Annina Rabe, kulturjournalist och litteraturkritiker
För den som söker omvälvande överraskningar och stora nyheter inom skönlitteraturen är kanske inte det svenska litteraturåret 2010 något som kommer att gå till historien. 2010 var mer av ett förvaltandets år, och som sådant ett bitvis mycket kvalitativt.
Många etablerade författare gav ut sina kanske allra bästa böcker hittills. Flera äldre författare summerade sina författarliv i självbiografier. Ett antal nyare författare etablerade sina positioner med starka andra- eller tredjeböcker. En och annan intressant debutant visade sig också – men sammantaget var det ändå inte där styrkan låg i årets litterära utgivning.
Några kritikerröster har lite raljant omnämnt 2010 som ”gubbmemoarernas år”. Och visst präglades 2010 av att flera prominenta äldre svenska författare, företrädesvis akademiledamöter av manligt kön, gav ut självbiografiska verk.
Den motvilligaste och kanske också mest egensinniga memoarförfattaren av dessa är Torgny Lindgren, som inleder sin självbiografiska Minnen med att beskriva hur han år efter år har avböjt ihärdiga förläggares propåer om att skriva memoarer. Envist har han hävdat att han har ju faktiskt inga minnen, och för övrigt är han också djupt misstänksam mot hela begreppet minne. Resultatet har blivit en mycket lindgrensk blandning av skröna och sanning.
Även Kjell Espmark ifrågasätter minnesbegreppet och minnenas trovärdighet i sina memoarer Minnena ljuger, som är en frispråkig reflektion över ett liv av skrivande. Här finns en del beska reminiscenser från intriger och konflikter i den akademiska världen – inte minst med författarkollegan och akademiledamoten Lars Gyllensten. Men Espmark drar sig inte heller för att vara både självkritisk och känsloladdat öppenhjärtig, som i ett gripande avsnitt som beskriver hans hustrus död i cancer.
Per Wästberg, även han ledamot av Svenska Akademien, gav under 2010 ut tredje delen i sin självbiografiska svit. Hemma i världen utspelar sig under en händelserik period i Wästbergs liv åren 1966–80. Framför allt präglas tiden av Per Wästbergs publicistiska period som chefredaktör och kulturchef för Dagens Nyheter, men också av hans starka internationella engagemang, bl.a. som ordförande i internationella PEN-klubben. Även privat är det en omvälvande tid som beskrivs, fylld av kärleksstormar och uppbrott.
En uppväxt som skiljer sig tämligen diametralt från de tidigare nämnda memoarförfattarnas beskriver Theodor Kallifatides i Det gångna är inte en dröm, en självbiografisk berättelse som börjar med den 8-årige pojken som växer upp med sin morfar i en grekisk by i skuggan av militärjuntan. Kallifatides beskriver ömsint pojkens väg fram till språket och litteraturen, den unge mannens flytt till Sverige där han börjar sin bana som diskplockare och så småningom blir en av Sveriges mest uppburna författare.
Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Staffan Westerberg, mannen som orättvist beskyllts för att ha traumatiserat en hel generation med sina 70-talsbarnprogram, gav ut en lika vemodig som fantasifull barndomsmemoar, Elvaåringen, där han tänker tillbaka på sin barndom och ungdom – av hans gärning för scen och television får vi bara små glimtar. Det är, som så ofta hos Westerberg, barnet som är i fokus.
Barnet står i fokus även i Bosse Löthéns självbiografiska Jag älskar den pojken, där han beskriver en tuff uppväxt under det sena 70-talet i en Stockholmsförort. Han träffar en mycket äldre man som blir hans vän och som introducerar honom till den tidiga punkrörelsen. Men hans nya vän vill ha något av honom i retur – något som den 12-årige Bosse känner sig tvingad att leverera. Jag älskar den pojken är en rak och osentimental självbiografi om sexuella övergrepp, men också en beskrivning av den tidiga svenska punken som inte skrivits förr.
Någon kanske undrar om det inte fanns några kvinnor som skrev sina memoarer detta år. Närmast kom väl litteraturprofessorn och debattören Ebba Witt-Brattström, som i den yviga och färgsprakande Å alla kära systrar! beskriver sin ungdom som medlem av den feministiska Grupp 8-rörelsen. Det är en frispråkig memoarbok skriven med mycket gott humör, men framför allt är det historien om den svenska kvinnorörelsens genombrott på 1960- och 70-talen.
Biografier på allvar och lek
2010 var också ett år för ett antal biografier, där en av de mest uppmärksammade var Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss, om Olof Palmes liv och inflytande över Sverige. Boken nedtecknar Palmes släkthistoria, hans väg fram till politiken och förstås hans politiska liv fram till den ödesdigra dagen då han blev skjuten på Sveavägen i Stockholm. Inte minst blev boken ett intressant dokument valåret 2010, då Socialdemokraterna led sin största förlust genom tiderna och partiet befann sig i dokumenterad kris.
Knappast uppmärksammad för sina litterära kvaliteteter men desto mer för sitt skandalösa innehåll blev Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers Den motvillige monarken, en mindre smickrande biografi över kung Carl XVI Gustaf. Oseriös skvallerbok eller ett viktigt ifrågasättande dokument? Därom gick diskussionerna heta detta år, och kvällstidningarna frossade i skandalrubriker. Om kvaliteten kan man tvista, men det går inte att bortse från att en monarkikritisk bok av detta slag inte tidigare givits ut i Sverige.
Bengt Jangfeldts Språket är Gud, om vännen, poeten och nobelpristagaren Joseph Brodsky, är en egensinnig blandning av vänbok och litterär biografi. Här skriver han personligt om sin vänskap med en människa som inte alltid var alldeles lätt att ha att göra med, men också om Brodskys mycket speciella poetiska universum, där språket och Gud har jämställda positioner.
Den självbiografiska och ofta självutlämnande trend som varit tydlig i svensk prosa de senaste åren fortsatte också under 2010. En av årets mest uppmärksammade romaner var Beate Grimsruds En dåre fri, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris i båda hennes hemländer, Sverige och Norge. Grimsrud berättar en naken och desperat men samtidigt uppsluppen historia om en författare – som bär tydliga likheter med Grimsrud själv – som sedan barndomen lider av schizofreni. Ett antal figurer trängs i hennes huvud, och det ställs liksom i Grimsruds tidigare verk frågor om vad som egentligen är sjukt och vad som är friskt i författarrollen.
Maria Zennström gav också ut en roman med tydliga självbiografiska förtecken, betitlad Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek. I självutlämnande dagboksform beskriver hon en medelålders kvinnas ensamhet och längtan efter kärlek och barn. Romanen var Zennströms första på nio år, sedan debuten 2001 med Katarinas sovjetiska upplevelser.
Men det fanns också flera författare som lekte med det självbiografiska greppet i litterärt syfte. I några av årets starkaste romaner handlade det om minne kontra fantasi och fiktion. Magnus Florin beskriver i den Augustprisnominerade Ränderna en process där minnet upplöses och återskapas, bl.a. genom en psykoterapiprocess. Och även i årets Augustprisvinnare, Sigrid Combüchens Spill, spelar minnet och fiktionen ett gäckande spel med varandra. Författaren ”Sigrid Combüchen” inleder en brevväxling med en läsare och börjar berätta hennes historia. Men vems är egentligen berättelsen? Spill är en kraftfull berättelse om en kvinnas liv i Sverige under mitten av 1900-talet, men den är också en gäckande lek med identiteter och med författarrollen.
Ytterligare ett intrikat spel med författaridentiteten och den självbiografiska litterära vågen bedriver Karl Johan Nilsson i romanen Död åt Karl Johan Nilsson. Han har själv beskrivit sin roman som en ”anti-självbiografi” – här presenteras ett antal variationer av en person med namnet Karl Johan Nilsson. Genom romanen löper också en påtaglig samtidskritik, som fått kritiker att jämföra honom med stora misantroper som Thomas Bernhard.
Språket som identitetsskapare
Maja Lundgren rörde upp debatt kring självbiografi och fiktion med sin förra roman, Myggor och tigrar, men när hon nu kom med uppföljaren, Mäktig Tussilago, var det med ett verk av mer utpräglad fiktiv art. Samtidskritiken glöder dock intensivt i den här klaustrofobiska berättelsen om en middagsbjudning som spårar ur och blir början till huvudpersonens sammanbrott.
Samhällskritisk på ett mer konkret plan är Christer Hermansson, som i sin nya roman Kulturchefen beskriver en värld sällan tolkad i samtidslitteraturen: den svenska kommunen i allmänhet och dess kulturpolitik i synnerhet. Med svart humor och satir berättar han historien om den beskedliga bibliotekarien Oliver C. Johansson som förändras i och med sitt uppdrag som kulturchef i en mindre kommun.
Detta år kom även den efterlängtade andra boken av Susanna Alakoski ut – hennes första sedan den Augustprisvinnande Svinalängorna. Håpas du trifs bra i fengelset är också den en mörk berättelse om att befinna sig på samhällets botten, med ett trasigt syskonpar i centrum. Även Maria Sveland, som väckte stor uppmärksamhet med sin debut Bitterfittan 2007, kom med sin andra roman, Att springa, denna gång med två tolvåriga flickors utsatthet i fokus. Katarina Wennstams Alfahannen, om sexuella övergrepp i filmbranschen, utkom som genom ett nästan kusligt sammanträffande vid samma tidpunkt som en utredning om sexuella trakasserier i teatervärlden och skapade stor debatt.
En könspolitisk diskussion av en helt annan art gav Sara Stridsbergs Augustprisnominerade roman Darling River upphov till. Hennes poetiskt storslagna berättelse, baserad på huvudpersonen i Nabokovs Lolita, var ännu ett utforskande av kvinnan som offer, men samtidigt med oroande pedofila inslag; författaren Anne Swärd menade t.ex. i en artikel att Stridsberg om hon varit en man fått en helt annan typ av bemötande för sin bok.
Anne Swärd skrev själv en av årets starkaste romaner, hennes tredje i ordningen. Till sista andetaget är en säregen uppväxtskildring och kärlekshistoria i ett, men också en berättelse om en vuxen kvinnas rastlösa sökande efter kärlek.
En sällsam uppväxtskildring skriver också Katarina Kieri i Morbror Knuts sorgsna leende, en berättelse om en flicka med norrbottniska rötter som växer upp i Luleå. Det är en roman som ställer större frågor än man först anar: det handlar om språk och identitet och den känsla av utanförskap det kan medföra.
Språket som identitetsskapare är också en viktig faktor i en annan av årets mest egensinniga romaner, Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader, till stora delar skriven på dialekt och med ålderdomliga språkvändningar. Denna lekfulla blandning av svidande vacker poesi och halsbrytande prosa nominerades också till Augustpriset.
Originella debutförfattare
2010 må vara ett förvaltandets år när det gäller skönlitteratur, men det kom också några intressanta debutanter. Eli Levén blev mycket hyllad för sin febrigt intensiva bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, om en ung transperson som lever ett destruktivt liv i gaykretsar till dess att han utvecklar en djup kärleksrelation och lär sig vända sårbarhet till styrka.
Mia Öström baserade sin debutroman Den du söker finns inte här på historien om den unga Florence Nightingale, innan hon bröt sig loss från sitt viktorianska liv. Den beskriver en kvinnovärld som består av broderi, porslinssorterande och välgörenhetsevenemang. Anna Ringberg beskriver i sin debutroman Boys en värld som ligger ungefär så långt från den viktorianska medelklassvärlden som man kan komma; här lär vi känna diversearbetaren och blandmissbrukaren Lasse, som lever ett ensamt liv med sin hund Boys som enda sällskap. Ringbergs roman är en sällsynt ömsint skildring av en person som aldrig ger upp hoppet om att ta sig upp från samhällets botten.
En av årets mest originella debuter bjöd Stephan Mendel-Enk på med sin bok Tre apor, en drastisk berättelse om tre generationer av en judisk familj i Göteborg. Här finns en stor del humor men med en seriös klangbotten.
2010 var också ett år då Sverige förlorade två av sina främsta poeter, Ragnar Thoursie och Bengt Emil Johnson. Den senare hann samma år ge ut sin sista diktsamling, Aftonsånger. Den blev ett fint testamente från en av våra mest inflytelserika poeter; en avskalad diktsamling som vittnar om försoning, och som alltid hos Johnson spelade fåglarna en viktig roll.
Anna Hallberg nominerades till Nordiska rådets litteraturpris för sin diktsamling Colosseum, Kolosseum – som alltid arbetar hon starkt formmedvetet, här med ellipsformen som utgångspunkt. Roms amfiteater Colosseum spelar en viktig roll; arkitekturens form samverkar med diktens strukturella uppbyggnad.
Om Anna Hallberg arbetar med den modernaste av former i sin dikt så har Magnus William-Olsson i sin senaste diktsamling sökt sig bakåt i tiden. I Ingersonetterna återskapar han den antika sonettformen men placerar den i en modern kontext. Ingersonetterna är framför allt en vemodig och ibland oroande elegi över en moders sjukdom och död. Den kan ses som ett vackert avslut på ett litteraturår som bjöd på många höjdpunkter om än kanske inte på så många överraskningar.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
Litteraturåret 2010: Självbiografiskt och självutlämnande
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2010-självbiografiskt-och-självutlämnande
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
