Arne Järtelius, NE-redaktör
Det romska kulturarvet är förmodligen i det närmaste okänt för den litet bredare publiken, och detta trots romernas snart 500-åriga historia här i landet. Därför var det en viktig kulturgärning när Gunilla Lundgren förra året gav ut antologin ”Utan hus utan grav” med romska sånger och dikter, samtliga skrivna av romer.
Boken innehåller också ett unikt bildmaterial av världsberömda fotografer som Josef Koudelka, Henri Cartier-Bresson och Jeremy Sutton som generöst delar plats med bilder från privata fotoalbum. Bokens bilder utmärks av en finstämd balans mellan gammalt och nytt, mellan elände och fest, och de är samtliga valda i samarbete med romer för att undvika att någon inom den romska gruppen ska känna sig sårad eller förolämpad av någon viss bilds innehåll.
Romska vägar
Till grund för ”Utan hus utan grav” ligger dels den 1964 utgivna ”Zigenardikter” tolkade av Katarina Taikon, dels antologin ”The Roads of the Roma” (1998) utgiven i Storbritannien i en serie om hotade litterära världar. Gunilla Lundgren fick vid ett tillfälle ett exemplar av ”Zigenardikter” av Katarina Taikon (1932–95), och hon ser sin bok som en möjlighet att återgälda den gåvan.
NE.se träffar författaren Gunilla Lundgren på Bok & Bibliotek i Göteborg och börjar med att undra hur hon kom att intressera sig för romskt liv och litteratur.
– När jag var lärare i en stockholmsskola på 1960-talet kom några av de romer från framför allt Spanien som då kom till Sverige att bli elever i min klass. Inspirerad som jag då var av framför allt den brasilianske pedagogen och människorättsaktivisten Paolo Freire tyckte jag att det var viktigt att de här barnen skulle få behålla och utveckla sitt språk, sin kultur och sin identitet, samtidigt som de lärde sig svenska. Men det visade sig inte vara helt lätt eftersom det på ett enda undantag när inte fanns något skrivet på deras språk, på romani. Då beslutade vi oss för, barnen och jag, att vi skulle skriva själva.
Det resulterade efter fyra års arbete i Gunilla Lundgrens första bok, ”Maritza – en zigenarflicka” (1972), som hon gjorde tillsammans med tre romska flickor. Det ledde sedan till att Gunilla av den ena eller andra gruppen barn fick i uppdrag att – ensam eller i grupp – skriva om deras liv, deras historia, och det har hon nu hållit på med i 30 långa år.
Romska nedslag
Man kan säga att det var tre romska tonårsflickor från Spanien som gjorde Gunilla Lundgren till författare. Med dem och deras familjer har hon sedan hållit kontakt.
– Det är min vänskap med de här tre flickorna som gjort att jag då och då genom åren i mitt författarskap gjort olika nedslag i den romska kulturen och det är extra roligt att några av deras barn är medarbetare i några av mina senare böcker skrivna tillsammans med romer. Det har gått varvet runt nu.
”Utan hus utan grav” har du tillägnat Katarina Taikon.
– Tillsammans med barnen träffade jag henne och hade därefter tillfälle att lära känna henne närmare. Jag fick en enorm respekt för hennes person och hennes kamp för romerna i Sverige. Därför känns det så här trettio år senare väldigt roligt att i någon mening kunna betala tillbaka vad hon bidragit med.
Romskt tal
Den romska gruppen i Sverige räknar sig själv till 35 000–40 000 individer. Det beror litet på vem som räknar och hur man räknar (svensk befolkningsstatistik har inte uppgifter om etnisk tillhörighet). Den romska gruppen, som har sin institutionella förankring i Romernas riksförbund, fördelar sig i Sverige på fem olika grupperingar. Det är resandefolket (15 000–20 000), svenska romer (ättlingar till de romer som kom till Sverige kring år 1900; 3 000–4 000), finska romer (5 000–6 000), utomnordiska romer som kom till Sverige på 1960- och 70-talen (10 000) och nyanlända utomnordiska romer (5 000–6 000).
När Gunilla Lundgren först kom i kontakt med den grupp som i dag betecknar sig som romer kallades de i Sverige för zigenare. Det är främst den till Sverige senast anlända gruppen östeuropeiska romer som gjort att benämningen zigenare, med den för dem mycket negativa klangen, förpassats till den svenska historien. Det hindrar emellertid inte enskilda individer eller familjer att fortsätta att själva benämna sig som zigenare. Det bästa är att fråga den rom man har att göra med vad han/hon vill kalla sig.
Det finns inte något vedertaget sätt att skriva romani – ett språk med rötterna i sanskrit – och man räknar med minst 60 dialekter eller varieteter av romani (många med sin egen ordbok).
Den dikt som givit boken dess titel – ”Bi kheresko bi limoresko” i original – är skriven av Rajko Djuric, och dess slutstrofer (tolkade av Baki Hasan) är en djupt känd romsk livsvisdom:
Vart ska vi gåHur länge
Någon närmar signågon avlägsnar siggenom väglöst vara
(Artikeln publicerad 2003-11-07)
Romskt: Romska sånger och dikter
http://www.ne.se/rep/romskt-romska-sånger-och-dikter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
