Ted Bjarme, frilansjournalist
Vid 2004 års olympiska spel i Athen blev det premiär för kvinnlig OS-brottning. Att kvinnor skulle tävla på högsta nivå i en av de traditionellt sett mest manliga sporterna var en långsökt tanke för bara 10–15 år sedan, och förmodligen helt otänkbar under 1900-talets första hälft.
Vilka idrottsaktiviteter som har ansetts acceptabla och önskvärda för kvinnor att utöva har varierat kraftigt över tiden. Ursprungligen var kvinnor helt utestängda från tävlingsidrotten, men de har efter hand beretts plats inom de flesta sporterna. Den här förändringen hänger förstås samman med den allmänna samhällsutvecklingen mot ökad jämlikhet mellan könen.
 |
Manlig kamp
När den moderna tävlingsidrotten tog form i Storbritannien på 1800-talet handlade det om manlig kamp och kraftmätning. Kvinnor var ursprungligen hänvisade till gymnastiken, men fick mot slutet av seklet tillträde till ytterligare några sporter. Det var då framför allt sällskapsbetonade spel som tennis, badminton och krocket. Andra tidiga "kvinnosporter" (kring sekelskiftet 1900) var konståkning och simning.
I de första moderna olympiska spelen i Athen 1896 tilläts endast män att delta. Men redan nästa gång, i Paris 1900, fanns tennis för damer med på programmet (singel och mixed).
De sporter där kvinnor har utestängts längst från OS-deltagande är kampsporter och styrkesporter samt vissa lagidrotter som ansetts renodlat manliga. Fotboll kom med på OS-programmet 1996 och tyngdlyftning 2000. Numera tävlar båda könen i samtliga olympiska idrotter utom boxning och baseboll.
Kvinnor boxas både som amatörer och som proffs i olika sammanhang, men det finns ännu inget beslut om att ta med kvinnlig boxning på OS-programmet. När det gäller baseboll finns den lite "snällare" varianten softboll som en kvinnlig variant i OS.
Inom de olika sporterna finns det emellertid stora skillnader mellan vilka grenar som utövas av män och kvinnor. I vissa discipliner, exempelvis konstsim och rytmisk gymnastik, tävlar endast kvinnor, medan männen i många sporter deltar i fler grenar och viktklasser.
Opassande långspring
Friidrotten är ett intressant exempel på en idrott där kvinnor successivt tillåtits tävla i fler grenar. När kvinnor kom med i OS, i Amsterdam 1928, fanns endast fem grenar på programmet: 100 meter, 800 meter, 4x100 meter, höjdhopp och diskus.
Grenen 800 meter försvann emellertid direkt från OS-programmet, och ända fram till 1960 förekom inga distanser över 200 meter för kvinnor. Det ansågs helt enkelt inte "passande" med kvinnor som svettades och stånkade runt löparovalen. Det hävdades också att det kunde vara skadligt och farligt för kvinnor att ta ut sig på längre distanser. 800 meter återkom först i Rom 1960, medan de allra längsta distanserna tillkom först på 1980-talet (maraton 1984, 10 000 meter 1988).
Däremot fick kvinnorna tidigt tävla i kastgrenarna. Det är lite förvånande med tanke på att andra "kraftsporter" släppt in kvinnor först långt senare. Diskus var 1928 en av de första damgrenarna, spjut följde 1932 och kula 1948. Släggkastningen förblev emellertid länge ett manligt privilegium, och grenen tillkom inte på damernas OS-program förrän 2000.
Från manligt till kvinnligt
En del sporter har ursprungligen varit reserverade för män, men betraktas numera som renodlat kvinnliga. Ett exempel är konstsim som utövades av män från sekelskiftet 1900 fram till ca 1930. Därefter förvandlades sporten på ganska kort tid till en aktivitet enbart för kvinnor.
Konstsim utfördes från början som show och underhållning. Den australiska simmaren Annette Kellerman var pionjären med sin "water ballet" i en glastank i New York Hippodrome 1907. På 1930-talet blev det populärt med storslagna truppuppvisningar, inte minst av 60-kvinnorstruppen Modern Mermaids, som gjorde succé vid världsutställningen i Chicago 1934. På 1940-talet överfördes de stora vattenuppvisningarna till filmen, med Esther Williams som den stora stjärnan.
Alltsedan slutet av 1940-talet har konstsim varit en tävlingsidrott uteslutande för kvinnor.
Gemensam framtid
En ständig tvistefråga inom idrotten är huruvida män och kvinnor skall tävla mot varandra. Filosofen Claudio Tamburrini har i flera debattinlägg pläderat för att män och kvinnor av jämlikhetsskäl inte ska särskiljas i någon sport. Hans åsikter har mött massivt motstånd inom idrotten bland såväl aktiva och ledare som journalister.
De flesta verkar vara eniga om att de faktiska fysiska skillnaderna mellan könen gör det svårt att uppnå "jämlikhet" i vissa sporter. Kvinnorna skulle i gemensam tävlan vara "dömda" att vara förlorare i dessa sporter. Så skulle t.ex. höjdhopparen Kajsa Bergqvist ständigt vara chanslös att ens klara ingångshöjden i tävlan mot de bästa männen.
När det gäller sporter som i första hand premierar precision och mental styrka är läget ett annat. Kvinnor och män tävlar mot varandra i ridsport och stundtals även i andra sporter, såsom motorsport, skytte och bågskytte.
Golfspelaren Annika Sörenstam fick stor uppmärksamhet över hela världen när hon – inte utan stort motstånd från vissa håll – 2003 ställde upp i en herrtävling på USA-touren. Under de senaste åren har sådana kvinnliga inbrytningar på manliga territorier blivit allt vanligare.
Det mesta talar för att den utvecklingen kommer att fortsätta i sportens värld.
(Artikeln publicerad 2004-08-09)
Manligt och kvinnligt i idrotten
http://www.ne.se/rep/manligt-och-kvinnligt-i-idrotten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
