Dick Harrison, professor i historia
Anta att en skvallerförtjust snuskhummer om några sekler bestämmer sig för att skriva en bok om samhällslivet omkring år 2000. För att sovra i källmaterialet väljer vederbörande att endast utgå från veckotidningar som Hänt Extra, Slitz, Café, Cosmopolitan och Veckorevyn. Vad blir resultatet?
Svar: Ungefär det samma som Eleanor Herman erhåller när hon skildrar monarkers amorösa snedsprång genom tiderna i boken Kungliga älskarinnor: 500 år av makt, sex och rivalitet och översatt av Margareta Eklöf. Det här är alltså ingen bok för er som vill få en insikt i mätressinstitutionens utveckling i den tidigmoderna staten. Vi befinner oss nämligen så långt från akademisk forskning som vi kan komma. Men det är en utmärkt bok om ni vill känna skvallernerven kittlas av snuskiga anekdoter om kungliga sexvanor på 1600- och 1700-talen.
 |
Älskarinnepusslande
Bristen på analys till trots bygger Hermans bok på ett vetenskapligt grundantagande. I takt med att de europeiska kungarna från och med 1400-talet skapade en ny typ av makt – "den tidigmoderna staten" – kom deras älskarinnor att hamna i allmänhetens blickfång och i politikens centrum på ett helt annat sätt än tidigare. I älskarinnans person sammanföll den offentliga och den privata sfär som nu alltmer separerades från varandra. Enväldiga monarker levde ut sin privata sexualitet på ett formidabelt vis, och driftiga älskarinnor utnyttjade situationen till att bli oerhört förmögna. Stundom utövade de även ett omfattande inflytande över landets krig och diplomati. Älskarinnan kom att utgöra en viktig pusselbit såväl för kungen själv som för hela den politiska kulturen. Dessvärre är det sällan Eleanor Herman anlägger sådana reflexioner. Hennes bok ligger på en betydligt lägre nivå, därtill med ett snävt geografiskt fokus.
Huvuddelen av texten handlar om ett fåtal hov, vilka vi möter i kapitel efter kapitel. Läsaren lär sig massor om sängkamrarna i Ludvig XIV:s och Ludvig XV:s Versailles, Karl II:s harem i London ("ett kacklande hönshus") och Ludvig I:s München. Om våra egna förfäder lär vi oss däremot föga. Det enda som står om Norden är några rader om Karin Månsdotter, Kirsten Munk och Mette-Marit Tjessem Høiby. Snävheten är också kronologisk: antikens och medeltidens kungliga älskarinnor lyser i regel med sin frånvaro, och även för 1900-talet är Hermans intresse matt.
Historiska ärekränkningar
Kungliga älskarinnor är indelad i en svit tematiska kapitel, vilka vart och ett illustrerar olika aspekter av kvinnornas liv. Det gäller deras sexualitet, deras kamp mot rivaler, deras barn, deras spelskulder, deras politiska inflytande, deras liv "efter kungen", och så vidare. Man har ofta roligt åt skrönorna, men förhoppningsvis inser flertalet läsare att Herman inte är källkritiskt tränad och att en mycket stor del av hennes anekdoter måste tas med rejäla grabbnävar salt.
Det elaka skvallret om att Ludvig XIV:s älskarinna Athénaïs de Montespan skall ha ägnat sig åt svartkonst och matat kungen med kärleksdrycker gjorda av döda spädbarns blod och inälvor presenteras som om det vore ett historiskt faktum (vilket det inte är). Till saken hör också att författarinnans språk är mer än lovligt mustigt, för att inte säga halvporrigt. Ludvig XV:s död skildras som en erotisk final med älskarinnan i centrum: "Ännu medan hans ruttnande kropp härjades av smittkoppor sträckte han ut en varande hand som fumlade kring Jeannes frestande bröst."
Åtskilliga kvinnor skildras bokstavligt talat som enormt feta, med intelligens på mopsnivå och med utseende som trotsar all beskrivning och som får deras kungar att framstå som idioter (se särskilt kapitlet "Ful men fascinerande", med gott om historiska ärekränkningar). Napoleon III:s älskarinna Virginie di Castiglione är således "hönshjärnan i verklig rekordklass". Omdömet om tsar Alexander II:s älskarinna Katja Dolgorukova säger allt om Hermans sätt att karakterisera människor: "Katja var stockdum men trettio år yngre än Alexander och att älska var det bästa hon visste."
Skvallerfrossa
Den historiska logiken slinter också i boken. Att första världskriget indirekt ska ha varit en följd av att Kaiser Vilhelm miste den sköna Mary von Waldersees lugnande inflytande är en Herman-hypotes som genast kan slängas i papperskorgen.
Den lärdom som trots allt fastnar efter läsningen är slutsatsen att älskarinnans främsta kvalitet inte alls var länkad till skönhet och sex. För att göra karriär som kungens mätress skulle kvinnan ha talang för att behaga och kunna hålla monarken på gott humör. Hon måste uthärda hans lika evinnerliga som urtrista redogörelser för jakt och fälttåg, hon måste alltid ha ett leende till hands och hon måste slåss med näbbar och klor för att blockera för sköna rivaler.
Det var ett hårt och ansträngande värv att arbeta som kunglig älskarinna i en tidigmodern stat. Kring detta konstaterande hade man kunnat konstruera en spännande väv om hovkulturens och enväldets funktion under Lancien régime, men Eleanor Herman avstår. Kort sagt: Läs boken om du vill frossa i gammalt skvaller, inte om du vill ha en historielektion.
(Artikeln publicerad 2005-05-27)
Kungliga älskarinnor
http://www.ne.se/rep/kungliga-älskarinnor
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
