Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
En sak är de allra flesta amerikaner överens om när det gäller hälsovården i USA: den är redan alldeles för dyr. I runda slängar kostar den i dag enorma 2,5 biljoner dollar om året (17 procent av nationalinkomsten). Och då omfattas, väl att märka, inte ens alla amerikaner av en allmän sjukförsäkring.
Vad värre är: kostnaderna för hälsovården i USA kommer att fortsätta att öka – mellan 4 och 6 procent per år är en siffra som brukar nämnas – och med det skapa ett ännu större underskott i det redan upp till öronen skuldtyngda landet. Att något måste göras är de flesta överens om, men vad och av vem?
 |
|
President Barack Obama skriver under vad som blivit känt som Obamacare. |
|
J.SCOTT APPLEWHITE/AP/SCANPIX |
Systemfel
USA använder en större del av sin bruttonationalprodukt (BNP) till hälsovård än något annat land i hela världen. Jämfört med motsvarande länder i Europa spenderar USA två och en halv gånger mer på hälsovård. De pengarna skulle mycket väl räcka till att förse samtliga amerikaner med hälsovård, men då denna i USA i första hand är en vara i stället för en rättighet hamnar en stor del av de resurser som spenderas på hälsovård i privata händer med en strävan att förränta sitt kapital på bästa och mesta sätt.
”Jag har svårt att tro”, skriver Arnold Relman i boken A Second Opinion: Rescuing America’s Health Care (2010), ”att USA:s privata hälsoindustri bidrar med något av värde som ens kommer i närheten av vad den kostar amerikansk hälsovård.” Han beräknar att enbart de privata sjukförsäkringarna i landet årligen kostar 150–200 miljarder dollar mer än det statliga Medicare.
Men, säger någon, även i med USA jämförbara länder stiger sjukvårdskostnaderna alltmer för varje år som går. Även i Västeuropa blir människorna allt äldre, behandlas kroniska sjukdomar under en allt längre tid och tekniska landvinningar inom sjukvården driver hela tiden upp kostnaderna. I det instämmer Relman, men ”endast i USA är affärsintressena så starka när det gäller att backa upp de hela tiden stigande kostnaderna för dyrbara tekniska investeringar inom vården” och, tillägger han med en suck, ”detta även när det inte är medicinskt sett nödvändigt”. Det finns med andra ord ett överutbud av medicinsk service i USA och det är något som gör att hälsovårdskostnaderna i landet hela tiden ökar.
Obamacare
Den 23 mars i år skrev president Barack Obama under det som heter Patient Protection and Affordable Care Act. Det är en lag avsedd att ge så många som möjligt av de cirka 46 miljoner amerikaner (16 procent av befolkningen) som står utanför såväl privata som offentliga (Medicare) sjukförsäkringar ett skydd. De privata försäkringarna – till största delen betalda av arbetsgivarna – täcker i dag omkring 157 miljoner amerikaner. Den 1965 under president Lyndon B. Johnson introducerade till största delen av statliga medel finansierade Medicare gäller framför allt för personer över 65 år och för handikappade. Under samma president och år tillkom Medicaid. Den är bara delvis statsfinansierad, är inkomst- och behovsbaserad och är därför närmast att se som en form av socialhjälp till dem som ingen annan hjälp kan få.
Den av Barack Obama introducerade sjukförsäkringen – populärt Obamacare kallad – ska (1) omfatta personer som tjänar mindre än 133 procent av den federala fattigdomsnivån (2009 var den 10 830 dollar för en enskild person). Det är första gången som Medicaid kommer att ges enbart på basis av den enskildas inkomst och oberoende av om man har en familj att ta hand om eller ej (tidigare har enskilda utan barn inte omfattats av Medicaid). CBO (Congressional Budget Office) beräknar att 16 miljoner amerikaner med det nya systemet kommer att omfattas av Medicaid. (2) Den nya lagen innehåller en möjlighet för oförsäkrade att få stöd för att teckna privata försäkringar genom de hälsounderstödskontroller (Health Benefit Exchange) som inrättas på delstatsnivå. Det gör att ytterligare omkring 16 miljoner amerikaner kommer att omfattas av antingen Medicaid, andra stödformer eller någon form av privat försäkring. Båda dessa förändringar kommer att kunna vara genomförda 2014.
Obamacare är ett steg framåt för sjukförsäkringssystemet i USA, men 2019 kommer fortfarande 23 miljoner i USA bosatta personer att vara utan sjukförsäkring. Av dessa är majoriteten antingen personer som uppehåller sig illegalt i landet eller som tjänar för bra för att omfattas för Medicaid men för lite för att ha råd att, trots olika stödformer, teckna någon egen försäkring.
Kostnadsdrivande
So far, so good, kan man väl säga. Att USA som sista industriland i världen nu fått vad som kan bli ett någorlunda täckande hälsovårdssystem är verkligen på tiden. Att det ytterligare kommer att spä på landets budgetunderskott är något man får ta. Något i stil med Obamacare borde ha introducerats i USA för väldigt länge sedan. Försök gjordes under Clintons tid som president, men de stupade främst på att vara alltför radikala. Vad Obamas lag gjort är framför allt att bygga ut redan befintliga system inom Medicare, Medicaid och privata försäkringar och den har med det lagt ytterligare några lappar till denna hälsovårdsversion av the American quilt.
Vad Obamacare däremot inte lyckas göra är att sätta ett lock – att förse reformer med cap är annars inne i USA – på de hela tiden ökande sjukvårdskostnaderna i landet. De nyinrättade Medicare Innovations Centers är tillkomna för att se över vad som kan göras för att spara pengar, men den riktigt stora boven i sammanhanget, läkarkåren och de kostnader den på olika sätt orsakar sjukvårdssystemet, har man inte på något sätt lyckats komma åt.
I sin bok Tracking Medicine (2010) kommer John E. Wennberg, skapare av Dartmouth Institute for Health Policy and Clinical Practice, fram till att så mycket som 20 procent av den till största delen utbudsstyrda institutionaliserade vård som ges i USA i första hand bestäms av de val som patienterna själva gör. Om man kan komma åt det samtidigt som man strävar efter att ge en likvärdig och kostnadseffektiv vård över hela USA – enligt Wennberg skulle det kunna spara mellan 30 och 40 procent av dagens sjukvårdsutgifter – skulle mycket vara vunnet.
Om de starka ekonomiska intressen – försäkringsbolag, privata sjukvårdsgivare, läkemedelsindustrin och lobbyister – som hela tiden ser till att driva sjukvårdskostnaderna i höjden är beredda att göra något åt det är en politisk fråga som, Obamacare till trots, fortfarande återstår att lösa. Omkring hälften av de amerikaner som i olika opinionsundersökningar har någon uppfattning om Obamacare tycker att den är klart godkänd, men på frågan om kostnaderna för sjukvården ska vara ett federalt åtagande gör hela 70 procent av de tillfrågade tummen ner. Det låter som en svår politisk ekvation att lösa.
Sjukt amerikanskt lapptäcke
http://www.ne.se/rep/sjukt-amerikanskt-lapptäcke
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
