Kvinnorna och kriget:
På kvinnofronten intet nytt
av Johanna Overud
fil.dr i historia
Andra världskriget medförde ingen större förändring av kvinnors position på den svenska arbetsmarknaden. Detta trots att det var många kvinnor som behövdes i industrin som ersättare för inkallade män. Vilka spår lämnade detta behov av kvinnlig arbetskraft för framtiden?
Enligt statistiken tycktes inte antalet kvinnor, vare sig i industrin eller på arbetsmarknaden över huvud taget, ha ökat under krigsåren. Den statliga utredning som undersökte industrins arbetskraftsförhållanden 1944 utvisade inte särskilt mycket vad gällde kvinnors deltagande i industriellt arbete. Vid en jämförelse av antalet arbetande kvinnor vid början och i slutet av kriget tycktes inget ha hänt. Hade inte kvinnorna hörsammat industrins nödrop om hjälp när de svenska männen var beredskapsinkallade?
Tvång eller frivillighet?
För att få reda på hur det förhöll sig med det behöver man först se tillbaka på första världskriget. Svårigheterna med framför allt folkförsörjningen under dessa år skapade behov av att kunna utnyttja arbetskraften effektivare. Under våren 1917 hade en lag om tjänsteplikt debatterats i riksdagen en lag som kunde göra det möjligt för regeringen i ett läge av krig eller krigsfara ta ut både män och kvinnor med tvång som arbetskraft för folkförsörjningens och krigsmaktens behov. Men att använda tvångsmedel på arbetsmarknaden var sedan länge ett omtvistat spörsmål och det var särskilt inom arbetarrörelsen som man motsatte sig sådana ingrepp. Att inte bara män utan dessutom kvinnor skulle omfattas av en sådan lag blev en extra stötesten.
Tanken på att kvinnor skulle omfattas av tvång eller plikt kopplad till mobiliseringen av landets försvar gick utanför föreställningarna om manliga och kvinnliga uppgifter för nationen. Det var delvis en förklaring till varför tjänstepliktsförslaget aldrig antogs under första världskriget. Men när ett nytt krigshot tornade upp sig på 1930-talet togs det gamla förslaget upp till ny granskning av statliga planerare. Efter vissa omarbetningar och en balansering mellan tvångsinslag och frivillighet antogs lagen i december 1939. Det innebar att staten under andra världskriget hade ett effektivare verktyg i sina händer för att stävja en eventuell arbetskraftsbrist när männen kallades in till militärtjänst.
Men för att kunna ta ut kvinnor och män med hjälp av tjänstepliktslagen behövdes register över tänkbar arbetskraft. För männens del fanns värnpliktsrullorna som kunde användas för att ta ut icke värnpliktig manlig arbetskraft i arbetsför ålder och bosatt på lämpliga orter. För kvinnor fanns däremot inga register som kunde användas ur arbetskraftssynpunkt. Från vissa kvinnoorganisationer kom påtryckningar om att en registrering av kvinnor borde göras för att tjänstepliktslagen skulle kunna tillämpas för deras del. Här stötte man dock på motstånd. Hos Statens arbetsmarknadskommission, som fungerade som riksarbetsstyrelse enligt tjänstepliktslagen, fanns inget intresse av att registrera kvinnor.
God beredskapsvilja
Frånvaron av både register för kvinnlig arbetskraft och någon som helst planering av kvinnors uppgift för nationen vid ett krigsläge föranledde en sammanslutning av ett antal kvinnoorganisationer 1938. Denna organisation kom att gå under namnet Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, KBK. Den tog som en av sina stora uppgifter att upprätta ett register över kvinnor mellan 17 och 65 år som var villiga att utföra uppgifter för nationen. I de flesta byar, samhällen och städer runt om i landet bildades lokalkommittéer av KBK, vars medlemsföreträdare gick runt bland gårdar och stadskvarter och samlade in namn till registret. Redan vid krigets början hade KBK samlat uppgifter om 800 000 anmälda kvinnor! Det stora antalet saknade motstycke och visar att beredskapsviljan bland landets kvinnor var mycket hög.
Den stora vilja som manifesterades i registret möttes inte av samma vilja från statens sida. Arbetsmarknadskommissionen ville varken överta eller utnyttja register för tjänstepliktslagens tillämpning på kvinnor. I stället knöts ett samarbetsband mellan staten och KBK genom att beredskapskommittén beviljades statsbidrag. I samma veva gavs staten viss insyn i organisationen och dess verksamhet. Men det fanns en ovilja att tillämpa tjänstepliktslagen på kvinnor. De gånger tjänstepliktslagen utnyttjades under kriget gällde det enbart manlig arbetskraft. Lagen kom aldrig att tas i anspråk för kvinnors del trots behovet av kvinnlig arbetskraft.
Det gjorde att endast frivillighetens väg återstod. En stadigt ökande tillverkningskapacitet hos den svenska verkstadsindustrin ledde till ett allt större behov av arbetskraft. För att möta denna efterfrågan blev det nu kritiskt att få icke värnpliktiga män och kvinnor att frivilligt anmäla sig som reserver.
Sökes: Fru Lojal
Att verkstadsindustrin skulle intressera sig för kvinnlig arbetskraft var något helt nytt. Här stod arbetsgivarna inför utmaningen att tänka i nya banor kring hur kvinnor skulle kunna införlivas med verkstadsarbetet. Inom arbetsgivarorganisationen Sveriges Verkstadsförening, VF, blev uppgiften att övertyga sina medlemsföretag om att detta var möjligt. Det hade krävt en omprövning av den grundläggande inställningen till frågan, eftersom första uppfattningen var att kvinnor överhuvud icke kunde användas, vilket framgår i en av VF:s skrivelser. Men problemet kvarstod och tvingade fram en lösning. VF gjorde en genomgång av vilka arbetsuppgifter som kunna anförtros åt kvinnor. Företagen uppmanades att sätta upp anslag i verkstäderna för att i första hand rekrytera de anställdas fruar, som var den närmaste kvinnogrupp som företagen hade omkring sig.
Fru-lösningen blev den dominerande tankemodellen för hur arbetskraftsbehovet inom industrin skulle lösas. Det var också den modellen som styrde rekryteringspropagandan som staten och arbetsgivarna utformade för att nå ut till den kvinnliga arbetskraften. I en journalfilm från 1944 presenterades Fru Lojal som den ideala beredskapskvinnan av idag. Hon, en medelålders kvinna, hade i tid utbildat sig för att stå redo att kunna tas i anspråk som reserv för en inkallad manlig industriarbetare. I journalfilmen uppmanades kvinnor att följa Fru Lojals exempel. Fru Lojal hade familj, men hennes barn hade nu blivit stora nog att klara sig själva. Hon själv drevs av en stark beredskapsvilja och kunde tänka sig att bidra till landets försvar trots att hennes dagar redan var fyllda av annat arbete.
Fru blir fröken
Fick staten och arbetsgivarna tag på sin Fru Lojal? När Statens arbetsmarknadskommission i samarbete med industrins omställningskommitté och Svenska metallindustriarbetareförbundet började utreda arbetskraftsförhållandena inom järn- och verkstadsindustrin inför efterkrigstiden visade det sig att en hög andel av arbetskraften, särskilt kvinnorna, var nyanställd. Den statistik som till en början tycktes utvisa att inget hänt när det gällde antalet anställda kvinnor inom industrin visade sig under ytan dölja stora förändringar. Inte mindre än 82 procent av de kvinnor som 1944 var anställda inom de järn- och verkstadsindustriföretag som ingick i undersökningen hade nyanställts efter 1938.
Dessa siffror pekar alltså på att krigsåren till viss del blev en dörröppnare för många kvinnor till arbeten inom den manligt dominerade industrin. Undersökningen tog också reda på vilka dessa nyanställda kvinnor var och var de kom ifrån. De visade sig till största delen vara kvinnor som inte tidigare inte haft något förvärvsarbete. De var landsbygdens unga, ogifta hemmadöttrar som tog chansen att komma hemifrån och bli självförsörjande när verkstadsindustrin efterfrågade kvinnlig arbetskraft. Den mognare Fru Lojal, som staten och arbetsgivarna sett som den givna ersättaren, motsvarades i verkligheten av en fröken.
Likalönsfrågan väcks
I takt med att allt fler kvinnor gjorde sin entré på järnbruken och i verkstadsindustrin väcktes också frågor kring deras anställning och avlöning. På järnbruken fanns inga avtal som styrde kvinnornas lönenivåer, vilket arbetsgivarna utnyttjade genom att avlöna de kvinnliga reserverna med så lite som hälften av männens löner. Men Metallarbetareförbundet drev en rad av dessa frågor till tvist, vilket ledde till avtal om åtminstone 80-procentiga löner för kvinnor.
Men viktigast var att LO började utreda frågan om lika lön för män och kvinnor just under krigsåren. Att likalönsfrågan, som länge funnits med bland kvinnokraven, på så vis kom upp på dagordningen måste räknas till en av de större vinsterna för kvinnoarbetskraften under kriget.
Därmed kan en del av föreställningarna om att inget hände beträffande kvinnors förvärvsarbete under andra världskriget avlivas. Även om det svenska exemplet i omfång ligger långt ifrån de miljontals kvinnor som gjorde entré på arbetsmarknaden i exempelvis Storbritannien och USA kan kriget sägas ha genererat en viss förändring och nya erfarenheter även för svenska kvinnor.
Gästarbetare
Men en mer bestående förändring av kvinnors plats på arbetsmarknaden skulle låta vänta på sig. En studie av krigsåren visar kanske tydligast att den statliga beredskapen inte var särskilt god inför användandet av kvinnlig arbetskraft. Oviljan att planera och förbereda användandet av kvinnlig arbetskraft gjorde att både arbetsgivare och arbetstagare blev tagna på sängen av det statliga beskedet om att bristen på arbetskraft skulle lösas med hjälp av kvinnor.
Verkligheten bland många kvinnor överensstämde inte heller med de statliga planerna eftersom samhället ännu inte kunde erbjuda någon lösning på försöken att förena hem, barn och förvärvsarbete. Därför erbjöds kvinnor ofta bara ett tillfälligt besök på arbetsmarknaden under kriget. Det blev resultatet av att efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i mansdominerade yrken drevs fram av arbetskraftsbristen i sig och inte av tankar om jämställdhet mellan könen.
(Artikeln publicerad 2005-05-10)
I NE-butiken kan du enkelt och billigt köpa boken om fru Lojal
Kvinnorna och kriget: Intet nytt på kvinnofronten
http://www.ne.se/rep/kvinnorna-och-kriget-intet-nytt-på-kvinnofronten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
