Nils Hansson
När 2000-talet inleddes var det så kallade svenska musikundret ett etablerat faktum. Under 90-talet hade Sverige successivt utvecklats till ett av de stora producentländerna inom pop- och rockmusiken, allmänt rankat som god trea efter världens två dominerande popnationer, USA och Storbritannien. Vilket stämde väl med Sveriges nya självbild som ung, framåt IT-nation.
MTV-spektaklet i Stockholm
I november kom en sorts officiell bekräftelse på detta, eller åtminstone framställdes det som så när MTV:s årliga prisgala arrangerades i Stockholm med ett artistuppbåd av ett slag som den svenska huvudstaden aldrig skådat förr: Madonna, U2, Spice Girls, Backstreet Boys, Ricky Martin med flera. Limousiner från hela Sverige fick kallas in för att svara mot den plötsliga efterfrågan.
Sedan visade galan sig vara en besvikelse ur två synvinklar. Dels sågs den av en förhållandevis liten publik, i Sverige mindre än den senaste reprisen av underhållningsprogrammet Så ska det låta. (Fast MTV gick ut med egna siffror i storleksordningen en miljard tittare.) Och dels fick inte Sverige ett enda pris – inte ens i specialkategorin för nordisk musik, där finska Bomfunk MC’s tog hem utmärkelsen. I efterhand såg den bitvis hysteriska medieuppmärksamheten en smula överdriven ut. Och en fråga man kunde ställa sig var om det svenska musikundrets tid var förbi.
Cheiron-fenomenet
Det fanns tecken på det. De flesta av de allra mest framgångsrika artisterna – Robyn, The Cardigans, Eagle-Eye Cherry, Roxette, Ace of Base – hade hunnit ge ut minst en skiva efter sina största framgångar, utan att upprepa sina succéer. En tendens som knappast kunde uppvägas av att grupper som Millencolin och Hammerfall befäste sina internationella framgångar i specialgrenarna skatepunk respektive 80-talshårdrock.
Fenomenet Cheiron underströk tendensen på sitt sätt. Under 1990-talet hade detta svenska producentteam skapat en allt stridare ström internationella pophittar åt artister som Dr Alban, E-Type, Ace of Base, Backstreet Boys och Britney Spears. År 2000 var de mer framgångsrika än någonsin, men i augusti kom beskedet att Cheiron skulle upphöra vid årsskiftet, splittras ungefär som en rockgrupp, och i stället bilda en rad andra, nya producentteam. Ingen vet om det kommer leda till fler eller färre framgångar i framtiden. Klart är att det innebär slutet på en epok.
Hiphop, groovepop och twostep
Samtidigt kan aldrig all svensk populärmusik bli internationell. Ett exempel är den svenskspråkiga hiphopen, som fortsatte att ta en allt större del av uppmärksamheten i Sverige. Efter de senaste årens genombrott för Petter, Ken och Blues kom nu de kvinnliga motsvarigheterna. Feven slog igenom med en aggressiv, starkt feministisk stil (och låttitlar som ”Bränn BH:n”), tätt efter henne kom minst lika kaxiga Melinda Wrede (med bland annat ”Knäckt av en brud”). Dessutom återvände gruppen som nästan alla svenska hiphoppare hyllat som föregångare, The Latin Kings, som hade varit märkbart frånvarande under just den tid som svensk hiphop vuxit som mest. Mitt kvarter hette deras hyllade comeback.
All hiphop var dock inte svenskspråkig. Thomas Rusiak fick till exempel en stor framgång med ”Hiphopper”, som kunde konkurrera om titeln ”årets svenska sommarhit”. Det märkligaste med den låten var annars att den, under namnet ”Punkrocker”, även fanns med på nya skivor med popgrupperna Caesars Palace och Teddybears Sthlm. Just Teddybears Sthlm fick för övrigt sitt breda genombrott med albumet Rock ’n’ Roll Highschool, efter att ha bytt karaktär från hård men enkelspårig hardcore till modern, mångfasetterad groovepop. Ändå nådde de inte riktigt upp till årets allra största svenska popkometer, The Ark och Håkan Hellström.
The Ark var det småländska bandet som slog igenom över en natt, efter att ha förberett sig i ett decennium, med bland annat låten ”It takes a fool to remain sane” och en extravagant scenstil som bröt tvärt mot gängse svensk indiepopestetik. Kritikerna var typiskt kluvna. Håkan Hellström hyllades däremot av en enig kritikerkår, som tycktes tävla om att överträffa varandras superlativer. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” hette den märkliga, tonårsrusiga solodebuten från basisten i Broder Daniel.
I Storbritannien hette årets stora dansmusiktrend twostep (ej att förväxla med den amerikanska countrymusikvarianten), en sorts kombination av amerikansk housemusik och stressade rytmer från drum’n’bass och r’n’b. Artful Dodger och MJ Cole hette två av de ledande namnen, men affischnamnet blev Craig David – en ung, snygg, romantisk sångare, som gjorde denna undergroundgenre så lättillgänglig att den rusade rakt upp på de bredaste av topplistor.
I stort fortsatte topplistorna annars att domineras av musik för en väldigt ung målgrupp: pojkband, tonårstjejer, plastig eurotechno, buskis som Dr MacDoo (före detta Dr Bombay), speciella samlingsskivor för barn. Då och då i konkurrens av veteraner med äldre publik, som Tomas Ledin eller U2, men att popmusiken har krupit ned i åldrarna var ett allt mer definitivt faktum.
The Beatles listetta – igen
Madonna var som vanligt ett undantag, med en sällsam förmåga att locka publik ur de flesta åldersgrupper. Under hösten återvände hon med Music och en ny, glittrig cowboylook, sålde sju miljoner på ett par månader och befäste sin ställning som världens största kvinnliga popartist.
Än en gång återvände också The Beatles och rakade rent på världens topplistor. Albumet 1 innehöll gruppens samlade topplisteettor och sålde 14 miljoner på mindre än en månad – inte illa för en samling singlar från 1960-talet. Bland övriga återvändande veteraner fanns så olika namn som Steely Dan, AC/DC och Merle Haggard – samtliga i mycket övertygande form.
Och de brittiska hårdrockarna Iron Maiden svarade för årets kanske mest triumfartade återkomst, i en sorts återförenad originalsättning som var större än själva originalet någonsin var.
Störst i sitt fack var än en gång Eminem, den vilt satiriska rapparen som tycktes väcka nästan lika mycket avsky som beundran. Ställningen som USA:s ”bad boy” nummer ett kunde inte ens rockprovokatören Marilyn Manson ta ifrån honom. I fråga om detaljerad sexfixering överträffades han dock flera gånger om av den kvinnliga rapparen Lil’ Kim.
I soulfacket tävlade två artister om att få det allra största erkännandet, D’Angelo och R Kelly, med var sin balladtät blandning av moderna grepp och klassisk soulsentimentalitet. Samtidigt växte fältet av soulsångerskor i ungefär samma skärningspunkt mellan gammalt och nytt, med artister som Jill Scott, Angie Stone, Kelis och Macy Gray.
Det hemlighetsfulla kanadensiska instrumentalbandet Godspeed You Black Emperor! hörde till årets mest hyllade, liksom den stillsamme amerikanske countryrockaren Ryan Adams och den godmodigt ljudexperimenterande gruppen Grandaddy.
Radiohead svarade på de allt mer upptrissade förväntningarna med att byta stil, sound och produktionsmetod. Bort med gitarrer och popsånger, in med elektronik och stämningsbyggande. De valde dessutom att genomföra sin konsertturné först och ge ut sin nya skiva sen.
Trots allt detta blev albumet Kid A en stor framgång, som befäste gruppens ställning som den nytänkande rockmusikens största namn. Vilket bevisar att tvärtemot-alla-regler emellanåt kan vara en god marknadsstrategi. Även om året som helhet snarast präglades av motsatsen.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Pop & rock 2000: Ett mellanår?
http://www.ne.se/rep/pop-rock-2000-ett-mellanår
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
