Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Tronföljarbröllopet i Storbritannien i all ära. Det kommer att samla väldiga åskådarmassor såväl på plats i centrala London som vid TV-apparaterna globen runt. Det kommer vidare att i det brittiska folkets medvetande gnugga in att monarkin är att föredra – trots en eller annan rojalistisk skandal för mycket – framför införandet av republik.
I Storbritannien är det ju fortfarande till och med så ordnat för kungamakten att varje regeringsbildare konstitutionellt sett ska ha monarkens godkännande både för sitt tillträde och för sin avgång.
Det realpolitiskt sett viktiga som händer i Storbritannien i dessa dagar är annars den folkomröstning som hålls 5 maj. I den ska folket rösta om vilket valsystem som det vill ha framöver. Ska det förbli vid det gamla eller är det dags att låta mer proportionellt vinklade kvastar sopa? Politiskt sett viktigt i Storbritannien för närvarande är även den sedan ett år sittande regeringens deklarerade ideologiska övergång från, som slagorden lyder, ”big government” till ”big society”.
 |
|
David Cameron utanför premiärministerbostaden på 10 Downing Street i London. |
|
EDDIE MULHOLLAND/REX/IBL |
Referendum
Folkomröstningen 5 maj handlar om det brittiska valsystemet vid allmänna val. Ska det fortsätta som i dag där vinnaren i respektive valkrets tar hem allt eller ska det ersättas av ett mer proportionellt syftande system? Detta är den första brittiska folkomröstningen sedan 1975 – sådana ting är nämligen inte ett dugg populära bland brittiska politiker. Vad de brittiska väljarna får välja mellan är dagens system där den partiföreträdare som vinner en valkrets – det finns lika många valkretsar i Storbritannien som det finns säten i parlamentets underhus – är den som utan konkurrens står som vinnare av hela valkretsen. Det systemet kallas FPTP (First Past the Post) och har, i alla fall traditionellt, gynnat något av de största partierna Tories (konservativa), Labour (socialdemokrater) och, de senaste 20 åren, Liberal Democrats (liberaler) samtidigt som det har hållit allt vad småpartier heter utanför (vid parlamentsvalen 2005 och 2010 gick var tionde röst till något annat än de tre stora partierna). Det alternativ som väljarna erbjuds vid folkomröstningen kallas för AV (Alternative Vote). Ett röstningsförfarande enligt det systemet innebär att den röstande ska gradera partierna i valkretsen. Det kommer inte att ge någon proportionell millimeterrättvisa som det svenska systemet eftersträvar, men det kommer att ge tvåan, trean och fyran i en valkrets ett visst inflytande. Den som i dag vill se det föreslagna AV-systemet in action hittar det i Australien.
Det senaste parlamentsvalet – det hölls för ganska precis ett år sedan – slutade med det som företrädarna för FPTP brukar säga att de avskyr mest av allt: ett hung parliament. Det betyder att inget parti ensamt får majoriteten i parlamentet. I stället blev liberalerna (Lib Dems) för första gången så starka att de med sitt val av sida – till många vänsterväljares bestörtning valde de konservativa framför socialdemokrater – kunde få en plats i regeringen. Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg valde att satsa på Tories (och med sig själv på posten som vice premiärminister), och ett viktigt skäl till att han gjorde det var just att få till stånd en folkomröstning om valsystemet.
Skulle AV-alternativet gå segrande ur folkomröstningen skulle det kunna ge Lib Dems 20 procent fler platser i parlamentet vid nästa val. Det tänker i första hand Tories försöka förhindra genom att rösta på FPTP, och det gäller förmodligen även för flertalet Labourröstande. Vem ger väl frivilligt upp sina privilegier oavsett hur demokratiskt det än skulle vara?
Koalitionspolitik
Hur har det då gått för den sedan ett år tillbaka sittande brittiska koalitionsregeringen (f.ö. den första i sitt slag på 65 år)? Många var de som förutspådde att den skulle bli ganska kortvarig – parlamentsval hålls i Storbritannien minst vart femte år och det är upp till den sittande regeringen att bestämma när under den perioden den vill kalla till val – men för dagen ser den ut att kunna sitta ett bra tag till.
Det avdukade bord regeringen David Cameron kom till 2010 – den avgående biträdande finansministern Liam Byrne lämnade en lapp efter sig på vilken det stod: ”Jag är rädd för att pengarna är slut.” – bjöd på ett budgetunderskott på 149 miljarder pund (att multiplicera med 10,5 för den som föredrar att räkna i kronor). Det motsvarar i runda slängar 11 procent av BNP, den högsta/värsta noteringen bland världens stora ekonomier. Här var uppenbarligen goda råd dyra. Det fick finansminister George Osborne att i juni 2010 lägga fram en budget som på fyra år skulle skära ner underskottet med 83 miljarder pund. Det skulle ske genom sådant som lönestopp för offentliganställda, höjd moms, höjd pensionsålder och omfattande besparingar i den generella välfärden. Till tre fjärdedelar skulle budgetmålet nås med besparingar, till en fjärdedel med skatte- och avgiftshöjningar.
Den 23 mars i år lade Mr. Osborne fram sin andra budget. Enligt finansministern var det ingen skattehöjarbudget. ”Men vi har inte heller råd att ge bort något.” Budgetunderskottet var nu 9,9 procent av BNP och fortsatt på väg nedåt. Den brittiska ekonomin förutspås i finansplanen öka med 1,7 procent 2011, samtidigt som inflationen i februari i år uppgick till hela 4,4 procent.
Lackmustest
Det är nu, våren 2011, som koalitionen kommer att sättas på sina första svåra prov. Det är nämligen nu som de beslut som fattades i samband med förra årets budget kommer att få sitt riktiga genomslag. Det betyder skattehöjningar, neddragningar av olika socialt inriktade bidrag och lönestopp inom den offentliga sektorn. Det är också nu som det är upp till bevis för den privata sektorn att visa att den kan skapa de jobb som koalitionsregeringen utlovat.
Några andra lackmustest för den sittande regeringen är omskapandet av den offentliga brittiska sjukvården (NHS) och det brittiska undervisningsväsendet. I det senare fallet vill man ge ett större utrymme till ”friskolor” – dock inte the Swedish way utan the American way då britterna tycker att det systemet ger en större chans för underpriviligierade i samhället. Samtidigt kommer kostnaderna för universitetsstudier att raka i höjden för dem som har råd att betala (övriga kan hoppas att få studera med hjälp av stipendier). I det förra fallet vill man införa konkurrens i hälsosektorn, skära ned på den kostsamma administrationen och ge större beslutsbefogenheter längre ner i vårdkedjan, närmare bestämt till det som i Storbritannien kallas för familjeläkare eller allmänläkare (general practitioner, GP).
Den politik som koalitionen mellan konservativa och liberaler i Storbritannien så här långt har visat prov på ser de själva som en lyckad syntes mellan Tories ekonomiska liberalism och Lib Dems socialliberalism. Hur pass lyckad väljarna tycker att koalitionen är återstår att se. Resultatet av folkomröstningen 5 maj kommer att kunna ses som ett första uttryck för det.
Rojalism och parlamentarism
http://www.ne.se/rep/rojalism-och-parlamentarism
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
