Olof Palme – tidsträffaren | Nationalencyklopedin

av Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Olof Palme kommer vi inte ifrån i första taget! Ständigt görs referenser till hans tid, hans insatser och i en del sammanhang även till vad han i dag skulle ha sagt och gjort om han fått leva. Att Palme kom att prägla sin tid och de generationer som levde den är mångomvittnat, men vad var det hos honom och i hans gärning som gjorde honom så stor och som gör att han fortfarande lever?

Den underliggande frågan har varit föremål för ett antal böcker. Först ut bland dem var journalisten Björn Elmbrant med Palme (1989). Han hade som journalist följt Olof Palme på nära håll under många år och när omständigheterna gjorde att han så att säga i förtid var tvungen att teckna ett porträtt av honom gjorde han det med såväl känsla, som närhet och djup. Därefter har det inte utkommit så många läsvärda journalistiska skildringar av personen Palme och hans gärning. Dit hör Claes Arvidssons Olof Palme: Med verkligheten som fiende (2007), Christer Isakssons Palme privat (1995) och Tom Alandhs och Birgitta Zachrissons Berättelser om Palme (1996). Utöver i dessa kan man läsa om Olof Palme i de politiska biografier som utkommit av sådana som Ingvar Carlsson, Kjell Olof Feldt och Tage G. Pettersson. I stället är det mordet på Palme som lämnat den mesta trycksvärtan efter sig. Däremot har det vetenskapliga sysslandet med Olof Palme har låtit vänta på sig, kan man väl tycka, lite väl lång tid.

Lennart Gullberg/Sydsvenskan/IBL

Olof Palme i berömd talarpose inför elever på Korsbackaskolan i skånska Kävlinge 1977.

Olof Palme i sin tidDet första större vetenskapliga arbetet om Olof Palme kom med Ulf Larssons Olof Palme och utbildningspolitiken (2003). I Carl Gustaf Scotts avhandling om den svenska Vietnampolitiken – A good offense, is the best defense: Olof Palme, den svenska extremvänstern och Vietnamkriget (2005) – är det inte oväntat Olof Palme som spelar huvudrollen. 2001 togs vid Södertörns högskola initiativet till forskningsprojektet Olof Palme i sin tid. Från det har hittills utkommit Olof Palme och utrikespolitiken (2005) av statsvetaren Ann-Marie Ekengren och Gunella Björks Palme och medierna (2006). Det senaste bidraget från det nämnda projektet är professor Kjell Östbergs I takt med tiden: Olof Palme 1927–1969 (2008), som bedömts som så läsvärd att den nominerats till årets Augustpris i fackboksklassen. Den kommer att under nästa år följas - den är nämligen redan skriven och väntar bara på rätt tillfälle att dyka ned i bokfloden – av en fortsättning betitlad När tiden vände och som ska skildra Olof Palmes tid som statsminister och partiledare 1969–86. I otålig väntan på den fick NE:s utsände en pratstund med Kjell Östberg på Bok & Bibliotek för att få veta mer om källäget, teorierna och, i någon mån, resultaten i hans forskning om Palme.

En av Samtidshistoriska institutets uppgifter är att inventera områden i samtiden där det finns kunskapsluckor. Dit hör alldeles uppenbart forskningen om Olof Palme. Från början var det meningen att Kjell Östberg skulle inrikta sin forskning på radikaliteten under 1960- och 70-talen, men det visade sig snart att det varken gick att begränsa honom eller Palme, vilket gjorde att vi snart har 800 sidor välforskad biografi i två band om Olof Palme (1927–86) att fördjupa oss i.

Vad är det då som gjort att det dröjt så länge innan någon i vetenskapens namn tagit sig an Olof Palme?

– En orsak är att forskare i min generation, jag är fyrtiotalist och 68:a, har någon personlig relation till Palme. Det behöver inte betyda att vi kände eller träffade honom, men likaväl har vi levt med honom i hela vårt politiska liv, och vi har definitivt massor med uppfattningar om honom. Det är självklart ett generellt problem för den som håller på med samtidshistoria, men den dominerande ställning Palme hade under sin tid gör det extra besvärligt att forska om honom. För en forskare är han svår att ta sig an genom liv och blod samtidigt som man måste ha en kritisk vetenskaplig distans till honom.

Till det ska läggas att eftersom de flesta som är födda före 1986 har en väldigt egen och personlig uppfattning om Palme och den riskerar att ganska snart ta över från den text man läser; den må sedan vara alldeles så vetenskaplig. Det gäller i någon mindre mån denna första biografidel om Palme eftersom han fram till det han blev statsminister 1969 till stora delar var en succes story, inte minst då i rollen som statsminister Tage Erlanders libero. Som statsminister tvingades Palme att agera lagledare och då kom han att möta helt andra opinioner och skapa svårt divergerande uppfattningar om sin person, men det mötet får vi som läsare som sagt vänta med till nästa biografidel kommer av trycket.

Syntes och arkiv Biografin har upplevt en renässans på senare år. Det gäller för både forskare och journalister. För de senare har det varit ett ganska lättillgängligt (läs: bekvämt) sätt att skriva för att nå den status som en bokpublicering ofta ger (en annan gren av journalisterna har valt deckargenren i samma syfte). Att de förra ägnar sig åt det har enligt Kjell Östberg med syntetiska värden att göra.

– Att jag och många samtidshistoriker med mig gärna skriver biografier beror på att de lämpar sig väldigt bra för att skriva synteser. Min målsättning med det här projektet har lika mycket varit att skriva tidens historia som att skriva Palmes historia. Inte minst med tanke på att min huvudfrågeställning handlar om hur Palme samspelar med sin samtid. Hittar man en tillräckligt central person som spelat en roll inom ett flertal områden i samtidshistorien så är det också ett bra sätt att skriva en syntes om den tiden. Biografin ger helt enkelt andra möjligheter att fånga ett längre tidsutsnitt. Historiker i gemen är, som jag ser det, dåliga på att skriva synteser. Det är inget vi sysslar med i någon större utsträckning. Det är därtill ett dåligt meritvärde i den akademiska karriären där det i stället främst handlar om att skriva djuplodande monografier.

Olof Palmes arkiv består av 3 000 volymer och 100 000 brev och finns att tillgå i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. Det har varit Kjell Östbergs främsta källa och hans arbetsplats under många år. Enligt Kjell Östberg är ARAB ett fantastiskt arkiv för den som är intresserad av studera modern svensk politisk historia. Fram till helt nyligen har Palmes arkiv varit stängt för allmänheten, men på senare tid har det även börjat tillgängliggöras för andra än forskare av professionen. Det tyder på att det kan komma ut en hel del nytt om Palme under de kommande åren. Närmast i tur står ännu en studie om Palme signerad Kjell Östberg.

– Min andra bok kommer att avslutas med en diskussion om mordutredningen och hur den i alla sina delar så kapitalt missköttes. En poäng att ta med det är att det fick konsekvenser för den långa tid det tog innan Olof Palme och hans gärning kom att diskuteras i såväl samhället i stort som inom det socialdemokratiska partiet.

Läs mer: Olof Palmes liv och väg (hämtat från inledningen till I takt med tiden)

Reportage på NE.se: Mediebilden av Palme och Vem mördade Olof Palme?

Externa länkar: Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola, Olof Palmes s.k. skafferital, 1978 (YouTube) och Olof Palmes Internationella Center

(Reportaget publicerat 2008–11–22)

Olof Palme – tidsträffaren
http://www.ne.se/rep/olof-palme-tidsträffaren
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse