nämligen organisatörerna med 70 miljoner besökare under de 184 dagar som Expo 2010 håller öppet. Det gör att i runda slängar 300 000 personer per dag besöker utställningen och de fördelar knappast sina besök jämnt över området. Tvärtom.
Elefantiasis
Lite grand känns det som om Folkrepubliken Kina på olika sätt håller på att placera sig i samma fålla (och fälla) som USA en gång i tiden. Då, vi skriver förrförra sekelskiftet och framåt, var allt som stavades USA störst, bäst och vackrast. Nu är Kina där. För två år sedan arrangerade landet de största och mest påkostade olympiska spelen till dags dato. Nu är man där igen. Expo 2010 är den största och mest påkostade världsutställningen i historien (det är säkert ingen tillfällighet att takorganisationen för världsutställningarna, Bureau International des Expositions, ser sig som en motsvarighet till IOK, en annan organisation som fått elefantsjuka).
Om OS på olika sätt innebar ett stort lyft för Beijing i fråga om byggande och infrastruktur, så gäller motsvarande i samma grad för Shanghai. Totalt ska ansiktslyftningen av staden ha kostat över 300 miljarder kronor, för vilket man bland annat fått tre nya tunnelbanelinjer och en ny flygterminal. Enbart uppsnyggandet av stadens paradgata längs Huangpufloden, den vackra The Bund (Waitan), kostade 5 miljarder kronor. Till det ska läggas anläggandet av själva mässområdet och byggandet av ett antal utställningshallar som ska vara kvar efter att utställningen stängs 31 oktober. Dit hör den imposanta kinesiska paviljongen, Expo Center, och den tefatslika Expo Culture Center. Det är byggnader som kommer att besökas under en längre tid framöver på samma sätt som turistattraherande OS-anläggningar som ”Fågelboet” och ”Vattenkuben”.
För varje världsutställning – den senaste hölls i Zaragoza för två år sedan – brukar de i ämnet kunniga rynka på ögonbrynen, skaka på huvudet och unisont utbrista att världsutställningar hör till en annan tid. Men varje ny världsutställning visar att kritikerna är fel ute. Om den kinesiska utställningen, för övrigt den första i sitt slag i ett utvecklingsland, kommer att sätta en ny trend återstår att se, men att döma av andra globala arrangemang – VM i fotboll i Sydafrika senast – så är det nu kanske utvecklingsländernas tur att visa framfötterna (2012 är det Sydkoreas tur att hysa en världsutställning).
 |
|
Den lille Havfrue på besök i Shanghai. |
|
ALY SONG/REUTERS/SCANPIX |
Maskrosig silkesmask
Att komma in på själva mässområdet på Expo 2010 är inget större problem (en dagsbiljett kostar 160 yuan). Kön ringlar förvisso lång, men kinseser är duktiga på att köa (och hålla köer igång) varför man ganska snart finner sig stå på den Expo Axis som går över hela den del av mässområdet som ligger söder om floden. Från expoaxeln kan man på håll bilda sig en uppfattning om hur de olika nationernas paviljonger ser ut och var de ligger. Det är när man beslutat sig för att ta sig in i en viss paviljong som köandet börjar. Ofta ser köerna avskräckande långa ut, men de ringlar fortare än man tror – utom till den kinesiska paviljongen – och plötsligt står man där för att se mer om brittisk småstadsplanering, dansk ”welfairytalism” under överinseende av Den lille Havfrue, spansk stadsutveckling eller svensk innovativitet. Med andra ord: detta är, som vanligt när det gäller världsutställningar, den gamla vanliga uppvisningen i nationell chauvinism. Hurra vad just vi är bäst!
Utifrån sett tronar Kinas paviljong som både störst och vackrast. Det är ett som om ett stycke av Förbjudna staden i Beijing transporterats till Shanghai. Japans paviljong ser ut som en silkesmask, britternas paviljong liknar en björnskinnsmössa och den spanska paviljongen – den till det yttre intressantaste – verkar ha fått sitt utseende från tiotusentals bortkastade solunderlägg från Playa del Sol. Spanjorerna har valt att engagera tre filmregissörer (Bigas Luna, Basilio Martín Patino och Isabel Coixet) att utforma sin paviljong där man skildrar landets utveckling från 1960-tal till 2010-tal.
Enligt en publikundersökning utförd av Shanghais statistikbyrå är Kinas paviljong inte oväntat populärast (hela Expo 2010 är ju i första hand tillkommen för att kittla de inhemska massorna medhårs). Efter den kommer paviljongerna för Japan, Saudiarabien (vem kan motstå en film i 4-D?), Frankrike och Tyskland. Den stora majoriteten besökare kommer från olika håll i Kina. En genomsnittsbesökare stannar på utställningsområdet i mer än 10 timmar och under den tiden hinner han eller hon att besöka omkring sex olika paviljonger. Svettigt!
 |
|
Mycket svenskt. Men innovativt? |
|
DIEGO AZUBEL/EPA/SCANPIX |
Pippinnovativ
Den svenska paviljongen ligger tillsammans med de finska, danska, isländska och norska paviljongerna (av okänd anledning ligger också Ukrainas paviljong här). Paviljongens motto är ”spirit of innovation” och det mottot hade en bit in i juli (Expo 2010 invigdes 1 maj) besökts av en miljon människor, majoriteten av dem kineser. Vad de fått se är sådant som svenska miljöer, exempel på svensk stadsförnyelse, svensk industridesign, svenska uppfinningar och svensk innovationskraft.
Pippi Långstrump är en levande figur i den svenska paviljongen. I hennes anda kan man i ett av de fem rummen i paviljongen baka pepparkakor och sedan kan man åka rutschkana en trappa ner för att där kunna sätta sig i en gunga och betrakta en stjärnhimmel fylld med bilder av klassiska svenska uppfinningar. I den katalog – översatt till engelska och kinesiska – som besökarna av den svenska paviljongen kan ta med sig hem beskrivs Sverige som ”the country of Pippi Longstocking and the Nobel Prize”.
Kung Carl Gustaf besökte Sveriges paviljong i slutet av maj, och i oktober ska kronprinsessan Victoria göra samma sak. 25 svenska företag finns med som utställare, och för dem och deras partner finns en särskild VIP-yta på den svenska paviljongens tak. Till svenska kulturinslag som ska visa upp sig i paviljongen hör Cirkus Cirkör, Cullbergbaletten och Orphei drängar.
Externa länkar: Expo 2010 och Bureau International des Expositions
Kinesiskt skyltfönster
http://www.ne.se/rep/kinesiskt-skyltfönster
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
