Konventionellt: Sista striden inför presidentvalet

Olle Nordquist, arkivarie och USA-kännare

När sensommarens båda nationella partikonvent i USA formellt utser John McCain och Barack Obama till republikanernas respektive demokraterns presidentkandidater har de bägge senatorerna redan bedrivit officiella kampanjer under närmare två år. Deras namn och ansikten är vid det här laget milt uttryckt välkända över hela USA.

Likafullt har de under sommaren näst intill oavbrutet rest runt i unionens delstater och besökt arbetsplatser, hållit tal, samlat in pengar och värvat kampanjmedarbetare. Dessförinnan utkämpade Barack Obama som bekant ett av de mer utdragna och hårda primärvalen i modern tid, medan John McCain förmodligen haft siktet inställt på årets val ända sedan år 2000. Det var då som han första gången sökte det republikanska partiets nominering, men förlorade knappt till en viss George W. Bush.

 

John McCain och Barack Obama – vem skulle du rösta på?

rebecca cook/reuters/scanpix

Hard labor

Ändå kan det hävdas att den verkliga kampen om vem som ska väljas till USA:s 44:e president ännu inte inletts. Traditionellt går startskottet för presidentvalkampanjen nämligen först efter de båda partikonventen, som hålls i samband med helgdagen Labor Day som infaller första måndagen i september. Det är följaktligen inte förrän under de två sista månaderna fram till valet tisdagen den 4 november som striden väntas hårdna på allvar. Då bestämmer sig de ca 225 miljoner röstberättigade amerikanerna slutligen för vem de ska rösta på, om de överhuvudtaget väljer att rösta. Efter Labor Day intensifieras och mångdubblas valansträngningarna på samtliga fronter. Det är inte ovanligt att kandidaterna gör nedslag i två eller tre delstater per dag och de flyger från västkusten till östkusten och mellan gränserna mot Kanada och Mexiko flera gånger om innan det hela är över.

För 112 år sedan var det däremot något helt nytt med en presidentkandidat som genomfor unionen kors och tvärs. År 1896 lanserades demokraten William J. Bryan med sina 36 år som den dittills yngste presidentkandidaten. Det underströks ytterligare genom att han ambitiöst och energiskt färdades nära 3 000 mil per järnväg i valets slutskede. Vissa dagar kunde Bryans ekipage göra 20 uppehåll och han höll långa flammande tal på varje ort. Totalt besökte Bryan omkring 600 platser, uppträdde inför över 5 miljoner människor och på valdagen hade han helt tappat rösten. Om William J. Bryans turné kan sägas förebåda dagens amerikanska valrörelser var samtiden desto mer tveksam. En kommentator beskrev hans kampanjstil som ”att tigga efter presidentposten likt en luffare tigger efter mat”.

I kontrast till Bryan bedrev republikanernas kandidat William McKinley sin kampanj från det egna hemmet i Canton, Ohio. Enligt en tradition, som påbörjades år 1880 av blivande presidenten James Garfield, satt McKinley på sin veranda och tog emot delegationer av partifolk, journalister och helt vanliga människor. Uppskattningsvis kom omkring 750 000 nyfikna på besök och trampade på vägen sönder hans gräsmatta. En del plockade med sig små minnessaker från McKinleys trädgård och staket nedmonterades helt av souvenirjägare. Efter ett jämt val vann till slut stugsittaren William McKinley presidentposten.

Hard money

Långt in på 1900-talet var det i USA till största delen de politiska partierna som planerade och drev presidentvalkampanjerna. I dag kontrollerar istället kandidaterna själva allt, inte utan hjälp av stora staber av anställda rådgivare och konsulter. För att finansiera den jättelika apparat som valkampanjerna utgör krävs emellertid ansenliga summor pengar. Enbart Barack Obamas valorganisation beräknas förfoga över en sammanlagd budget på över 400 miljoner dollar fram till valdagen.

Från federalt håll är de båda presidentkandidaterna berättigade till ett bidrag om 84 miljoner dollar vardera. Bidraget betalas ut när partikonventen formellt utsett sina respektive kandidater med villkoret att inga ytterligare medel samlas in under tiden mellan konventet och valdagen. Det väckte därför en viss uppståndelse när Barack Obama i juni förklarade sig avstå från det federala anslaget och helt lita till privata bidrag, som förmodligen med bred marginal kommer att överstiga det federala bidraget. Obama som tidigare uttryckt sitt stöd för systemet med de federala bidragen försvarade beslutet med att reglerna i vilket fall som helst kan kringgås genom exempelvis sidoorganisationer som samlar in pengar utan att officiellt vara knutna till en kandidat. Man talar i USA om hard money (öppna bidrag till den officiella kampanjorganisationen) och soft money (inofficiella kampanjbidrag från s.k. 527-groups och andra som outtalat stöder en kandidat utan att ingå i den officiella kampanjorganisationen).

För John McCain hade det varit svårare att tacka nej till det federala bidraget eftersom han under sin tid som senator varit en ivrig anhängare av reformer på området. Genom att begränsa utrymmet för stora privata kampanjbidrag menar McCain att risken för köpta, korrumperade kandidater minskar. Enligt McCain skulle valkampanjerna vara rättvisare om kandidaterna i stort sett hade tillgång till lika stora kassor. År 2002 stod John McCain som en av initiativtagarna till den nu gällande lagen, Bipartisan Campaign Reform Act, som till viss del både omdanat och reglerat valkampanjerna i USA .

En stor del av presidentkandidaternas insamlade medel går till dyr reklamtid i TV. Under perioden efter Labor Day intensifieras produktionen av reklamfilmer och kandidaternas budskap exponeras allt ymnigare. Fördelningen av reklamtid mellan olika delstater är dock ojämn. I exempelvis New York förekommer väldigt få reklaminslag eftersom alla ändå räknar med att delstaten med stor majoritet röstar på demokraternas kandidat. På samma sätt förutses Texas kassaskåpssäkert rösta i republikansk favör. Inför varje val riktas i stället den stora uppmärksamheten och de tunga pengarna mot de 15 till 20 delstater som på förhand är osäkra, så kallade swing states. Traditionellt tillhör bl.a. Nevada delstaterna med osäker utgång, vilket gör att TV-publiken där utsätts för mängder av politiska reklamfilmer. Under en enda vecka inför valet 2004 sände TV-stationerna i Nevadastaden Reno 460 reklaminslag från George W. Bushs sida och 358 från motkandidaten John Kerry.

Tough campaigning

Så tidigt som 1952 lanserades republikanernas kandidat Dwight D. Eisenhower med hjälp av en serie om 40 olika reklamfilmer producerade för TV. Under rubriken Eisenhower answers America ställde representanter för allmänheten mer eller mindre ledande frågor till den tidigare generalen och krigshjälten. I dag framstår de filmerna som primitiva, men i början av 50-talet var de banbrytande. Likaså är det nu för tiden självklart att presidentkandidaterna i specialriktade reklamfilmer för den latinamerikanska minoriteten yttrar sig på mer eller mindre god spanska. I 1960 års valrörelse framstår därför John F. Kennedy som decennier före sin tid när han lät sin språkbegåvade hustru Jackie framträda i en reklamfilm och där på flytande spanska försäkra att hennes man som president skulle ta hänsyn till alla grupper i det amerikanska samhället.

En inte helt okomplicerad fråga när det gäller såväl TV-reklam som innehållet i valmöten och debattinlägg är effekten av angrepp på motståndaren, negative campaigning. Opinionsmätningar visar att en majoritet av amerikanerna ogillar personangrepp och helst ser att valrörelsen uteslutande handlar om kandidaternas egna idéer. Trots det visar sig personangrepp och andra tjuvnyp på olika sidor om bältet vara ett mycket slagkraftigt vapen för att vinna presidentval.

Det förefaller däremot vara en myt att valkampanjerna blivit hårdare och personangreppen fler under senare år. I en kvantitativ undersökning av de tolv senaste presidentvalen visade sig John F. Kennedy i 1960 års val nästan dubbelt så benägen att gå till angrepp som George W. Bush i valen 2000 och 2004.

Tough prose

En speciellt smutsig och bitter valrörelserna ägde rum redan år 1800. Då ställdes president John Adams mot sin vicepresident Thomas Jefferson. Anledningen till det var att Jefferson vid föregående val erhållit näst flest röster och enligt tidens sed därmed utsågs till vicepresident. Om Jefferson sades att mord, stölder, våldtäkt och incest över en natt skulle accepteras om han valdes till president. Dessutom spreds rykten om att han var alkoholiserad och otrogen, det senare ryktet saknade inte fog har det visat sig i efterhand. President Adams anklagades i gengäld för korruption och för att försöka få sin son att ingå äktenskap med en brittisk prinsessa för att på så sätt skapa en återförening mellan USA och Storbritannien med George III som monark. Till slut vann Thomas Jefferson en jordskredsseger.

Bland de vanligare angreppspunkterna i moderna presidentval hör att anklaga motståndaren för att byta åsikt eller vackla i en fråga. Redan tidigt har John McCain och Barack Obama utsatt varandra för attacker med den innebörden. Förutom det påstådda tvärkastet i frågan om federala kampanjanslag har Obama bl.a. anklagats för att glida iväg från sin ursprungligen hårda linje om ett snabbt trupptillbakadragande från Irak, medan McCain kritiserats för sin obeslutsamhet i frågan om att ge illegala invandrare amnesti, något som han från början förordade. Gemensamt för de båda kandidaterna är att de från mer ideologiskt trogna partikretsar beskyllts för att röra sig mot mitten i amerikansk politik.

När väl valkampanjerna avstannat förväntas den av John McCain eller Barack Obama som slutligen segrar att under ingående granskning omsätta valretorik till praktisk politik och infria kampanjlöften. Eller som den tidigare guvernören i New York Mario Cuomo en gång uttryckte saken: ”You campaign in poetry, you govern in prose.”

Länkar till NE.se

Extern länk

(Reportaget publicerat 2008-08-21)

 

Konventionellt: Sista striden inför presidentvalet
http://www.ne.se/rep/konventionellt-sista-striden-inför-presidentvalet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin