Rikard Svartvik, redaktör för NE:s engelska ordbok
Det är i dagarna 200 år sedan Abraham Lincoln föddes i ett fattigt nybyggarhem, långt bortom all ära och redlighet. Men på det politiska livets skådebana är hans ord och gärningar aldrig långt borta. Fråga Barack Obama, den purfärska presidenten som har Lincoln som förebild.
Frågan kom plötsligt men inte oväntat när Barack Obama höll sin första presskonferens efter valet i höstas:
– Vad har ni läst på sistone? undrade en journalist som hade halkat och skadat sig för att hinna i tid till Obamas segertal i Grant Park i Chicago ett par veckor tidigare.
– Jag har på nytt läst vissa av Abraham Lincolns skrifter som är en inspirationskälla utöver det vanliga, svarade den nyvalda presidenten utan att blinka.
Resonans i folkdjupet
Efter åtta år med George W. Bush i Vita huset är många korrespondenter tydligt till sig i trasorna över att få citera en president som är beläst och uppenbarligen kan uttrycka sig i både tal och skrift. Svaret var också det väntade. När Barack Obama på valnatten tackade alla som hade visat ”att det fortfarande, efter mer än två hundra år, finns en folkets regering, av folket och för folket, kvar på denna jord”, gjorde han detta med tydlig adress till Abraham Lincolns berömda tal – the Gettysburg Address – som på svenska kallas Gettysburgtalet.
Detta korta anförande – noga räknat 272 ord fördelade på 10 meningar – är ett av de mest citerade, lästa och skärskådade som någonsin har skrivits på engelska eller något annat språk. Författare, lexikografer och språkvetare har med gillande blick noterat att Lincoln använder verbet dedicate i tre olika betydelser. Retoriker och stilister har i närmare 150 år studerat hur talet uppvisar antiteser och rytmiska strukturer som skänker både kraft och skönhet åt språket.
Inte minst har åtskilliga generationer amerikanska barn matats med talets rader i skolan. En språklig vändning som a government of the people, by the people, and for the people, som Obama skickligt anspelade på i sitt segertal, finner därför tydlig resonans i det amerikanska folkdjupet. Det är en historiens ironi att samtiden var tämligen kallsinnig till Gettysburgtalet, vilket av Lincoln själv betraktades som ett pinsamt misslyckande.
Katt bland hermelinerna
Abraham Lincoln var den första amerikanska presidenten som föddes väster om Appalacherna, långt bortom den tidens ära och redlighet. Det berättas att han talade en bred dialekt – get blev git och there blev thar – som fick huvudstadens finare kretsar att rysa ända ut i nervfibrerna. Lincoln hade för vana att hälsa med ett folkligt Howdy! – även efter det att han hade flyttat in i Vita huset, då det sägs att han började rykta och ansa sitt språkbruk.
En katt bland hermelinerna förblev han likväl under sin levnad, utom i Södern där han snarare var känd som the Illinois Baboon ’babianen från Illinois’, antagligen på grund av skepparkransen som han anlade för att dölja en hudsjukdom. Till det yttre var annars Lincoln ovanligt reslig, även utan sin karakteristiska stovepipe hat (’skorstenshatt’), men han hade en gäll för att inte säga pipig röst, vilket onekligen är en försvårande omständighet för en vältalare.
Ett nytt sätt att tala
När krigskyrkogården utanför den lilla staden Gettysburg i Pennsylvania, skådeplatsen för amerikanska inbördeskrigets (1861-65) blodiga vändpunkt, skulle invigas den 19 november 1863 var huvudtalaren inte Lincoln, utan en firad retoriker vid namn Edward Everett, som helt enligt tidens sed orerade i två timmar. Därefter reste sig Lincoln, satte glasögonen på plats, höll papperet med talet rakt framför ansiktet och började läsa. Det hela var över på två minuter, innan fotografen som var där för att föreviga ögonblicket ens hade fått ordning på sitt stativ.
”Vi talar inte om mitt tal. Jag misslyckades, jag misslyckades och det är allt man kan säga om det”, suckade Lincoln till Everett när han satte sig ned igen. Ändå är det många som anser att the Gettysburg Adress innebar ett nytt sätt att tala offentligt – personligt snarare än formellt och utan onödiga utsmyckningar – som på gott och ont har präglat det offentliga samtalet ända in i våra dagar. Således hämtades temat – A New Birth of Freedom – för Barack Obamas nyligen timade installation därifrån.
Skrev eller inte skrev
Så kortfattat var anförandet att det snart uppstod en seglivad myt om att Lincoln i all hast skulle ha skrivit det på baksidan av ett kuvert. Forskarna menar tvärtom att han alltid vägde sina ord på guldvåg, förmodligen mer än väl medveten om att de skulle nagelfaras av samtiden och långt in i framtiden. Lincoln skrev sina tal på egen hand, därom tycks alla vara överens. Däremot råder det delade meningar kring ett berömt brev undertecknat ”A. Lincoln”, vilket figurerar i filmen Rädda menige Ryan (1998), som läsaren kanske drar sig till minnes.
Brevet skrevs till Lydia Bixby, en änka som enligt uppgift hade förlorat fem söner i inbördeskriget. Senare visade det sig att två av hennes söner dog i kriget, men att ytterligare två deserterade och att den återstående i själva verket slogs för Sydstaterna.
Många historiker anser på språklig grund att brevet inte skrevs av Lincoln utan av John Hay, en av hans sekreterare. Nyligen fick debatten förnyad kraft när det rapporterades från Dallas i Texas att man där hade funnit en officiell avskrift av brevet från Vita huset. Originalet har inte bevarats till eftervärlden. Änkans sympatier låg hos fiendesidan och det sägs att Mrs Bixby knycklade ihop brevet och slängde det i vredesmod.
(Artikeln publicerad 2009-02-10)
Talet som förändrade historien
http://www.ne.se/rep/talet-som-förändrade-historien
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
