Martin Borg , frilansjournalist och NE-medarbetare
För ett par decennier sedan var forskning något som knappast var avsett för ungdomar i grundskolan. I de lägre årskurserna gällde det fortfarande att förmedla grundläggande kunskaper på enklast möjliga vis: från den upphöjda katedern.
I dag tillbringas allt större tid av en svensk grundskoleelevs vardag med enskilt arbete och olika forskningsuppgifter. En ny bok belyser det fenomenet ur ett pedagogiskt perspektiv.
Elevforskning
Sedan den svenska grundskolan infördes under 1960-talet har nya arbetssätt och pedagogiska metoder avlöst varandra. Den huvudsakliga trenden har varit tydlig: den rent kunskapsförmedlande undervisningen har fått lämna plats för mer elevaktiva och kreativa verksamheter.
Det har fått till följd att forskning har lyfts in på schemat. Elever har hela eller halva ”forskningsdagar” någon gång i veckan där de självständigt sammanställer arbeten i olika ämnen.
Innehåll, mål och metoder i denna forskning kan skifta ganska rejält mellan skolor, men grundtanken är gemensam: läraren fungerar som handledare, bollplank och allmänt stöd snarare än som kunskapsförmedlare.
Nils-Erik Nilsson diskuterar i boken Elevforskning i grundskolan – orsaker, problem, förslag vad ett sådant arbetssätt innebär för elever och lärare. Vilka kunskaper och färdigheter är det som utvecklas, krävs och premieras?
Nilsson är lektor i svenska vid Karlstads universitet och verksam inom lärarutbildningen. Under ett par års tid har han följt ett arbetslag på en högstadieskola som sjösatt en forskningsmetodik som en del av undervisningen. Han har studerat arbetsgången, läst och kategoriserat elevernas forskningsrapporter, intervjuat både lärare och elever och förankrat sina observationer i tidigare pedagogisk forskning.
Forskning som kunskapssökning
Arbetslaget i bokens skola hade en stark drivkraft att förändra undervisningssättet. Ett utvecklingsarbete drogs i gång där NO, SO och svenska i skolåren 7-9 utgjorde kärnan. En dag i veckan reserverades åt elevernas relativt fria forskningsarbete. Grundtanken var att eleverna valde ett ämne som intresserade dem och sedan följde en fastställd arbetsgång fram till en färdig forskningsrapport, som också den var uppställd efter vissa kriterier. Elevernas egna frågor kring ämnet skulle vara utgångspunkt för arbetet.
Som mål för forskningsarbetet angav arbetslaget att eleverna skulle få ett verkligt inflytande över sina studier och ta ett ökat ansvar för sin inlärning. Man ville ge eleverna möjlighet att söka kunskap på djupet och kritiskt värdera informationen. Det reproduktiva faktapluggandet sågs som ett hinder för elevernas utveckling – man ville pröva något som bättre stämde överens med arbetslagets kunskapssyn.
Praktiska detaljer som att lärarna skulle ha så stor del som möjligt av sina tjänster i arbetslaget, sina arbetsplatser ihop och företräde till olika lokaler under forskningsdagen var triviala men absolut nödvändiga förutsättningar liksom att skolledningen stöttade idén.
Från kopiering till egen kunskapsproduktion
Lärarna i arbetslaget blundar inte för de problem som de stötte på under forskningsarbetet men menar att de kan se en tydligt positiv utveckling hos eleverna. Under högstadiets gång lär sig många elever att värdera källor, att sammanfoga material från flera håll till en självständig text och de väljer efter hand allt mer avancerade och komplexa ämnen. Med rätt stöd stärks de också i sin egen personlighet, enligt lärarna.
En vanlig kritik som riktas mot elevforskning är att eleverna bara väljer att forska om sådant de redan är intresserade av eller att arbetet blir ett meningslöst kopierande av andras texter. Nils-Erik Nilsson sätter fingret på ytterligare ett par problem i sammanhanget som vart och ett visar att huvudidén med arbetet gått förlorad.
- Det valda ämnet är ofta så främmande för eleven att det är närmast omöjligt att ställa inledande relevanta frågor kring vad arbetet ska behandla.
- Många av elevernas frågeställningar verkar tillkomna i efterhand och vara styrda av vad som funnits tillgängligt i litteraturen. Han kallar det för ett slags Jeopardyfrågor. Resultatet blir inte sällan rena avskrifter som i många fall inte ens eleverna själva förstår.
Det är först när eleverna börjar omskapa texterna som någonting händer. Nilsson hittar flera goda exempel bland forskningsrapporterna och kallar det för att eleverna börjar rekonstruera vad författaren försöker kommunicera. De har då tagit första steget till att göra kunskapen till sin, och de elever som sedan har förmågan att jämföra, dra slutsatser och göra kritiska bedömningar närmar sig målet att också producera egen kunskap, forskningens verkliga mål.
Lite verkstad och få åsikter
Elevforskning och liknande projekt är på inget sätt okontroversiellt. Den vanligaste kritiska invändningen är att väldigt mycket tid ägnas åt väldigt lite produktion: flera dagars ansträngningar kanske slutar med en halv sida text och ett par bilder som spårats upp och kopierats med stor möda. Leder det verkligen någonstans? Nils-Erik Nilsson ger i sin bok inga raka svar på den frågan utan visar mer på problem och möjligheter.
En stark invändning mot projektarbeten är att en ökad individualisering medför att färre röster och åsikter hörs i klassrummet, något som enligt forskningen annars är en utmärkt grogrund för elevers utveckling och sociala träning.
Bland de lärare på en skola som inte deltar i ett forskningsprojekt kan det ibland upplevas som att de redan knappa resurserna går åt till tveksamma pedagogiska experiment som därtill åtnjuter specialförmåner, samtidigt som de själva sliter ensamma med stökiga helklasser. Den misstänksamhet och känsla av utanförskap som projektarbeten kan skapa hos kolleger på skolan ska inte underskattas, och de är inte sällan en stark orsak till att en del arbetslag så småningom ger upp sina strävanden.
Dialogiskt klassrum
Med stöd i sin undersökning menar Nils-Erik Nilsson att många elever bara får fragmentariska eller rent felaktiga föreställningar om de fenomen de forskat kring. Hans huvudkritik riktar in sig på att arbetslaget först valde vilken metod som skulle styra verksamheten och inte vilka kunskaper som var intressanta. På så vis låste man fast positionerna.
Individualisering när den organiseras som ”eget arbete” kräver en speciell typ av läromedel, och de uppgifter som ges återspeglar ofta en kunskapssyn där eleven förväntas lära in fakta och öva bestämda färdigheter, något som står i direkt motsats till de ursprungliga intentionerna med arbetslagets forskningsarbete.
Nilsson menar att för mycket av kraften i elevernas forskning läggs på att producera texter efter fastställda kriterier i stället för att kunskapsfrågorna kommer i centrum från första stund. Han anser att ett dialogiskt klassrum, där åsikter och uppfattningar bryts mot varandra, åtminstone tidvis är att föredra.
Skolglapp
Läroplanerna ger i dag stort handlingsutrymme för enskilda arbetslag att konkretisera de ganska allmänt formulerade målen. I grund och botten handlar elevforskning om vad man vill att elever ska lära sig i skolan. Men vad är det egentligen man vill? Är det att förmedla ett på förhand bestämt kulturarvsinnehåll till nästa generation via klassrummet eller ska eleverna förberedas för ett samhälle där det viktiga är att kunna manövrera i informationsdjungeln?
Nils-Erik Nilsson menar att det ofta finns ett närmast oundvikligt glapp mellan intentioner och utförande i skolvärlden, inte minst beroende på den enorma heterogeniteten bland eleverna. Men det är också där han ser möjligheten: att det i olikheten finns en potential där olika människor med skiftande bakgrund kan bidra med annorlunda perspektiv på världen.
(Artikeln publicerad 2004-08-20)
Skolforskning: Med forskning på schemat
http://www.ne.se/rep/skolforskning-med-forskning-på-schemat
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
