Språk:
Levande språk och döda
av Louise Ridell
NE-medarbetare
Av uppskattningsvis 5 000 språk i världen tar sig svenska faktiskt in på topp 100-listan över de största språken, närmare bestämt på en hedervärd 86:e plats. Svenskan må hotas av engelskan, men någon risk för att det ska dö ut föreligger inte inom en överskådlig framtid. Det finns uppenbarligen ganska många andra språk som ligger mer risigt till.
Men ute ur sinne behöver inte betyda ute ur minne, inte ens när det gäller språk. Det finns de som ägnar omsorg även åt språk vars förmodligen siste modersmålstalare försvann för hundratals eller till och med tusentals år sedan.
Språket är a och o
De senaste åren har sett en ökad uppmärksamhet och ett ökat
intresse för språk och språkfrågor. År 2000 lagfästes
fem nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, samiska, tornedalsfinska
(meänkieli), jiddisch och romani.
Med sina böcker Världens dåligaste språk (2000), Jordens smartaste ord (2002) och TV-serier Värsta språket sågs av drygt en miljon tittare varje vecka har Fredrik Lindström hjälpt till att popularisera intresset för språkvetenskapen.
Internetsidor som www.skrivihop.nu hade över 26 000 medlemmar (uppropet mot särskrivningar är nu dock avvecklat), och alla har en hållning till språkfrågor på kafferasten, antingen som totalt liberal eller som konservativ traditionalist.
Trettonde upplagan av Svenska akademins ordlista (2006) fick vissa att jubla över nya ord som avbytarbås, sunkig, hushållsnära och uppgradera, medan andra begrät förlusten av gamla trotjänare som kalmera, budoarstämning och mosterlig.
Jämsides med intresset för dagens språk odlas också ett intresse för gångna tiders tungomål. Flera intressanta böcker om gamla språk har utkommit de senaste åren.
Senaste tillskottet
Ola Wikanders lärdomsuppvisning I döda språks sällskap:
En bok om väldigt gamla språk (2006) är onekligen en bildad
skrift men aningen tungrodd. Den är inget man sträckläser, i
alla fall inte om man vill lära sig något. Ett kapitel i taget intages
på fastande läsmage, minst 1 timme före eller 2 timmar efter
måltid, för bästa effekt.
Bokens titel, en högtravande överskrift med en mer alldaglig undertitel, är ganska talande för stilen, som till största delen är akademisk men uppblandad med lite mer vardaglig jargong.
Elva utdöda språk, från Europa, Mesopotamien, Egypten, Indien, Iran och Mindre Asien, får var sitt kapitel med grundläggande analys av det aktuella språket för en amatör på området till amatörer räknas i princip alla eftersom experterna och de kunniga på sedan flera tusen år utdöda språk är lätt räknade och elementära fakta om kulturen respektive språk talades i.
Pannan i djupa veck
Vid läsningen inställer sig dock en fråga med visst bekymrat
uttryck. Om experterna är så få och jag som obildat patrask
inte har någon möjlighet att kontrollera uppgifterna, kan man då
verkligen lita på författarens ord om ord? Innan läsaren riktigt
hinner ta ställning till det infinner sig den postmoderna följdfrågan:
Spelar det egentligen någon roll?
För att inte förgås i filosofiska resonemang som kanske, kanske inte har med saken att göra väljer jag att helt lita på Ola Wikanders kunskaper och påminner mig om att han faktiskt svär sig fri från allt i introduktionen: boken kommer antagligen inte att göra läsaren till en bättre människa och den kommer inte heller att förbättra läsarens skolfranska.
Språket en källa till kunskap om livet förr
Man kan tolka olika samhällen dåtida och nutida genom
att titta på vad det fanns och inte fanns ord för. Kanske lär
man sig alldeles särskilt om det juridiska och det religiösa livet.
För det är många texter om det som man har hittat, ordentligt
huggna i sten eller inristade i lertavlor som därmed kunnat bevaras tusentals
år i torra ökenklimat.
I dag produceras oerhört mycket mer text än förr, men vissa sorter av text riskerar ju att försvinna helt, som den vardagliga texten, den om det vanliga livet som oftast bara finns i e-postbrev eller skrivs ut på billigt papper i bläckstråleskrivare med förgänglig färg. Kanhända fanns det sådan skrift förr som också gått hädan, precis som sina nedtecknare. Av de få textkällor som finns kvar, och det behöver verkligen inte vara mycket, kan det nog vara mödosamt att tolka ut inte bara ordens faktiska betydelse utan också deras underliggande innebörd/andemening, vad ordet säger om samhället det användes i. På till exempel fornpersiska finns endast texter på sammanlagt ca 6 500 ord bevarade (endast officiella kungörelser och kunglig propaganda).
Glädjen i att lyckas genomskåda en särskilt intressant och komplicerad verbform kan mycket väl likna genuin sällhet och [a]tt riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning, så talar endast den verklige entusiasten. Det är svårt att låta bli att muntert småle åt sådan pojkaktig iver, men så har författaren också fått en hel del uppmärksamhet kring sin person och i sammanhanget ringa ålder. Hade han varit en grånad latinare hade boken kanske inte rönt samma intresse, men den hade å andra sidan antagligen inte heller varit likadan.
Lekande lätt
Till kategorin grånade latinare hör nog Tore Janson (f. 1936), tidigare
professor i latin vid Göteborgs universitet. Hans bok Latin: Kulturen,
historien, språket (2002) är mer lättillgänglig än
Wikanders, men så har den måhända en lite lättare uppgift.
Vårt språk har inte bara samma bokstäver som latin, det finns
många fler igenkännligt besläktade ord och mycket mer är
känt om romarriket och livet där.
Boken är också så mycket smidigare med sitt angenäma, okomplicerade och flödande språk och sin väl avvägda blandning mellan språklektion och undervisning i romerskt leverne och europeisk historia. Det är svårt att undgå att lära sig något om latinet och därigenom även svenska språket för man närmast leker in kunskaperna. Här finns en helt annan bildningspotential och det är faktiskt stor risk (sic!) att franskkunskaperna förbättras.
Kanske blir man också en bättre människa av att lära sig några pregnanta latinska sentenser att använda när situationen eller sällskapet kräver det. Om inte så vet man i alla fall en hel del mer om tillvaron i romarriket och latinets interaktion med övriga Europa under århundradenas lopp. Boken innehåller också en liten grammatik och en innehållsrik ordlista som tar upp närmare 500 latinska fraser, citat och uttryck.
Lag och ordning
Romersk rätt är ett begrepp inom juridiken som Janson tar upp. Romarna hade inte bara satt upp regler för samhället, de diskuterade också grundvalarna för rättvisa och rättskipning och har definierat många grundläggande juridiska begrepp. Denna romerska rätt kom att bli grunden för många länders lagar många sekler efter att det romerska riket fallit samman.Rom var en rättsstat även i det avseendet att romarna processade jämt och ständigt. Man stämde varandra för tvister om sådant som gränsdragningar, köp och lån. Det förekom skadestånd och offentliga tjänstemän kunde åtalas för korruption och ämbetsmissbruk. Vanliga rättegångar om sådant som stöld och mord fanns förstås också.
Juridisk utbildning var inte nödvändig vid rättegångarna. Däremot var det viktigt att kunna tala väl så att man skulle kunna övertyga rätten om sin sak. Retoriken, vältaligheten, var det som främst studerades i den tidens skolor. Till skillnad från många andra discipliner är retoriken ett av de få områden där antikens experter, som Cicero och Quintilianus, fortfarande är auktoriteter vilkas lärdomar dagens retorikstuderande inhämtar.
[sesar] eller [kajsar]?
Latinets uttal kom att ändras med tidens gång. Ett namn som Caesar,
oftast uttalat [sesar] på svenska, ska enligt klassiskt latin uttalas
[kajsar]. Traditionellt svensk latinuttal låter alltså lite mer
svenskt, vilket beror på att ljudförändringar
i de talade språken också slog igenom i latinuttalet. Det gäller
hela Europa, där det under århundradena funnits massor av olika sätt
att uttala latinet.
Men har det latinska uttalet egentligen någon betydelse i Sverige i dag?
Tore Janson skriver att i Sverige körsångens förlovade
land kan det vara av betydelse att veta hur man ska sjunga och vilket
uttal man ska använda. En stor del av repertoaren är religiös
musik med text på latin. De latinkunniga brukar rekommendera det italienska
uttalet av latin. Det ligger nära det klassiska uttalet men har kanske
också bäst anseende.
Även till synes döda språk kan alltså vara till nytta
och nöje i vardagslivet. För underhållande språkläsning
borgar både Ola Wikander och Tore Janson.
(Artikeln publicerad 2006-09-21)
Språk: Levande språk och döda
http://www.ne.se/rep/språk-levande-språk-och-döda
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
