Louise Ridell , frilansskribent
Michelle Bachelet i Chile, Angela Merkel i Tyskland och kanske en livs levande Marianne i Frankrike? I år kan Frankrike få sin första kvinnliga president. Det blir i sådana fall Ségolène Royal, som skakade om den franska politiken rejält när det blev klart att hon gick in i striden om att bli det franska socialistpartiets (Parti Socialiste, PS) presidentkandidat.
Partiomröstningen i november 2006 vann hon med klar majoritet. 60 procent av de 220 000 franska socialisterna ville se henne som deras förslag till president. Hon är den första franska kvinna någonsin med goda möjligheter att bli Frankrikes president. Under den tid som har förflutit sedan november har i allmänna opinionsundersökningar dock hennes popularitet minskat.
 |
|
Är fransmännen äntligen mogna för en Marianne som republikens president? |
|
kcs presse/ibl bildbyrå |
Extremresultat
En fransk president väljs för fem år i taget, ibland vid två omröstningar. Om en kandidat inte har fått mer än hälften av rösterna i den första omgången går man vidare till en andra omröstning, där de röstberättigade kan välja mellan de två kandidater som fick flest röster. Vid presidentvalet 2002 fick det till resultat att de franska socialisternas huvudkandidat Lionel Jospin inte klarade sig vidare till en andra omgång. I stället blev det extremhögerns Jean-Marie Le Pen som gick vidare till den andra omgången, där han mötte den sittande presidenten Jacques Chirac. Chirac blev omvald, men inte bara Frankrike utan hela Europa fick allvarligt fundera över hur extremhögern kunde bli ett alternativ för väljarna.
Det går dock inte att räkna ut Le Pen och hans invandrarfientliga parti Front National än. Första omröstningen i det franska presidentvalet är den 22 april. Enligt den valundersökning som publicerades i bland andra Le Figaro 8 mars skulle han få 12 procent av fransmännens röster i första valomgången. Ségolène Royal kom där på andra plats med ett stöd på 25,5 procent. Det sittande regeringspartiets (borgerlig-liberala Union pour un mouvement populaire, UMP) kandidat, Nicolas Sarkozy, också känd som hårdför inrikesminister, ledde då med 27 procent av väljarnas stöd till den första omgången. En uppstickare är socialliberalen François Bayrou, ledare för mittenpartiet Union pour la démocratie française (UDF). På en månad klättrade han i opinionsundersökningarna från strax över 10 procent till 23 procent.
De preliminära siffrorna tyder på att det blir en andra omröstning, och den kommer i så fall att ske den 6 maj. Mellan vilka två kandidater är dock mer oklart. Tendenserna just nu tolkas som att om det står mellan Sarkozy och Royal i andra omgången så vinner Sarkozy, men är Bayrou med vinner han oavsett om han ställs mot Royal eller Sarkozy.
Ségolène Royal – revolt in i politiken
Vem är då kvinnan som kan bli Frankrikes nästa president? Marie-Ségolène Royal föddes i Dakar i Senegal 1953 som det fjärde barnet av åtta och bodde även i Mauritius som liten. Familjen flyttade senare tillbaka till Frankrike. Fadern var en konservativ, djupt religiös militär som styrde hemmet med järnhand och som ville att sönerna skulle bli militärer och döttrarna lydiga hemmafruar. Ségolène själv har få ömma ord om barndomen, och hon har sagt att hennes far alltid fick henne och hennes systrar att känna det som om de var underlägsna varelser. Vissa har tolkat att det var i revolt mot fadern som den unga Marie-Ségolène blev feminist och vänsterförespråkare i kontrast mot den kvinnohatande högernationalistiske fadern.
Efter universitetsstudier blev Marie-Ségolène Royal (vid flytten till Paris klippte hon av sitt namn till bara Ségolène) 1978 antagen till École Nationale d'Administration (ENA). Det är en fransk elitskola som är praktiskt taget obligatorisk för den som tänker sig en politisk karriär i Frankrike. Där träffade hon sin blivande man François Hollande, som numera är förste sekreterare i Parti Socialiste. De gick med i socialistpartiet under sin tid på ENA, och lagom till att de var färdiga valdes François Mitterrand till president 1981. Hans administration sög upp alla nyutexaminerade av lämplig partitillhörighet, däribland Royal och Hollande. President Mitterrand fick ganska snart höra talas om den på samma gång blyga och framfusiga Royal som kom med många initiativ, både stora och små. Hon inrättade ett dagis för Elyséepalatsets personal och uppmärksammade presidenten redan 1981 på en fruktansvärd sjukdom som få då hade hört talas om: aids. Royal var mycket ambitiös men fokuserade mer på de sociala frågorna, som i de politiska kretsarna anses mindre viktiga än de renodlat politiska frågorna.
1988 blev Ségolène Royal invald i den franska nationalförsamlingen som representant för departementet Deux-Sèvres, vilket hon varit sedan dess. Sin första ministerpost fick Royal 1992–93 som miljöminister, och hon har också varit delegerad skolminister (1997–2000) och delegerad familj- och barnminister (2000–02). 2004 valdes Royal till rådspresident för regionrådet i Poitou-Charentes (en region i västra Frankrike som består av flera departement, däribland Deux-Sèvres).
Paradoxal politiker
Ségolène Royal får känslorna att svalla hos fransmännen. Åsikterna om henne går vitt isär. Som person kan hon också tyckas vara väldigt motsägelsefull. Hon är kvinnan som aldrig varit mammaledig (fyra barn till trots), men är samtidigt den som såg till att pappaledighet infördes i Frankrike. Royal är miljövän och feminist och hon slåss för kvinnors lika rättigheter. Hon har kämpat för ungdomars rätt till dagen-efter-piller och vill höja de lagstadgade minimilönerna. Men i andra avseenden kan Royal ses som väldigt konservativ.
Hon hyllar familjen och regionalismen, har föreslagit att man ska tackla ungdomsbrottsligheten med utbildningscentrum som kan ha ”militär inramning” och vänder sig mot moderna omtvistade företeelser som våld på TV och stringtrosor. Hon har inte förkastat sin katolska tro men vägrat att gifta sig och i stället levt i samboförhållande med François Hollande (mycket mer uppseendeväckande i Frankrike än motsvarande i Sverige).
En aktuell artikel i tidskriften Le Nouvel Observateur i februari 2007 lät 100 kända franska kvinnor kortfattat säga vad de tycker om Ségolène Royal. De som stöder henne ser Royal som en modern förnyare av den stela franska politiken, och de beundrar henne för hennes förmåga att kombinera familjeliv och karriär. De som avskyr Royal anser henne vara bakåtsträvande med sina familjevärderingar och menar att hennes feministframtoning är enbart ett publikfrieri. Vilken åsikt som är den rätta kan vara osagt, men sant är att Royal förstår att utnyttja medierna och att medierna älskar henne.
Royal har fingertoppskänsla för vad det är som händer, och det sägs att hon börjar alla sina möten med frågan: ”Vad tycker tidningarna är intressant i dag?” Hon ställer gärna upp för intervjuer och hemma-hos-reportage och lät medierna vara med vid sin ena dotters födelse. Under det senaste året har hennes kampanjorganisation anordnat tusentals débats participatifs, debatter med åhörardeltagande, runtom i landet för att kunna ta reda på vad de vanliga franska medborgarna tycker är viktigt. På Royals kampanjhemsida kan väljarna också skriva vad de tycker om hennes politik eller skapa en blogg. Den gamla tidens politik som bestämts män emellan bakom stängda dörrar är förlegad. Medbestämmande och medborgarinflytande sammanfattade i Royals slagord ”démocratie participative”, deltagardemokrati, utgör den nya folkliga politik som gjort henne så populär.
Ségo och Sarko
Royal och Sarkozy som förväntas bli huvudmotståndarna i presidentvalet är på vissa sätt ganska lika. De är båda strax över 50 och har regeringserfarenhet. Royal framstår ändå som det nya fräscha alternativet trots att hon rört sig i de innersta maktkretsarna sedan 1980-talet. Men det som är hennes styrka, att framstå som ny och ung, är också det som kan vändas till hennes svaghet. Hennes debatt- och bloggarbete för att avläsa den folkliga opinionen har setts som populism, och att hon inte förrän den 11 februari 2007 presenterade sitt politiska program har tolkats som att hon egentligen inte hade något. Ségolène Royal drar stora växlar på sin feminism och sin feminina framtoning. Uppmärksamheten kring och fokusen på hennes könstillhörighet har hon till viss del hjälpt till att skapa själv. Men faktum kvarstår att hon är en av ytterst få franska kvinnliga toppolitiker.
Man kan tänka sig fyra möjligheter som kommer att analyseras efter valet och vilkas motsvarigheter Nicolas Sarkozy eller tredjealternativet (av totalt tolv) François Bayrou inte alls kommer att utsättas för.
- Royal förlorade för att hon är kvinna,
- Royal förlorade trots att hon är kvinna,
- Royal vann för att hon är kvinna,
- Royal vann trots att hon är kvinna.
Hur det än går i presidentvalet 2007 kommer Ségolène Royal inte att komma ifrån att bedömas utifrån sitt kön.
(Artikeln publicerad 2007-04-27)
Extern länk
Presidentval: Ségolène Royal - Frankrikes nästa president?
http://www.ne.se/rep/presidentval-segolene-royal-frankrikes-nästa-president
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
