av Ellen Albertsdóttir, frilansjournalist
Vad var det som hände på Island och varför? Rötterna till den stora bankkraschen kan spåras genom århundraden av kolonialt förtryck, fattigdom, mindervärdeskomplex – och en alldeles särskild klocka. I ljuset av den totala kollapsen blåser nya, gröna vindar på den lilla ön i norr. Är man på väg att vända industrialismen ryggen? Svaret kan sökas i en nationell myt, en modern klassiker och hos en älskad nobelpristagare till skald.
Poeten Andri Snær Magnasons bok från 2006, Draumalandið: sjálfshjálparhandbók handa hræddri þjóð ('Drömlandet: självhjälpshandbok för en rädd nation') väckte stor uppmärksamhet när den först gavs ut 2006 och Andri Snær har i dag blivit något av en intellektuell talesperson för finanskrisens Island. Förra året släpptes också den engelska upplagan, Dreamland: A Self-Help Manual for a Frightened Nation (2008), som med förord av den isländska sångerskan Björk snabbt sålde slut hos internetbokhandeln Amazon.
 |
| HALLDOR KOLBEINS/AFP/SCANPIX |
| Så såg det ut när folket fällde regeringen i Island. |
Sjunkande ö
Den isländska regeringen blev nyligen den första i världen att avgå på grund av den globala finanskrisen, som drabbat Island särskilt hårt. Det gör att Andris Snær Magnasons verk fått en förnyad aktualitet. Hans Dreamland är en essäistiskt skriven debattbok om ett land som under många år befunnit sig i välfärdstoppen, men som ändå inte lyckats skaka av sig känslan av fattigdom och stundande kris. Så händer det (o)fattbara: allt faller samman, precis som väntat.
Den isländska nationalmyten, den isländska drömmen, beskrivs i Dreamland som en övertygelse om att landet är i grunden fattigt och därför måste räddas. Ett litet land i den stora, stora världen. Detta trots att medelinkomsten för en isländsk familj steg med nästan femtio procent under de fem år som föregick kraschen.
Räddningen har under de senaste decennierna stavats Marshallplanen, en amerikansk militärbas, sill och val, aluminiumsmältverk, och nu senast, riskkapitalism. Det har handlat om att vinna eller försvinna.
Fattigt och ockuperat
Sekler av kolonialt förtryck har skapat en isländsk självbild som varit svår att förändra. På senare tid har vägen till att bli ett modernt land ansetts gå via multinationella aluminiumtillverkare, som den amerikanska jätten Alcoa, och olika finansiella satsningar. Den ekonomiska oron visade sig emellertid vara befogad. Den isländska tigern kom ut som hemlös kattunge.
För att kunna förstå den isländska självbilden måste man förstå örikets historia - och för att göra det kan man vända sig till Halldór Laxness, nobelpristagare och en av Islands mest älskade författare. I höstas kom en ambitiös biografi om denna isländska nationalskald ut på svenska, Halldór Laxness: en biografi, av Halldór Guðmundsson.
En av Halldór Laxness främsta verk är klassikern Islands klocka (1943) som utspelar sig mot slutet av 1600-talet. Författaren inleder boken på följande sätt: "Det var en tid, heter det i skrifterna, då det isländska folket hade blott en enda gemensam ägodel som kunde värderas i pengar. Det var en klocka."
I Halldór Laxness skildring förlorar det fattiga isländska folket sin klocka när kolonialmakten Danmark kräver den för att kunna finansiera sina krig. Island tillhörde Danmark till dess man utropade sin självständighet den 17 juni 1944, och 1949 ansökte landet om medlemskap i Atlantpakten, det som skulle bli till NATO. Halldór Laxness var en av de ivrigaste deltagarna i protesterna mot Islands inträde.
En gyllene turistring
På 1970-talet skrev Halldór Laxness essän "Kriget mot landet" vars grundläggande tes är att kriget mot naturen pågått genom hela Islands historia – och att det var dags för ett uppvaknande. I denna tradition tar Andri Snær Magnason vid. Hans "Dreamland" handlar inte om de teman som i dag så starkt förknippas med Island – riskkapitalism, aktiebubblor och det lilla landets utsatthet i en global ekonomi – utan om miljön. Vad vill vi bevara?
Vid Gullfoss, Islands mest populära vattenfall, är en minnessten rest till Sigríður Tómasdóttirs ära. Hon hedras för sitt starka engagemang i kampen för att stoppa all exploatering av Gullfoss. Under 1900-talet var det flera gånger aktuellt att använda Gullfoss för elproduktion. Det är svårt att föreställa sig att en av de största turistattraktionerna på Island var så nära total kollaps.
När man läser Dreamland förstår man att vad som höll på att ske med Gullfoss inte är något unikt. Det finns betydligt mer spektakulära vattenfall runt om i landet, som på grund av sin anonymitet är mer utsatta för exploatering. Gullfoss popularitet beror på att vattenfallet ligger så nära Reykjavik, och på så sätt, tillsammans med Geysirområdet och nationalparken Thingvellir, tillhör den turistobligatoriska "gyllene ringen".
Vid byggandet av den enorma kraftverksdammen Kárahnjúkar 2006 ödelades ett stort vildmarksområde norr om Vatnajökull. Dammen byggdes för att man ville producera billig energi till Alcoas smältverk i Reyðarfjörður. 15 000 islänningar gick ut på gatorna i protest mot bygget. Det var den dittills största demonstrationen på Island sedan andra världskriget.
Detta aluminiumsmältverk förbrukar ensamt dubbelt så mycket elektricitet som alla isländska hushåll, företag och offentliga lokaler tillsammans. Smältverket släpper också ut mer koldioxid i luften än vad samtliga bilar på Island gör. Trots detta har ytterligare ett smältverk, utöver det i Reyðarfjörður, redan börjat byggas.
Vägval Island
Hur ska då Island möta 2000-talet och tiden efter finanskrisen? På senare år har aluminiumtillverkningen lyfts fram som den stora räddningen. Den viktigaste anledningen har varit de arbetstillfällen som den tunga industrin skulle skapa. Det har funnits ett behov av sysselsättning på östra Island, främst då på landsbygden. Östra Island är Reykjaviks ständigt dåliga samvete.
Andri Snær Magnason verkar emellertid övertygad om att det mest handlar om en inställning. Som alternativ pekar han på flera andra isländska tillgångar som borde lyftas fram: turismen, hästarna, lammen, fisken, läkemedelsindustrin, den intellektuella kompetensen. Det finns således andra farbara vägar.
Den utsläppstunga industrin är ny för Island, som aldrig genomgick någon industriell revolution. Islänningarna har inga järnvägar eller minnen av långa dagar vid fabrikernas löpande band. När USA gick från bilindustrins Henry Ford till IT-industrins Bill Gates kom islänningarna att inse att de fortfarande inte hade någon Ford.
Islänningarnas Ford och deras klocka har på senare tid kommit att bli hårdnackad riskkapitalism - men den blottar också ett val: valet mellan aluminiumsmältverk och en skyddad vildmark. Jobb är något man troligtvis kan trolla fram oavsett strategi, åtminstone om man får tro Andri Snær Magnason. Den stora frågan förblir: Hur räddar vi drömlandet?
All tings ände
Regeringen, med statsminister Geir Haarde i spetsen, tvingades avgå i slutet av januari efter massiva demonstrationer. Nästan 76 procent av islänningarna uppgav i januari att de inte stödde sin regering. Störst opinionsstöd hade då Vänstern-De Gröna, som tillsammans med Socialdemokraterna kort därefter tillträdde som Islands tillfälliga regering.
Hösten 2009 löper avtalet med Alcoa ut. "Det tjänar ingenting till för utländska aluminiumföretag att komma och knacka på hos industriministern. Det blir ingen ny plan för aluminiumsmältverk", sade Össur Skarphéðinsson, Islands nya utrikes- och näringsminister, till isländska dagstidningen Vísír.
Samtidigt arbetar den nytillträdde fiskeministern Steingrímur J. Sigfússon intensivt med att försöka riva upp den avgående regeringens beslut att tillåta den från olika håll kritiserade kommersiella valfångsten i ytterligare fem år.
Naturromantik eller industrialism? Vägen delar sig för Island. I början av maj hålls "vägval" till det isländska Alltinget.
Länk till NE:se: När Laxness fick nobelpriset
Externa länkar: Isländska sällskapet (länkskafferi) och Islands valfångstbeslut (SR)
(Artikeln publicerad 2009-02-25)
Klockan klämtar för Island
http://www.ne.se/rep/klockan-klämtar-för-island
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
