Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Allt är lögn, bara lögn eller så är det förbannad dikt. Ta fotografiet. Vem vill känna igen sig på det? Eller målningen. Inte såg hon sådan ut! Eller självbiografin. OK, det är så du ser på dig själv, men… Inte ens historien, historien med versalt H och alla de empiriska beläggen på sina rätta platser, är att till fullo lita på. I bästa fall ringar den in ett antal förmodanden eller sannolikheter, men så snart man närmar sig utkanterna av dessa tenderar de för det mesta att bli ganska vaga i konturerna och svaga i kontexten.
För samtliga uppräknade konstformer (till dem finns det all anledning att även räkna historien) gäller för deras produkter att det alltid är någon som tolkar och någon som blir tolkad, att vi således har med gestaltade sanningar att göra. Det intressanta med dem är inte sanningshalten i det förmedlade i sig utan vilka delar av ett visst perspektiv på sanningen som ges företräde. Om det handlar Kjell Espmarks minnesrika bok Minnena ljuger (2010).
 |
|
Författaren som pilt 15 juli 1939. "Den som minns är min fars kamera." |
|
NORSTEDTS |
Primera memoria
Mitt eget första minne här i livet? Gäller frågan mitt första alldeles egna minne eller det minne av en viss händelse med mig i centrum som mina föräldrar bibringat mig? För att börja med föräldraminnet så har det med den fisk jag fångade på ön Grinda i Stockholms skärgård sommaren 1951 och som jag med en sådan stolthet visade upp för alla som storögt sade sig vilja se. Att fisken vid ett av den unga fiskaren obevakat ögonblick knutits fast vid reven gör givetvis den historien extra minnesvärd. Mitt första egna minne – också det förgyllt och genom åren ihärdigt putsat av föräldrarna – är att jag tyckte om doften av nytvättat. Kom det en nytvättad och därtill nystenmanglad duk på bordet kunde man efteråt följa min näsas vandring längs bordskanten. Eh Proust, se vad du ställt till med!
Innan du läser vidare: anteckna dina egna och andras första minnen av dig. Nedan följer nämligen en ”minnestypologi” att kunna sätta in dem i.
Kjell Espmark, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien, har denna vår kommit med boken Minnena ljuger. På bokens första 100 sidor ger han rikligt med exempel på sina egna minnens förmåga att på olika sätt dra iväg med sanningen (om det nu finns någon absolut sådan) åt alla de håll. Det är en intressant läsning i sig och den blir inte mindre intresseväckande när man med den som facit i hand läser andra självbiografier (för att inte tala om andra biografier!). Lögn, bara lögn!
Espmarks första minne i livet handlar om en brand. Det är en våldsam eldsvåda som lyser upp natthimlen och ”upplevelsen är tillräckligt stark för att avsätta en hållbar minnesbild”. Men Espmark inser att det är något fel på minnesbilden. I sitt minne ser Espmark nämligen sig själv på sin mors arm framme vid fönstret och med det brinnande huset skimrande i fönsterrutan. På det viset kan bara minnet (möjligen också drömmen) arbeta. ”Minnet ljuger” skriver Espmark om detta sitt första minne.
Det intressanta med minnen – svenskakademiledamöters och alla andras – är inte i första hand minnena i sig utan på vilket sätt och varför minnet ljuger. ”Kanske”, skriver Espmark, ”rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än den tillfälliga scenen. Kanske är det den tillförda innebörden som ger minnet dess styrka.”
Memoria biografica
Vänta er inte någon självbiografi eller några memoarer när ni läser Espmarks senaste opus. Något sådant säger han sig aldrig ha velat skriva av den enkla anledningen att han inte litar på sina minnen. ”Jag är skeptisk till sanningshalten i det jag erinrar mig.” Låt oss för ett tag stanna vid det sista påståendet. Inom historieforskningen använder man som källa ofta minnesnedteckningar av olika slag (memoarer, dagböcker och minnesbilder). Den källkritiska fråga som historikern i första hand ställer sig inför exempelvis en memoarutsaga gäller när den tillkommit. Ju längre tid mellan en viss händelse och det nedtecknade minnet av den desto sämre. Och omvänt. Om ministern utkommen från ett regeringssammanträde omgående skriver ned vad han eller hon kommer ihåg desto bättre. I alla fall om historikern får bestämma. Att sedan minnet – oavsett när det tillfrågas och nedskrivs av sin ägare – kan vara en lika hal som svårpålitlig ål är något historikern föredrar att tala tystare om. Man måste väl kunna lita på folks minnen! Eller? Inte Espmark: ”En fråga memoarerna gärna förbigår gäller minnets otillräcklighet och dess förstulna manipulationer.”
Vad Espmark däremot är desto mer intresserad av – den egna verkförteckningen i slutet av boken vittnar om det – är att stöpa om sina upplevelser i fiktiva berättelser. Det är ett för honom meningsfullt återbruk av liv. Vad som i allra högsta grad också intresserar honom – och det är något memoarer tåtrippande tyst brukar glida förbi – är frågor som: Varför just dessa minnesbilder? Varför är just minnenas perspektiv allt som oftast så uppenbart förvanskat? Vad kan det finnas att se bortom minnesbildens redovisade innehåll? Som de flesta andra bilder har väl även minnesbilden en baksida?
Detta låter sig med fördel psykoanalyseras, men inte heller det är något Espmark vill ägna sig åt. I stället söker han efter vad hans fortsatta liv gjort med hågkomsterna. Hur livet självt mer eller mindre avsiktligt satt sina spår i minnesbilderna. Espmark är ”helt enkelt fascinerad av hur ens tillvaro begagnar minnesstoffet för att skapa myter och därmed i efterhand ge linjer, struktur och fördjupad innebörd åt ett liv man aningslöst levde framåt”.
Memoria típica
Hur arbetar då minnet enligt Espmark? Enligt honom har det en hel arsenal med vägar i sitt sätt att förmedla bilder och skapa sammanhang till våra liv. Här följer några av Espmarks exempel:
• Våra minnesbilder har förmodligen en kärna av hågkomst men de har på olika sätt kompletterats med vad man hört berättas i andra sammanhang.
• Våra minnesbilder, oavsett hur triviala de kan förefalla, betyder alltid något, men det är inte säkert att vi själva och just där och då kan hitta den rätta betydelsen.
• Våra minnesbilder är sammansatta av en rad minnen. ”Minnesbilden är ett collage med anspråk på att vara en giltig bild.”
• ”Den aktuella minnesbilden drar med sig en granne med annan laddning.”
• Minnet har en förmåga att i efterhand förklara vad vi vill att det ska förklara.
• Minnet vill skapa motivering och sammanhang.
• Det som ger ett visst minne dess lyskraft behöver inte handla om minnet i sig utan att det rymmer plats för något kommande.
• ”Minnet sneglar alltid i facit.”
Den som vill testa punkterna i den espmarkska minnestypologin ovan kan med fördel göra det mot ett antal manliga tillbakablickar som i bokform kommer att publiceras i höst. Dit hör Torgny Lindgrens Minnen, Per Wästbergs Hemma i världen, Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm, Bob Hanssons Vips så blev det ett liv och Karl Ove Knausgårds Min kamp. Hur förhåller sig deras minnen till sanningen, inget annat än sanningen?
Memoria literaria
I den andra halvan av Minnena ljuger sjunker Espmark allt djupare ned i det minnesträsk han med en sådan framgång höll sig för god för i bokens första del. Det nedsjunkandet inträder i boken av någon anledning i höjd med att författaren, som han skriver, blir ”karl” och ska klara sig själv. Då ”mattas minnesbildernas mytiska skimmer” och vad vi i långa stycken får oss till livs är Espmarks framgångsrika akademiska karriär av honom själv skildrad som en katalogaria på temat åh vad jag var bra.
I det läget är det i stället hög tid att ta en titt på hur Espmark stöpt om sina minnen i fiktiva berättelser. En sådan Espmarkomstöpning är dikten. I den tidigare i år utgivna Det enda nödvändiga: Dikter 1956–2009 fångar Espmark i dikten ”En litteraturforskare” – den ingår i samlingen Världen genom kameraögat (1958) – på några få rader vad hans minne behöver sida uppochner i den senare delen av Minnena ljuger för att förmedla:
/…/
Noga synar han skaldens kostym
som han spårat till en pantbank, följer med luppen de nötta sömmarna och håller en dammtuss mot ljuset. Se – på knät en fläck! Han skrapar på den med darrande hand. Allt stämmer! Åter tar han fram den odödliga dikten till Angela. Nu ser han mellan raderna nya ord träda fram. Han klamrar vid skrivbordet blind av klarsyn.
(Reportaget publicerat 2010-06-21)
Minnena suger
http://www.ne.se/rep/minnena-suger
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
