Martin Lagerholm, journalist och NE-medarbetare
Hur gestaltas egentligen tyskarnas förhållande till sin egen traumatiska historia i offentligheten, och vilka uttryck tar sig skulddebatten i dag? Under den här vintern och våren har Tysklands två ledande veckomagasin, Der Spiegel och Focus, uppmärksammat 60-årsminnet av krigsslutet genom var sin omfångsrik artikelserie.
Spiegels serie, ”Griff nach der Weltmacht” (’Försöket att bemäktiga sig världsherraväldet’) speglar, som rubriken antyder, framför allt nazisternas brottsliga handlingar, från erövringen av Polen och övriga Europa till blitzkrigen och koncentrationslägren. Reportageserien i Focus har lagt tonvikten på krigets absoluta slutskede, vilket per automatik inneburit att man ställt det civila tyska folkets lidande i brännpunkten. Det har handlat om den sovjetiska inmarschen i Tyskland 1945, om de allierades massbombningar av tyska städer, om fördrivningen av tyskar från de östliga provinserna och om andra liknande händelser som krävde hundratusentals dödsoffer.
 |
|
Hur tog denne unge man emot freden? Hur såg han sedan tillbaka på kriget? |
|
V. KINELOVSKY/SLAVA KATAMIZDE COLLECTION/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS |
Tabubrott
De båda serierna ger tillsammans en god bild av hur den tyska skulddebatten på kort tid förvandlats från att ha varit tämligen ensidig och konsensusstyrd vad gäller tyskarnas kollektiva skuld till en betydligt mer mångfasetterad diskurs, där tyskarnas egna lidanden plötsligt betraktats som lika självklara inslag som nazisternas övriga offergrupper. Det senare perspektivet har dock lett till ett rätt infekterat debattklimat kring kniviga moralfrågor om den retroaktiva skuldens och ansvarets vara eller icke-vara.
Mot uppfattningen att dagens tyskar måste ”normalisera” förhållandet till sin historia genom att själva i lika hög grad som resten av Europa betrakta sig som offer för nazismen, står uppfattningen att en sådan hållning ständigt riskerar att slå över i historierevisionism, nationell revanschism och en förödande (om än oavsiktlig) bagatellisering av de nazistiska brotten. Om alla var offer för Hitlers terror, resonerar kritikerna, kan det ju inte finnas några skyldiga till alla vidriga brott. Vad skulle en sådan slutsats innebära?
Att man över huvud taget kan diskutera i de här termerna är hur som helst ett nytt fenomen. Historikern Jörg Friedrichs Der Brand (om de allierades terrorbombningar av Tyskland i krigets slutskede) och Günter Grass Krabbans gång (om sänkningen av passagerarfartyget ”Wilhelm Gustloff”, vilket ledde till tusentals döda civila tyskar, främst kvinnor och barn) utgjorde en viktig brytpunkt när de ungefär samtidigt kom ut i bokhandeln härom året. Tabubrottet innebar att det nu var möjligt att tala om de tyska lidandena och hävda rätten till sin egen sorg utan att automatiskt riskera brännmärkning i offentligheten.
Generationskonflikter
60-årsminnet av krigsslutet uppmärksammas alltså med tillbörlig emfas på alla möjliga håll i Tyskland. Som en följd av senare års öppnare debattklimat har också helt nya perspektiv på hur tyskarna drabbades av kriget och nazismen kommenterats. Inläggen inom ramen för den gängse ”minneskulturen” (Erinneringskultur und Gedächtnispolitik) har nu utökats med andra infallsvinklar.
Det har på senare tid framför allt skett genom att undersöka hur andra och tredje generationens tyskar förhåller sig till sin historia och sina anförvanters eventuella delaktighet i i krigets fasor. Journalisten Sabine Bodes ifjol utkomna bok Die vergessene Generation: Die Kriegskinder brechen ihr Schweigen (’Den förlorade generationen: Krigsbarnen bryter tystnaden’), om de tyska barn som överlevde krigets fasor, var av reaktionerna i pressen att döma mycket efterlängtad. Den studerar en grupp människor (i dag 60–75 år gamla) som tills nu helt hamnat i skuggan av andra offer för nazismen och som till följd av att de tillhört en materiellt relativt välmående grupp som vuxna aldrig varit föremål för några mer djupgående historiska, sociala eller psykologiska studier.
Färska undersökningar, berättar Bode, visar emellertid att upp emot vart fjärde av dessa barn uppvisat tecken på allvarliga psykiska störningar i vuxenlivet, men att det varit tabu för dem att tala om sig själva som offer, och som därför tigit om sina upplevelser. En tydlig effekt av detta är att deras trauman i stället gått i arv till den så kallade tredje efterkrigsgenerationen (dagens 20–40-åringar), där ytterligare andra studier visar att tecken på posttraumatiska symtom (ätstörningar, sömnproblem, psykiatriska besvär, självmordsförsök) hos dessa är betydligt vanligare än hos andra åldersgrupper, och som delvis alltså kan förklaras av far- och morföräldrarnas undertryckta känslor och minnesbilder.
Instrumentell ondska
Det finns förvisso exempel på individer tillhörande krigsbarnsgenerationen som uppmärksammats för sin konfrontation med föräldragenerationen – det visar inte minst den strida ström av böcker i ämnet som kommit ut de senaste åren – och som också indikerar ett större behov av (och större möjligheter till) slutliga uppgörelser med sitt lands moderna historia. Här finns förstås en viss risk för historierevisionism och en överbetonad offermentalitet, men den sortens uttryck är trots allt tämligen marginella.
Däremot finns det gott om utmärkta exempel på litteratur som övertygande fördjupar sig i de här frågorna utan att för en sekund relativisera skuldfrågan eller på annat sätt blanda bort korten. Här kan man nämna veteranen Uwe Timms bok Am Beispiel meines Bruders (’Min broders exempel’), som är en osentimental och saklig skildring av författarens egen storebror och dennes korta karriär som SS-soldat i Ukraina.
Boken är ett ärligt och ödmjukt försök till förståelse av det obegripliga: hur kan det komma sig att en helt vanlig tysk yngling frivilligt erbjuder en brutal militärgrupp sina tjänster? Timm har förstås inga entydiga svar på sina frågor, men visar tydligt nog att det är möjligt för efterlevande tyskar att angripa skuldproblematiken och det nationella arvet utan att prisge sig åt ideologiska eller moralfilosofiska doktriner.
Ett annat lyckat exempel på denna rättframma hållning i frågan är författaren Ulla Hahns roman Unscharfe Bilder (’Suddiga bilder’), om en vuxen dotters konfrontation med sin åldrade far, som under kriget tjänstgjorde som Wehrmacht-soldat på östfronten. Inte heller här erbjuds några klara svar, men desto fler principiellt intressanta funderingar kring den instrumentella ondskan och kring hur barbariet lyckas slå rot i ett humanistiskt och upplyst samhälle.
Utan att på allvar umgås med dessa frågor – i lika hög grad inbegripande nazismens unika karaktär som de ondskefulla gärningarnas allmängiltighet – kommer tyskarna heller aldrig att förstå sig själva. Och aldrig få lov att sörja sina egna förluster.
(Artikeln publicerad 2005-05-04)
Krigsslutet: Tysk skulddebatt
http://www.ne.se/rep/krigsslutet-tysk-skulddebatt
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
