Den svenska poesins historia
av Arne JärteliusNE-redaktör
Intervjun med litteraturhistorikern Staffan Bergsten sammanfaller med att han samma dag i handen fått det allra första exemplaret av sin senaste bok, Den svenska poesins historia. Staffan Bergsten medarbetar regelbundet på NE.se, och han berättade på ett tidigt stadium att hans poesihistoria var på gång, men att intervjun skulle komma tajmas så väl ser ut som en tanke.
NE:s utsände träffar Staffan Bergsten hemma i radhuslängan i centrala Västerås. Här har han bott tillsammans med hustrun de senaste tolv åren efter ett yrkesliv som docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. Sträcker man på halsen kan man se stadens domkyrka från radhusträdgården, och då vet man samtidigt att Västerås välsorterade stadsbibliotek ligger väl placerat för den som söker referenslitteratur.
KulturgärningsmanLåt det vara sagt från allra första början: vad Staffan Bergsten åstadkommit med sin Den svenska poesins historia är inget mindre än en kulturgärning av det riktigt stora slaget. Litteraturhistorier finns det som bekant i parti och minut, och i dem hittar man för det mesta insprängt här och där poeter och poesi från de senaste 700 åren. Men den som letat efter en exklusiv genomgång av den svenska poesins historia har, fram till nu, lämnats tomhänt. Men innan vi går händelserna i förväg kan det vara på sin plats att, smått hädiskt, fråga poesihistorikern själv: Är det någon som läser poesi nuförtiden? 
kungliga biblioteket & scanpix Från vänster till höger syns poeterna Karin Boye, Kristina Lugn, Sonja Åkesson, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm och, i mitten, Katarina Frostenson. (Bilden är ett montage.)
– Jag tycker att man kan se oroande tecken på att poesin, i synnerhet den äldre, håller på att sjunka undan. Samtidigt är den allra nyaste poesin – jag tror att man kan dra ett tidsstreck i höjd med Ferlin – i många fall så svår att jag tror att många inte tror sig mäkta med den. Den här uppfattningen bygger jag inte minst på vad studenterna har med sig när de kommer till universitet och högskolor. Det är nämligen mycket både magert och nyckfullt vad de lyckats få sig till livs av svensk poesi under sin obligatoriska skolgång.
För att förstå vikten av att läsa poesi och sådan från alla de tider finns det här anledning att framhålla just det poetiska språkets vikt för hela vårt språks utveckling. Poesin kallas inte för intet för själens språk. Så här skriver Staffan Bergsten till poesins försvar i inledningen till sin bok: "Ända sedan svenskt språks och svensk kulturs födelse och in i vår tid utgör poesin en nationell livsnerv, känslig för påverkan och störningar, en smärtnerv som varnar och en sinnenas och intellektets livsnerv."
Någon gång i tiden kunde det här i landet skönjas en stolthet över och medvetenhet om våra poeter. För att hitta tecken på den saken får vi nog gå tillbaka ända till 1950-talet. Då gav svenska förlag ut poesi i upplagor som både de och deras författare kunde livnära sig på. Ännu längre tillbaka, nu är vi kring sekelskiftet 1900, anordnades officiella begravningar av svenska poeter i närvaro av både kungligheter och adel (alternativt gemene man som vid jordfästningen av Strindberg). Sådant är fullständigt otänkbart i dessa dagar. Lars Forssells begravning i närvaro av hovet. Tanken svindlar. Bevare honom väl.
– När det gäller Forssell kan man väl vidare notera att det officiella eftermälet till största delen ägnades honom som visdiktare. Hans allvarligare sidor som poet lämnades därhän.
PoesiförsvarstalareVad beror då de dessa sakernas tillstånd på? Varför läser vi inte poesi längre? Varför ger förlagen inte ut någon poesi? För att ta ett aktuellt exempel: Den av tidningen Expressen nu i september startade utgivningen av klassiker – 30 titlar ska utges under lika många veckor – innehåller inte en enda diktsamling. Lika svagt som märkligt kan tyckas, men säkert ett tecken så gott som något i tiden. Samtidigt kan noteras att det under rubriken lyrik i tidskriften Svensk Bokhandels höstnummer anges hela 44 titlar. Bland dem kan i sammanhanget nämnas Göran Palms hyllning av den enkla poesin betitlad Tack, modernismen, för den tid som varit och Jan Olov Ulléns De bästa svenska dikterna.
– En del av skulden till att poesin hamnat på undantag i Sverige bär modernismen. Den tillkom som ett medvetet och säkert befogat uppror mot traditionen, men genom att vara ganska svårbegriplig för gemene poesiläsare kom den att kasta ut barnet med badvattnet. En annan del av skulden är att vi nästan inte lär oss någonting utantill längre. Det har också gjort att poesin hamnat på undantag i skolan, och finns den inte med där har den svårt att få en plats när eleverna bildar familj. En tredje skuldfaktor är den tid vi lever i med de ofta stora krav på snabba kast i all hast och bredd i stället för djup som den ställer på sina medborgare. Inte heller det är något som gynnar en eftertänksam poesiläsning.
Det är i det perspektivet som Staffan Bergstens nya bok ska ses. Det är inget vare sig mer eller mindre än ett mer än 400 sidor långt försvarstal för den svenska poesin. Vad han där gör är att teckna en bild av den svenska poesins historia från begynnelsen för en så där 700 år sedan, som för övrigt sammanfaller med det svenska språkets början, fram till det senaste millennieskiftet. I boken finns olika viktigare skeden i poesins utveckling tecknade, och där ges plats till de stora svenska poeterna, som finns representerade med en eller ett par dikter var som bokens författare sedan går lite djupare in på. Som sig förstår platsar inte alla svenska poeter i denna den svenska poesins kanon, men man kan självklart undra varför vissa "givna" namn inte finns med.
– Med beklagande kan jag säga att Ola Hansson inte kommit med. Jag satsade i stället på Vilhelm Ekelund. Det betyder inte att Hansson inte är bra, men jag tycker att Ekelund bättre försvarar en plats i den svenska poesihistorien. Jag kan hålla med om att den poet som hyllades av en viss tid men som i dag i det närmaste är bortglömd förtjänar att komma i åtanke, men det måste trots det vara en viss kvalitet för att komma med. En poet jag kommer att få på pälsen för att han inte är med är Ragnar Thoursie. Han är förvisso inte dålig, men det finns andra som representerar 1940-talet bättre.
Som ledande princip för sitt urval har Staffan Bergsten haft sådana poeter som han själv tycker om och vill slå ett slag för. Det gör att den poesi och de poeter som finns representerade i Den svenska poesins historia är sådana som han känner sympati med och värme för. Den som i dessa yttersta av dagar vill se rikligt med kvinnor representerade hittar en hel del bland de totalt omkring 100 poeter som passerat de bergstenska nålsögat: Edith Södergran ("hon är en av de riktigt stora poeterna"), Karin Boye ("även om jag tycker att hon är aningen överskattad"), Harriet Löwenhjelm ("hon kom delvis med för att hon är kvinna"), Sonja Åkesson, Elsa Grave, Kristina Lugn, Katarina Frostenson, Ann Jäderlund med flera.
PoesikritikerNär det gäller urvalet i sin bok säger Staffan Bergsten att han är öppen för kritik. Om jag vid vårt samtal hunnit upptäcka att han inte tagit med min favoritpoet så hade jag noterat det med en stark besvikelse i rösten. Den jag tänker på är Kjell Espmark. Att han sitter med i Svenska Akademien behöver inte tala för honom i sammanhanget. Inte heller att han genom åren skrivit en del prosa att ställa sig tveksam till, men som poet är han i mitt tycke svårslagen i vår tid. Hans senaste diktsamling – Vintergata – kom så sent som i slutet av sommaren och är ett för mig helt givet bidrag till den svenska poesiskatten.
Den sista frågan till Staffan Bergsten där vi i en gassande sol sitter i hans trädgård och äter glass, medan radhusgrannarna påtar i sin trädgård är: Varför ska man över huvud taget läsa poesi?
– Ett banalt svar är att poesi är det vackraste sättet att använda språket på. Ett mer kvalificerat svar är: det är det bästa sättet att koncist uttrycka viktiga livserfarenheter.
För den som inte tidigare läst poesi och som vill testa de bergstenska råden menar han att någon eller några av dessa poeter kanske kan vara värda att läsa till att börja med: Ferlin, Boye, Södergran, Fröding och Bellman.
Nyhetsartiklar på NE.se: Att skriva poesi, Att rimma, Vad är metrik?
(Artikeln publicerad 2007-09-18)
Poesi: Den svenska poesins historia
http://www.ne.se/rep/poesi-den-svenska-poesins-historia
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
