Malin Magnusson, NE-medarbetare
Den 11 februari 1990 är ett för evigt storstilt datum i världens historieböcker. Efter nära 28 år i fångenskap släpptes ANC:s ledare Nelson Mandela fri, och Sydafrikas folk dansade på gatorna. Världen följde spänt händelserna via TV. Något oerhört stort höll på att ske. En ny era hade inletts.
Det är här som Clint Eastwoods drama Invictus tar sin början. I en silvergrå BMW färdas Mandela på Sydafrikas dammiga vägar mot sitt hem, en hjältes segertåg. Överallt möter den svarta befolkningen honom, vinkar, ropar. En grupp småpojkar på en fotbollsplan lämnar spelet, rusar efter bilkaravanen och tjuter: ”Madiba! Madiba! Madiba!” – afrikanernas smeknamn på sin ledare. Poliseskorten är nu inte en brottslings bevakare, sirenerna inte en fängslads nidsång.
Invictus är berättelsen om när Nelson Mandela försökte ena sitt splittrade land med hjälp av rugby-VM 1995. Rugby var den vita överklassens sport, fotbollen de svartas. När laget South Africa Springboks spelade höll den svarta befolkningen av princip alltid på motståndarlaget. I filmen är Springboks ett stukat lag, med idel förluster på meritlistan. Idrottskommittén vill skrota laget, men Mandela, utmärkt spelad av Morgan Freeman, ser dess politiska potential. Tillsammans med lagkaptenen François Pienaar (Matt Damon) vill han föra laget till final och förena det svarta folket och det vita folket till ett.
 |
| KEITH BERNSTEIN, 2009 WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC./ SANDREW METRONOME |
| Seger! Morgan Freeman i rollen som Nelson Mandela. |
Imperialismens sista utpost
Allt sedan kolonialtidens begynnelse utövades rasåtskillnad i Sydafrika. År 1948 blev apartheid lagfäst, och de svartas rättigheter inskränktes på alla områden genom detaljerade förordningar och förbud.
Sharpevillemassakern 1960 blev en brytpunkt i Sydafrikas politiska historia. 69 människor sköts denna marsdag till döds, och långt fler skadades då polisen utan förvarning öppnade eld mot demonstranter som samlats till en fredlig protest. Den överraskade folkmassan flydde i panik, nästan samtliga som dödades blev skjutna i ryggen.
Efter Sharpeville övergav ANC-ledaren Nelson Mandela sin icke-våldspolitik och bildade rörelsens militära falang. År 1964 greps han stämplad som terrorist och dömdes till livstids fängelse. Den blodiga massakern fick omvärlden att reagera med avsky. Ögonen öppnades, det gick inte längre att blunda för Sydafrikas brutala verklighet.
En dag att minnas
Ändå kom det att dröja mer än tjugo år innan apartheidsystemet föll. FN:s upprepade kritik verkade inte bita på det styrande Nationalistpartiet, sanktioner och bojkotter syntes förgäves. Sydafrika var i en tid av avkolonialisering och demokrati ett gammalt spöke i det forna imperialistiska Europas garderob.
När F.W. de Klerk valdes till president 1989 insåg han att förhandlingar med ANC var nödvändiga. År 1990 släpptes Mandela ur sin fångenskap och raslagarna avskaffades. I filmen reagerar den vita befolkningen på Mandelas nyvunna frihet med rädsla. ”Kom ihåg den här dagen”, säger François pappa till honom viftande med ett varningsfinger: ”Kom ihåg den här dagen som dagen då allt började gå åt helvete för vårt land.”
Filmens skildring av familjen Pienaar är en stereotyp mikrostudie av den sydafrikanska vita överklassen. Den vräkiga fadern, hans litet naivt hårruskande hemmafru, båda tillhörande den gamla tiden. I köket står den svarta hushållerskan och tiger under herrns rasistiska utfall mot TV:n, ständigt lika trogen och osynlig.
”What is past, is past”
Filmens Mandela är en åldrad homecoming king, en mahatmalik fredsapostel som var morgon bäddar sin säng och går på promenad. Det mjuka i honom förstärks av kvinnorna som finns i hans närhet. Den ömt moderliga Mary, med det jungfruliga namnet, serverar honom frukost och borstar hans kostym. Hans högra hand, Brenda, passar också hon på honom, om än med en professionellt kärvare form av tillgivenhet.
Det havererande äktenskapet med Winnie Mandela gestaltas genom en frånvarande hustru, och Mandelas förhållande till dottern Zindzi är inte heller det bästa. Hon är starkt kritisk till hans diplomatiska approach, ser det som ett svek att han nu samarbetar med de män som berövade honom hans frihet och henne själv en far. Den förre ANC-rebellen har blivit en mjuk pragmatiker. ”Om inte jag kan ändra mig efter omständigheterna”, säger den fårade Madiba, ”hur ska då ett helt land kunna det?”.
Förbrödring
År 1994 hölls det första demokratiska valet i Sydafrika någonsin. ANC tog hem segern med klar majoritet, och samma år svor Mandela presidenteden. I filmen har förra presidenten F.W. de Klerks medarbetare på regeringskansliet redan packat sina saker. De förväntar sig omedelbart avsked med den nya presidentens tillträde. Men bilan faller inte, straffet uteblir. Mandelas försoningspolitik förvånar såväl svarta som vita.
Som ett ställningstagande och en taktisk manöver beslutar Mandela att utöka sitt svarta livvaktsgarde med ett antal vita polismän. Konflikten är ett faktum, men filmens förutsägbarhet säger oss att ANC-männen och de forna apartheidlakejerna kommer att förbrödras under berättelsens gång.
One team, one country
Idrott och sport är ett oöverträffat sätt att skapa gemenskap mellan människor. I den nationella kampen förenas man mot en motståndare, samlas under en fana, i sång och under publikens rop.
Springboks rugbylag som metafor för det nya Sydafrika är uppenbar, närmast övertydlig i Eastwoods regi. Kapten Pienaar leder sitt lag till seger med samma milda diplomati som president Mandela styr sitt land. Pienaar övertalar sina gossar att ta bussen ut till kåkstäderna och lära fattigkidsen lira rugby. Eftermiddagen blir en halvpoängskurs i empati under den afrikanska solens gyllene sken, och spelarnas tvära miner är på hemvägen förbytta i milda flin. Nästa utbildningsresa går till Robben Island, där Pienaar står tankfull med sitt stora vita samvete över axlarna i den cell där Mandela tillbringade 18 av sina fängelseår.
De två ledarna bollar vördnaden för varandra mellan sig, tävlar i vem som är mest ödmjuk. Mandela får i en scen en keps av Pienaar: en grön lagkeps, frihetens och framtidens färg. Filmen är full av liknande brödrabevis.
Springboks svettiga rugbybiffar blöder för sitt land, biter i gräset och kämpar vidare med käkarna ur led. Framför TV-apparater och radio samlas befolkningen inför match, i spänning och förväntan, delande segerns söta rus. Filmens final på Ellis Park-stadion i Johannesburg är en segeryr orgie, med stråkorkestrerade tagningar i ultrarapid över viftande flaggor och en publik där alla omfamnar varandra. Eastwood slår an alla strängar och armhåren reser sig. Det hela är väldigt vackert och djupt sentimentalt.
Slutet gott – allting gott?
Berättelsen om Mandela och de oövervinnerliga Springboks är en dramatisering av en enskild och stor händelse i Sydafrikas historia. Det är just ett drama, möjligen en nostalgitripp till en svunnen Mandela-era. När Eastwood sätter punkt dansar människorna på läktaren, vita sydafrikaner omfamnar svarta, men jag går ut ur salongen med en falsk happy ending-känsla i magen. För vi vet alla att festen sedan länge är över och att ”regnbågsnationen” alltjämt är en utopi.
I dagens Sydafrika kvarstår klyftorna mellan vita och svarta, mellan fattiga och rika. Brottsligheten är fortfarande ett enormt problem, liksom smittspridningen av HIV. Arbetslösheten når nära 40 %, rasismen grasserar. Kåkstäderna står kvar.
I sommar är Sydafrika värdland för fotbolls-VM och inför mästerskapet har flera nya arenor byggts. Man talar om att evenemanget ska gynna befolkningen, att det skapar jobb och främjar näringslivet, men frågan är hur många av de mångmiljoner som satsats som kommer folket till nytta. Vem kommer att få ta del av den presumtiva vinsten? Är det människorna som lever i skjul utan vare sig el eller rinnande vatten? Eller är det de som redan sover gott bakom höga vita murar om natten? Många är dock de som hoppas att fotbolls-VM ska fungera som det fantastiska rugbymästerskapet 1995 gjorde, att landets människor genom fotbollen ska enas i gemensam glädje och, förhoppningsvis även, i seger.
Invictus är trots sitt pompösa slut en hyllning till en av vår tids största ledare, men också en hyllning till demokratin, till de mänskliga rättigheterna och tankarna om varje människas lika värde. Det är något av ett kristet budskap, om försoning och om att vända andra kinden till; styrkan i att förlåta sina forna fiender. Mandela har blivit symbolen för både det mänskliga lidandet och den stora förlåtelsen, för det svåra men nödvändiga i att kunna försonas med det förflutna. Vi måste lämna det förflutna bakom oss, säger filmens Mandela, det är framtiden som är det viktiga. Vi kan inte gräva ned oss i hatet.
Publicerat 2010-04-26
Madiba – den oövervinnerlige
http://www.ne.se/rep/madiba-den-oövervinnerlige
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
