När Churchill tog priset

Arne Järtelius, NE-redaktör

Äntligen! Det skulle förmodligen varje någon gång tilltänkt kandidat till nobelpriset i litteratur utropa om den finge se sitt namn bland kandidaterna i Svenska Akademiens arkiv. Att i alla fall nästan ha fått nobelpriset är nämligen inte heller fy skam.

En som emellertid inte var så där helt jublande glad när han tillerkänts litteraturpriset var Sir Winston Churchill. Ett nobelpris ville han gärna ha, men när det ”bara” blev litteraturpriset i stället för det av honom – hjälten från andra världskriget och riddaren av kalla kriget – hett eftertraktade Nobels fredspris så var det inte riktigt lika roligt.

Sir Winston Churchill på sin eviga vandring utanför det brittiska parlamentet.

ARNE JÄRTELIUS/NATIONALENCYKLOPEDIN

Arkivspärrar

Svenska Akademien har en gräns på femtio år för att – efter särskild ansökan i varje enskilt fall – utomstående ska få tillgång till dess handlingar. Winston Churchill tillerkändes nobelpriset i litteratur 1953, och det gjorde det möjligt att nu få se vilka överväganden som Akademien gjorde inför utseendet av det årets nobelpristagare.

Churchill föreslogs till nobelpriset i litteratur första gången 1946 av professor Axel L. Romdahl i Göteborg. Det föranledde akademiledamoten Per Hallström att skriva ett sex sidor långt utlåtande om Churchill. Där nämner han inledningsvis verk av Churchill som självbiografin My Early Life (1930) och essäsamlingen Great Contemporaries (1937). Framför allt uppehåller sig Hallström vid de fyra volymerna om Marlborough: His Life and Times. I dem, skriver Hallström, ”nådde Churchill en, som det synes, varaktig rang som huvudfigur i samtida engelsk litteratur”. Och han fortsätter: ”Nobelprisförslaget till Winston Churchill kan egentligen diskuteras endast på grundvalen av Marlboroughbiografien.”

Andra gången Churchill från externt håll föreslogs till litteraturpriset var 1948. Förslagsställare var professor Birger Nerman, som var ledamot av Vitterhetsakademien, och som i sitt förslag till Akademien skrev: ”I en tid, vars litteratur alltför gärna sysslar med personliga futiliteter och snedvridna affekter, har Churchills författarskap visat de höga, omistliga mänskliga dygderna: mod, ridderlighet och sanning. Om någon fyller han de krav på idealistisk inriktning, som Alfred Nobel satte som fordran för en pristagare i litteratur.”

Det fick akademiledamoten Nils Ahnlund att 1948 skriva ett utlåtande om Churchill. Han tyckte för sin del att Churchills produktion – vid det här laget hade hans böcker om andra världskriget börjat utkomma – ”ej helt håller måttet för ett litterärt Nobelpris”. Men, menade Ahnlund, ter sig saken annorlunda om man i stället beaktar statsmannen Churchill som talare. För Ahnlund var Churchill ”en det sagda ordets mästare med i vår tid enastående förmåga att ge sina tankar en slående och minnesvärd form”. Ahnlunds, får man nog säga, beundran för Churchill tog sig följande uttryck i hans utlåtande: ”Ingen författare har väckt ett sådant eko och så kommit människorna att lystra. Och denna talekonst, ömsom enkel och ömsom högstämd men alltid fattbar för envar, bär den äkta konstens märke; den är i sin folklighet och aktualitet frukten av en litterär kultur, som dessutom nu bland politikens män håller på att dö bort, i förening med en stark och ovanligt rikt utrustad personlighet.”

Reservationer

Men Ahnlunds ord räckte inte för att övertyga Svenska Akademien om att ge Winston Churchill nobelpriset i litteratur 1948. Det var inte tillräckligt de kommande fyra åren heller som i stället såg pristagare som de båda britterna T.S. Eliot och Bertrand Russell, svensken Pär Lagerkvist och fransmannen François Mauriac. Under samma tid nominerades Churchill externt dels av den ovan nämnde Nerman, dels av professor Harald Hagendahl och, skulle det visa sig, i form av ett tungt vägande förslag från ingen mindre än den brittiske historieprofessorn G.M. Trevelyan. Att han i Akademiens papper nämns vid sidan av just Churchill som en möjlig pristagare (endast en historiker, Theodor Mommsen, hade tidigare fått priset). Trevelyan skrev i sin motivering till Akademien bland annat: ”Aside from his public work, he stands as one of the first English writers today; his work in historical and biographical literature, like his speeches and all his action, has stood always for freedom and high ideals of national and personal life.”

När det blev dags för Akademien att utse 1953 års litteraturpristagare hade man inte hittat någon kandidat som, säger Akademiens nobelkommitté i sitt utlåtande, ”får anses självfallet lämplig eller värdig”. Men då man samtidigt inte ville reservera priset ”ligger det nära till hands att ännu en gång till allvarlig prövning upptaga det länge dryftade förslaget å Winston Churchill”. Nobelkommittén säger att den tidigare ställt sig reserverad till Churchill som pristagare därför att en utmärkelse till honom ”i första rummet skulle ha uppfattats som en politisk bedömning”. Men nu hade åren ”medfört en distans som är till fördel för en lugnare bedömning”. Det fick Akademiens dåvarande ständige sekreterare Anders Österling att ställa sig bakom Churchills kandidatur, och han fick i nobelkommittén medhåll av både Sigfrid Siwertz och Hjalmar Gullberg.

Noteras inför skildringen nästa år på NE.se av hur det gick till när 1955 års pristagare utsågs kan noteras att Österling som andranamn hade Robert Frost, medan Siwertz hade Nikos Kazantzakis och Gullberg Halldór Laxness.

Hedersbetygelser

Nobelkommittén fattade sitt beslut om 1953 års nobelpris i litteratur den 14 september samma år. En månad senare stegade den svenske ambassadören i London, Gunnar Hägglöf, in till Winston Churchill för att meddela honom att han tilldelats nobelpriset. ”Premiärministern mottog mig i kabinettets sammanträdesrum i 10, Downing Street. Han var på soligt humör och tryckte min hand med båda sina händer.” Det framgår av ett brev från Hägglöf till Akademien den 15 oktober. Efter en del artigheter tillade Churchill att han särskilt gladde sig åt att detta var ett pris för hans litterära gärning. ”Detta är ju en konkurrens mellan hela världens mest framstående skribenter. Det är en utmärkelse som jag sätter särskilt värde på.”

Vid Hägglöfs möte på ”Number 10” tackade Churchill ja till att komma till Stockholm för att hämta priset. ”Emellertid kunde han icke avgiva ett alldeles bestämt löfte, ty han kunde ju ej veta om hans skyldigheter som premiärminister kunde göra det nödvändigt för honom att stanna i London.” När samtalet var slut gick Churchill ut ur sammanträdesrummet för att läsa upp ett ’statement’ till en grupp journalister. ”Ni har bett mig att ta emot dem, sade han. Jag gör det eljest aldrig här i Downing Street. Detta är ett undantag. Men jag hoppas, att det inte blir några frågor.”

En fråga att ställa hade varit om det var litteraturpriset Churchill mest av allt velat ha eller om han hellre sett att han fått fredspriset. I efterhand vet vi, bland annat från Churchills privatsekreterare, att han blev ”glatt rörd” när han fick veta att han fått nobelpriset, men att den rörelsen gått över i ”likgiltighet” när han förstod att det inte var fredspriset han fått (se David Reynolds In Command of History, s. 487, 2004). Det var den inställningen hos Churchill som gjorde att han i stället för att komma till Stockholm – för övrigt en stad han aldrig kom att besöka – reste han till en konferens på Bermuda tillsammans med Dwight D. Eisenhover.

Till prisceremonin i Stockholm kom i stället Lady Churchill som bjöds in att bo hos kungaparet på slottet. Hon kom tillbaka till sin make i London med en check som han mottog med orden: ”£ 12,100 free of tax. Not so bad.” (Reynolds, s. 488) Till Anders Österling skrev Winston Churchill ett för hand undertecknat brev med orden: “My Dear Mr. Österling, On returning from Stockholm last Saturday my wife told me of the great welcome she was given when she received the Nobel Prize for Literature on my behalf. I should be much obliged if you would tell the members of the Academy how deeply I have been honoured by their selection of me as this year´s winner of the Nobel Prize for Literature, and how grieved I was that the Conference at Bermuda prevented me from going to Stockholm to receive the prize myself. All that I have heard from my wife makes me yet more disappointed that I could not be present.”

(Artikeln publicerad 2005-12-06)