Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap
När Selma Lagerlöf ur kung Gustaf V:s hand tog emot sitt nobelpris i litteratur 10 december 1909 fanns det två vinnare och en förlorare. Den stora vinnaren var naturligtvis pristagaren. Som första svensk och första kvinna fick hon det litterära pris som på bara några år fått ställning som det förnämsta i världen och som blivit själva startpunkten för den moderna prisindustrin.
Som en segrare kan man också se Alfred Nobel, som på ett otidsenligt sätt månat om jämställdheten och hunnit upptäcka Selma Lagerlöfs diktning. Förloraren var alldeles avgjort Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. Hans välde skakades på ett avgörande sätt några få år före hans död 1912.
Motståndsrörelse
Selma Lagerlöf hade året innan fyllt 50, och redan då fanns det en opinion för att belöna henne. Sedan sin lyckosamma debut med Gösta Berlings saga 1891 hade hon vunnit en rad avgörande segrar. De verk av hennes hand som mest diskuterades på vägen mot nobelpriset var, utöver debutromanen, Jerusalem och Nils Holgerssons underbara resa. Hon skulle vidare skriva en roman om en roman i En saga om en saga.
En sen eftervärld klandrar numera allt i Selma Lagerlöfs samtid som inte från början förstod hennes storhet och hennes konstnärliga medvetenhet – det är numera avgjort fult att knyta henne till sagan. Men två omständigheter ska man minnas, även om de tycks tala i olika väderstreck. Verklig storhet skapar ett motstånd som visar att den kommer med något nytt. Jämfört med storheter som August Strindberg, Ellen Key och Verner von Heidenstam var förtjusningen över Selma Lagerlöf enastående stor. Det var rimligt nog en avgörande faktor när motståndarna till en nobelbelöning fick sträcka vapen.
Traditionsbrott
Carl David af Wirsén hade ett avgörande inflytande när Svenska Akademien tog emot uppdraget att dela ut nobelpriset. Motståndarna inom den egna institutionen hade från början ett övertag. Men Wirséns övertygelse var stark.
Det visas inte minst av att han gick emot de två kungar som han vördade högre än andra. Gustav III hade vid instiftandet av Svenska Akademien 1786 gett den i uppdrag att syssla med svenskt språk och svensk litteratur. Att gå utanför det uppdraget för att uppfylla bestämmelsen i Nobels testamente om att pris skulle ges till den bästa författaren i världen var, som motståndarna inskärpte, att svika denna gustavianska tradition.
Oscar II, den höge beskyddaren av Akademien, anslöt troget till tidens nationalistiska hållning och gav tydligt till känna att man inte borde ge svenska pengar till utlänningar. För att demonstrera sin ovilja ställde han inte upp vid utdelningen av det första nobelpriset 1901.
 |
| SVENSKA AKADEMIEN |
| Carl David af Wirsén försöker förklara för Selma Lagerlöf varför hon inte kan få nobelpriset i litteratur. |
Osvensk linje
Bland litteraturpristagarna följdes den franska poeten Sully-Prudhomme av den tyska historikern Mommsen, den norska diktaren Bjørnson, den provençalska diktaren Mistral, den spanska dramatikern Echegaray, den polska berättaren Sienkiewicz, den italienska poeten Carducci, den engelska författaren Kipling och den tyska filosofen Eucken.
Den som framför andra verkade för att hålla svenskarna borta från priset var Nobelkommitténs ordförande Wirsén. Den svenskkritiska linje som han etablerade kan sägas vara skuggsidan av det som framstod som hans viktigaste merit. Han kände nämligen bättre än andra svenska bedömare den utländska litteraturen. Det hade han visat upp som kritiker i Svenska Akademiens egen tidning Post- och Inrikes Tidningar, där han verkat som litteraturkritiker sedan 1880.
För tydlighetens skull ska det sägas att det förvisso fanns många utländska diktare som han också ville underkänna som pristagare. Dit hörde några av de största, såsom Tolstoj, Ibsen och Zola. Motiven för det kunde variera. Det var lättast att hänvisa till den omdiskuterade bestämning att det var en ”idealisk” diktning man hade att nobelprisbelöna. Men Wirsén var inget under av konsekvens. Han var snarare negativ än konservativ. Det visade sig i flera fall viktigare att somliga inte fick än vilka som fick pris. Hela registret av argument och taktik kom till användning för att motverka ett nobelpris till Selma Lagerlöf.
När var tar sitt
Det tredje nobelpriset i litteratur gick 1903 till Bjørnstjerne Bjørnson. I unionsstridens tid var det anmärkningsvärt, och även om Wirsén kanske mest spelade det kortet för att undvika det långt värre onda med Ibsen, ville han ha beröm för oväld.
Men när unionsbrodern fått sitt växte kravet på att Sverige också skulle få sitt. Den i Akademien nyinvalde Harald Hjärne tog till det nationalistiska argumentet 1904, men även om Wirsén var försvarligt konservativ gick han inte på den linjen.
Wirsén skrev pliktskyldigast ner den svenska kandidaten – Selma Lagerlöf således – men med direkt hänvisning till sin roll som ”referent” nöjde han sig med att konstatera att meningarna om henne var delade. Hans egen motvilja mot Gösta Berlings saga gör sig gällande, och även i Lagerlöfs senare produktion finner han ”godtyckliga bisarrerier”. Medveten om att han inte övertygade dem som hade en annan uppfattning valde han för att försöka vinna dem som ännu inte bestämt sig genom att allmänt misstänkliggöra dem som imponerats av författarens framgång.
Omöjliga svenskar
Här som i den följande prisprocessen kom det inte att handla om Selma Lagerlöfs stora svenska framgångar utan om hennes ställning i utlandet. Wirsén kan naturligtvis inte förneka dem, men värdet av dem förringas genom att de ställs vid sidan av Ellen Keys. Några år efter sin stridskrift mot henne – Ellen Keys lifsåskådning och verksamhet som författarinna: en undersökning (1900) – är han övertygad om att akademiledamöterna ska hålla med honom om att det sannerligen inte är konstnärliga förtjänster som gör att man uppmärksammas i Tyskland.
Romaner, underförstått inte minst de realistiska och undermåliga, har lättare att nå ut. Lyriken har det mycket svårare, förklarar lyrikern och pekar på den största företrädaren på den stol i Akademien som han sitter på, Esaias Tegnér. Precis hur hemskt det är ska slutligen framgå när han så här året efter en annan skalds död vet berätta: ”Strindberg är mera känd i Tyskland än Snoilsky”.
Viss om att han nått sitt mål kan han kosta på sig att gå beundrarna av den föreslagna till mötes: ”Härmed är intet sagdt, som vill ställa Selma Lagerlöfs vittra verksamhet i skuggan.” Men svenskar är omöjliga, även om de nu vinner internationell framgång.
”Men Selma, nej, nej och åter nej”
Selma Lagerlöf fick nobeluppbackning från många olika håll. År 1905 kom hon exempelvis på förslag också från Norge och Finland. Det gav inte anledning till någon ny granskning.
År 1907 kan ses som en upptakt till den stora striden under 1908 och triumfen under 1909. Det var på nytt en ledamot av Akademien som trädde till bland förslagsställarna, lundabiskopen Gottfrid Billing. Han var mer både övertygad och övertygande än Hjärne. Wirsén medgav vissa förtjänster men fann nu inte bara anledning att klandra debutverket utan också den aktuellare ”folkboken om Nils Holgersson”. I sitt motstånd backades han upp av några trogna vasaller. Kipling eller hellre Swinburne skulle gå före, menade Gillis Bildt: ”Men Selma, nej, nej och åter nej.” Han sade högt vad Wirsén tänkte.
Det eniga valet av Kipling 1907 kan under dessa omständigheter betecknas som ett resultat av en av Wirséns skickligaste kampanjer. Men den gick inte spårlöst förbi. Förslagsställare Billing deklarerade öppet att han skulle framhärda med sitt förslag ”ända tills hon får det”. Men Wirsén trodde sig om att även framgent kunna uppbåda motbud.
Sjuk engelsk näktergal
År 1908 föreslogs Selma Lagerlöf till nobelpriset från fyra olika håll, däribland av tre akademiledamöter: Billing, Annerstedt och Rudin. En annan av förslagsställarna var Karl Warburg, och i sin motivering hade han gjort gällande att ett pris till den svenska författaren skulle välkomnas också i utlandet. Det utmanade Wirsén som kännare av det utländska litteraturklimatet. Med en rad korta citat på tyska ville Wirsén bevisa att beundran för den svenska författarens psykologiska blick inte alls var genomgående. Återigen ville han dock tona ned utlandets beundran eftersom den utsträckts till Strindberg för hans ”mest klandervärda arbeten” och Ellen Key för ”böcker om fri erotik”.
År 1908 var Wirsén sämre rustad med någon motkandidat. Det fanns också ett par avvikelser från hans tidigare kurs som talade mot honom. Med övergivande av ett eget förslag satsade han på Swinburne. I fråga om synen på denne låg det, som reservanterna också utnyttjade, nära till att hänvisa till Wirséns egna tidigare yttranden alltifrån det att han 1879 talat om honom som ”Englands sjuke näktergal”. Han värvade ett par röster till, men utan att komma i närheten av ett flertal.
Men inte heller Selma Lagerlöf kunde trots framstötar av Billing räkna på majoritet. Nils Holgerssons underbara resa låg henne i fatet hos bland andra Harald Hjärne. Det blev till slut just Hjärne som avgick med segern i sin satsning. Selma Lagerlöf blev utan. Så långt hade Wirsén nått, men kanske ska man se det så att han förlorat greppet om nobelbelöningarna, närmast just till Hjärne. Men kompromissen Eucken gladde få.
Gränsfall
Även om Selma Lagerlöf kunde undvikas hade Wirséns välde börjat vackla. Han lät ofta de kortsiktiga triumferna gå före den mer långsiktiga policyn. Så ligger det nära till hands att döma av åtminstone en del av de tvära kast han gjorde under sitt decennium som nobelprisets handhavare.
Han frestades uppenbarligen att underskatta sin omgivning i sin vilja att utöva makt över det pris som han från början nästan uppfattade som sitt eget. Han gick till angrepp mot dem som hade en annan mening och förlorade på kuppen också bundsförvanter. Flera ledamöter gav uttryck för att Wirséns beteende hade gått över gränsen till det sjukliga.
När han förstod att det fanns en växande opinion för en svensk pristagare började Wirsén drömma om sedan länge döda diktare. Tegnér stod minsann över Lagerlöf. Tegnérs sonson, Esaias Tegnér den yngre, var med i kretsen av prisutdelare. Han konstaterade att Wirsén för att ge pris till Selma Lagerlöf skulle kunna ta till den mest illa sedda av svenska revolutionärer, Hinke Bergegren.
Störtad kung
År 1909 stod det klart att Sverige skulle få sin första mottagare av nobelpriset i litteratur. Det kunde åtminstone delvis ses som en följd av att Wirsén tidigare drivit sin sak för hårt och inte lyssnat på sina medledamöter utan tvärtom, som flera av dem uppfattade det, snarast fört dem bakom ljuset.
Hur stark Selma Lagerlöfs kandidatur var underströks av att det 1909 var inte mindre än sju meldemmar av Akademien som uppträdde som förslagsställare: Billing, Annerstedt, Hjärne, Norström, Rudin, Gellerstedt och Melin.
1909 års prisprocess blev än mer påfrestande för Wirsén i och med att han inte längre kunde stå emot den opinion inom Akademien som ville belöna Selma Lagerlöf. Hon samlade kring sin kandidatur hela det motstånd som Wirsén skapat under sin maktutövning alltifrån prisets instiftande. Hon markerade på det sättet en gräns för Wirséns välde.
Poetisk kränkning
Wirsén prövade 1909 att lansera Maurice Maeterlinck, som han tidigare uttalat sig mycket kritiskt om. I slutklämmen till sitt utlåtande förklarade han sin ändrade hållning: ”Endast ett ytligt konsekvensmakeri kan fordra af ett senare års Nobelbetänkande fullkomlig öfverensstämmelse med föregående årens i värdesättning af särskilda författare.”
Trots att han insåg att han knappast hade något att vinna fortsatte han att läxa upp både Selma Lagerlöf och dem som höll på henne: ”för undertecknad Wirsén förefaller det nästan vara en orimlighet, ja, en kränkning af poesiens majestät att jämställa den i hans tanke flerstädes naturvidriga och smaklösa Gösta Berlings saga med sådana odödliga diktverk som Frithiofs saga och Fänrik Ståls sägner”. Han gav också en vältalig utläggning om att det var först efter döden som det bestämdes vilka som var stora.
 |
| NOBELMUSEET |
| Selma Lagerlöf klädd för att ta emot nobelpriset som första svensk och första kvinna. |
Fantasirikedom
Wirséns utförliga utlåtande matchades den här gången bara av en kort reservation från en av dem som tyckte annorlunda. Det kunde ske eftersom han var viss om utgången.
Den 11 november 1909 beslöt Svenska Akademien att Selma Lagerlöf skulle tilldelas årets nobelpris ”på grund af den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”.
Det betydde i praktiken att den drake som vaktade över guldet besegrades – och i motsats till den skulpterade sagan om Sankt Göran och draken var det här prinsessan som vann. Ännu inte medlem av den beslutande Akademien var det andra som verkade för Selma Lagerlöfs räkning.
Länk till NE.se: Leve Selma! Lever Selma?
Extern länk: Selma Lagerlöf – en framgångssaga (Nobelmuseum)
När prinsessan besegrade draken
http://www.ne.se/rep/när-prinsessan-besegrade-draken
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
