Tanum: Ristningar i sten

Arne Järtelius , NE-redaktör

Tanums världsarvsområde med sina 350 ristningsplatser må vara slutmålet för resan och grädden på moset, men hela Tanums kommun visar sig vara en spännande bekantskap med litet större orter som Fjällbacka, Grebbestad, Hamburgsund och Tanumshede att besöka.

Det som framför allt kan attrahera blickarna och intresset i detta landskap är att man här fortfarande så tydligt kan se istidens landformerande närvaro. Den mänskliga historien är också rikt närvarande i hela området. På några korta mil kan man ta sig från yngre stenålder till bronsålder och vidare till järnålder och, sittandes på Hornborgs numera endast gräsbevuxna medeltida slottsruin med en milsvidd utsikt över Skagerrak, är man framme vid tiden för Bohusläns införlivande med Sverige.

Bronsåldersgården vid Vitlycke museum.

ARNE EKMAN

Stämningsskapande museum

Tanum fördes in på världsarvslistan 1994 med följande motivering: ”Hällristningarna i Tanumområdet är enastående exempel på bronsålderskonst av högsta kvalitet. Räckan av motiv ger sällsynta bevis för många aspekter av livet under europeisk bronsålder. Landskapet i Tanum vittnar om en obruten bosättning i området som sträcker sig över åtta tusen år av mänsklig historia.” Fyra år senare fick området ett eget museum ritat av arkitekt Carl Nyrén. Hade det inte varit för UNESCO så hade det kanske inte blivit något museum – det är en del av Bohusläns museum med Uddevalla som huvudort – men nu står det där med den världsberömda Vitlyckehällen på promenadavstånd. I anslutning till museet finns även en bronsåldersgård, en rekonstruerad offerplats och exempel på bronsålderns djurfällor.

Hur tar man till sig ett världsarv? Hur tillägnar man sig via ett sådant det som i världsarvskonventionen kallas ”förståelsen av jordklotets utveckling och människans historia”? Det skiljer sig självklart från det ena världsarvet till det andra. När det gäller hällristningarna i Tanum är just museet, Vitlycke museum, en bra startpunkt genom att det är så inriktat på känslor och sinnen.

Förvisso förklaras det som finns utställt på museet i kortare texter men det bestående intrycket efter en rundvandring i det behändigt stora museet är en intensiv känsla av närvaro i en tid och ett rum där hällristningarna kom till. Porlande vatten, olika miljöljud, knackningarna från hällristare och entonig musik ackompanjerar känslan, och långsamt tycker man sig förflyttad till ett annat rum i en annan tid. Museet gör att man långsamt och utan att riktigt märka det vaggas in i en stämning som gör att man bättre kan ta till sig den rika skatten av hällristningar ute på Vitlyckehällen.

Att hugga i sten

Hällristningarna i Bohuslän är i allmänhet gjorda under yngre bronsålder (ca 1000–500 f.Kr.). Det första omnämnandet av hällristningar i Sverige är från början av 1600-talet. Det är då som den norske ämbetsmannen Peder Alfssøn rapporterar till en professor Ole Worm i Köpenhamn att han funnit ”… attskilige Figurer…” inte långt från Brastads kyrka.

Möjligen är begreppet hällristning inte helt rättvisande. De bilder som gjordes har snarare knackats in i berget med ett redskap av någon hård och seg bergart, t.ex. diabas, och därefter har man slipat de knackade fårorna. Ristningarna kan från början ha varit imålade eftersom man på några enstaka ristningar funnit rester av färg. Omålade ristningar kan vara svåra att se.

De ristningar som i dag kan beskådas i Vitlycke ligger på en berghäll som sluttar mot öster och sydöst ner mot en bäckfåra. Under bronsåldern var den här bäckravinen bredare än nu och utgjorde det innersta av en smal havsvik. Ristningen på Vitlyckehällen innehåller en mängd olika figurer och scener. Det är skepp, människor (kvinnorna känns igen på sitt långa hår, männen på sina överutvecklade könsorgan), djur (hjortar, hästar, oxar och hundar) och mängder med skålgropar. På Vitlyckehällen är samtliga bilder ifyllda med röd färg för att vi ska se dem bättre, men frågan är om det intryck man får överensstämmer med hur det ursprungligen kan ha sett ut här.

Beträffande hällristningarnas olika innebörder känner man inte till dem fullt ut. De flesta ristningar torde dock vara uttryck för sin tids människors trosföreställningar och rituella föreställningar. Men exakt vad varje figur står för – endast ett fåtal ristningar visar flera interagerande figurer – lämnar ibland aningen mycket utrymme för allehanda fantasifulla tolkningar.

Skiktade bilder vid vatten

Om museibutiker kan man tycka. Ibland kan de vara minst lika bra som det museum man besökt – shopen i British Museum i London eller den på Louvren i Paris hör dit – andra gånger kan museibutiken vara bättre än sitt museum.

Butiken på Vitlycke museum är innehållsrik. Framför allt innehåller den litteratur med anknytning till Bohuslän och dess många hällristningar. Rekommenderas kan en liten vägledning betitlad Vad är en hällristning? (1987) som givits ut av Bohusläns museum. En skrift för barn och ungdomar om bronsåldern – Blänkande bronsålder (1999) av Lars Rask – är en välgjord introduktion i ämnet.

En nyutgiven skrift att varmt rekommendera för den som får intresset väckt för bronsåldern i allmänhet och hällristningar i synnerhet är Lasse Bengtssons Bilder vid vatten (2004). Det är en licentiatavhandling framlagd vid Göteborgs universitet och som sådan positivt vågad i många av sina påståenden, hypoteser och förslag till teoribildningar.

Det geografiska området för Bengtssons studie är Askums socken på Sotenäset i Bohuslän. Totalt har där mer än 320 ristningslokaler dokumenterats. När det gäller hällristningarna i Bohuslän är sedan tidigare följande element kända: de är översilade med vatten och de vetter mot söder, öster eller däremellan. För ristningarna i Askum har de elementen utökats med spår av eldning, en tydlig närhet till våtmark eller kallkällor och närhet till gamla vägar. För att om möjligt kunna urskilja ytterligare element vill Bengtsson att hällristningarna studeras i en vidare europeisk eller indoeuropeisk kontext.

Lasse Bengtsson, till vardags verksam just vid Vitlycke museum, lägger med sin studie ytterligare ett element till de ovan nämnda. Han skriver: ”Hällristningar ska inte betraktas som en homogen fornlämningskategori med en given tolkningsram. Vi måste ha klart för oss att ristningarna inte nödvändigtvis kunde ’tolkas’ av alla ens i sin samtid. Tvärtom pekar mycket på att det vi uppfattar och sammanför under det administrativa begreppet ’hällristningar’ i själva verket utgörs av flera skikt av bilder som vänt sig till och använts av delvis olika grupper i samhället. Stora, bildrika ristningar kan ofta genom motiven knytas till en elit som hämtat sina förebilder på kontinenten.