Stockholm 1851:
Om att ge tiden ett sammanhang
av Stefan Nordqvistdoktorand i historia vid Lunds universitet
En kväll under fastan 1851 samlades några ynglingar i Stockholms centrum för att genomföra en så kallad gåsmarsch. De gick efter varandra i långa led under fullständig tystnad. Emellanåt roade de sig med att följa efter förbipasserande. Om någon av dessa vände sig om och undrade vad det var frågan om upprepades frågan genom hela processionen. Fler och fler slöt upp och efter hand deltog uppemot femhundra upptågsmakare.
Kvällen därpå fortsatte spektaklet. Nu gick man i tredubbla led genom stadens centrum, några med svärtade ansikten. Kalabalik uppstod och polisen grep 15 personer. Vid samma tid blev den ansvarige utgivaren för arbetarbladet Demokraten landsförvisad på livstid efter att ha skrivit ett kåseri där han ironiserade över att Jesu himmelsfärd var oförenlig med tyngdlagen. I riksdagen pågick samtidigt en intensiv debatt om en ny författning vilken utmynnade i ett beslut där ståndsriksdagen framhölls som en modern och tidsenlig institution.
 |
EfterhandskonstrueratVad förenar dessa företeelser från så vitt skilda samhällsfält? Jo, det enkla faktum att de alla utspelade sig i Stockholm under det annars tämligen händelsefattiga året 1851. Det är tilldragelser och erfarenheter som väckts till liv tack vare Thomas von Vegesacks studie Stockholm 1851 (2005). Det är en på många sätt imponerande och läsvärd bok, som nominerades till Augustipriset utgivningsåret.
Det förflutna i form av minnesfragment och nedteckningar består av en oändlig mängd episoder och skeenden. För att förstå och förhålla sig till det förflutnas erfarenheter måste dessa olika fragment inordnas i en övergripande ram. Det mest naturliga sättet att inordna skilda historiska tilldragelser är att placera in dem i ett tidssammanhang, som en del av en epok eller en utveckling som förbinder ett före och ett efter, en början och ett slut, som i någon mening även anknyter till den tid vi nu befinner oss i.
Stockholmslivets olika sidorAtt beskriva endast ett år kan tyckas vara snävt och begränsat, men här tecknas i själva verket en mycket fyllig bild av sociala, politiska och kulturella förhållanden med hjälp av en imponerande bred kunskap utifrån grundliga studier av samtidens press och ett intresse för i stort sett alla tänkbara områden.
Vi får ingående beskrivningar av vitt skilda sociala förhållanden i vad som då var ett av Västeuropas mest markanta klassamhällen. Exempelvis behandlas renhållningsproblematik, belysning, fattigdom, trångboddhet, brottslighet, de hemlösas situation, dryckesvanor, fångvård och könshandel.
von Vegesack intresserar sig vidare för stadsgeografiska förhållanden, för gatuförsäljning, betalningsmedel, lokala tidsgränser och de allmänna kommunikationsmedlen. Han demonstrerar en imponerande förtrogenhet med och förståelse för samtidens litteratur, konst och teater, som tillsammans knyter ihop tidens frågor.
Vi får också en initierad genomgång av pressens situation och villkor, där både ägarförhållandena och tryckfrihetsproblematiken ställs på sin spets. Vi får följa debatten i riksdagen där ett konservativt vakthållande kring det bestående tog sig en rad uttryck, medan liberala reformer och en utbyggnad av järnvägen sköts på framtiden.
Helhetsskapandevon Vegesack lyckas onekligen i sin uttryckliga ambition att ”skildra det förflutna inte som ett avlägset då utan som ett närvarande nu”. Han uttrycker berättigade farhågor inför historiska perspektiv som tenderar att göra våld på det förflutna och enbart utläsa vad som är intressant ur nutidens syften.
Men finns det inte problem även med den motsatta hållningen? Bokens styrka, att försöka återge det förflutna i sin egen rätt utan att anlägga eftervärldens perspektiv, är möjligtvis också bokens kunskapsteoretiska svaghet.
Varje berättelse måste sammanfoga sitt material till en meningsfull helhet genom att framhäva vad som bör uppfattas som det väsentliga, vilket i någon mening även skapar berättelsens dramatiska vändpunkter och sensmoral. Ibland tenderar bokens beskrivningar att bli en aning rapsodiska. Aktörer eller problemställningar dyker upp och försvinner, för att senare komma fram på ett annat ställe.
Helhet och enskildheter Att enbart beskriva ett kronologiskt skeende som en krönika utan inbördes sammanhang skulle göra det både obegripligt och meningslöst för en läsare. von Vegesack gör sig, trots allt, skyldig till att då och då låta ett nutidsperspektiv bryta in, genom att till exempel konstatera att ett visst förhållande kan framstå som märkligt för en nutida läsare.
Han avläser 1851 års händelser mot bakgrund av en underförstådd, övergripande berättelse, nämligen hur en given utveckling mot ett liberalt modernt samhälle temporärt gick i stå. Det är något som kan utläsas enbart med facit i hand. Att Sveriges då mest inflytelserika författare och debattör, Carl Jonas Love Almqvist, tvingades att fly landet efter att ha blivit anklagad för förskingring beskrivs som ”en del av ett större drama, en maktstrid mellan de makthavande och tidens främsta massmedia, tidningspressen”.
Kanske skulle boken vunnit på att göra detta ”större drama” mer explicit i förhållande till dess olika enskildheter.
Historisk förståelsevon Vegesack uppger att formen för hans presentation är hämtad från det fornklassiska dramat genom att återge ”en allvarlig handling med sorgligt slut och ädla personer som utspelas under ett dygn på en och samma plats”. Styrkan i von Vegesacks fullödiga beskrivning framträder kanske allra främst genom det senare kännetecknet för det klassiska dramat, det om tidens och rummets enhet.
Bokens ingående beskrivningar av vitt skilda ämnen under ett kort tidsintervall skapar en förtätad inblick i en förgången tidsanda. De olika företeelserna kan relateras till varandra genom sin närhet i tid och rum. Tillsammans skapar de en levande kontextfond mot vilken de enskilda företeelserna avtecknar sig och talar till oss.
Det är denna kvalitet som gör von Vegesacks bok mycket underhållande. Samtidigt bidrar den till att skapa en bättre förståelse inte bara av året 1851 utan också av dess samband med den historiska utvecklingen.
(Artikeln publicerad 2006-06-14)
Stockholm 1851: Om att ge tiden ett sammanhang
http://www.ne.se/rep/stockholm-1851-om-att-ge-tiden-ett-sammanhang
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
