Sara Granath
Vad är värt att minnas av teateråret 2005? Är det att en dramatiker ännu en gång fick nobelpriset i litteratur? Att han liksom sin föregångare höll nobelföreläsningen via video och lät en stand-in hämta priset? Att han, fysiskt svag, levererade stenhård kritik av hemlandets och USA:s utrikespolitik? Eller att Pinterbeundraren Thommy Berggrens uppsättning av Strindbergs Fröken Julie – med hög kändisfaktor – blev utsåld redan före premiären och ändå lades ned i förtid? Eller kanske att en student dömdes till dagsböter för att ha läst en porrsaga inom ramen för ett teaterprojekt om barn och sexualitet på Dramatiska Institutet?
Kanske kommer vi i stället att minnas 2005 som året då fiktionen på allvar tog upp kampen med den fiktionaliserade verkligheten, alias dokusåpan, i televisionen. Ett år då den helsvenska hegemonin utmanades alltmer på Sveriges scener. Ett år av estetiska experiment, mitt bland kraven på nyttig och näringspolitiskt attraktiv teater. 2005 var året då teatern faktiskt fick en säkrad plats i samhällsdebatten via Kulturpartiet som lanserades vid politikerveckan i Almedalen. Den platsen gick dock strax förlorad, då det hela visade sig vara iscensatt av Riksteatern.
Samhällsdebatt och publikmedverkan
Men teatern försökte också närma sig samhället via uppsättningar som Klas Abrahamssons Den ärlige lögnaren – på alexandrin! – på Malmö Dramatiska Teater, där kön och politik på högsta nivå turnerades med komedins medel. Än mer komisk var Ystads stående teatersällskaps utomhusuppsättning av Nikolaj Gogols korruptionskomedi Revisorn, där Carlmagnus Dellow som borgmästaren skapade högtryck på scenen.
Allvaret var större när Nils Poletti och en ung ensemble tog sig an Peter Weiss revolutionspjäs om mordet på Jean Paul Marat på Unga Tur i Kärrtorp. Vass och underhållande samhällsdiskussion blev resultatet. Komisk och i högsta grad på allvar var Malmö Dramatiska Teaters uppsättning av David Hares Sånt händer, om de politiska turerna kring Irakkriget. Publiken engagerades till att högljutt vara för eller emot.
Eva Bergman iscensatte Dramatens första egyptiska pjäs, Sultanens hemlighet, men engagerade mer med dokumentärdramat Guantánamo på Stockholms stadsteater, om ett fängelse utanför rättssystemet. I båda fallen arbetade hon med en etniskt blandad ensemble.
Av årets estetiska tendenser fanns många samlade i Birgitta Egerbladhs dansteateruppsättning Köra och vända på Stockholms stadsteater: aktörer med olika slags erfarenhet, stilisering och texter av August Strindberg och Kristina Lugn. Med en handplockad ensemble, från Pernilla August till Peter Gardiner, lät Egerbladh kroppar, föremål och ord krocka och falla isär. Särskilt roliga var Kajsa Reingardt och Per Sandberg, när de i Strindbergskläder yttrade Lugns repliker.
Kristina Lugn och August Strindberg satte sin prägel på året, Strindberg i första hand i en mängd uppsättningar av Fröken Julie. Detta köns- och klassdrama lockar fortfarande både teatrar och publik. Det ska dock mycket till för att jag ska stå ut med att ännu en gång se grevedottern ta sitt liv. På Dramaten gjorde jag det inte, trots skickliga skådespelare. Bland publiken fanns det troligen minst en handfull som ville se Mikael Persbrandt naken eller känna in hur hans och Maria Bonnevies privata drama (väl täckt av skandalpressen) återverkade på det sceniska förloppet.
Voula Kereklidou tog ett radikalt grepp om Strindbergs text i Påsk på Västerbottensteatern, Smålands Musik och Teater och Riksteatern. Birgit Hagebys och Kereklidous bearbetning gav plats för förspel i salongen och diskussioner mellan skådespelare och scenarbetare. Det handlade om skuld, skam, religion, hudfärg och språk – i dag.
På Teater Galeasen använde Emil Graffman stumfilmsestetik i kammarspelet Pelikanen med Lena Strömdahls modersmonster fängslande lik Elfriede Jelinek. Douglas Johansson och Anna Wallander som barnen var underbara: hostande och tassande möss i sorgset, gnagande uppror. Den mångbegåvade Jonas Karlsson spelade i Lennart Hjulströms regi en känslig Erik XIV i samspel med den lika begåvade Leif Andrées Göran Persson på Stockholms stadsteater. Karlssons lovande dramatikerdebut Nattpromenad hade också en touche av Strindberg.
Strindbergs och Lugns år
Årets mest omsusade Strindbergsprojekt var Ett drömspel på Stadsteatern i Göteborg, där publiken längtade efter att få se Kent Andersson i rollen som Diktaren. Premiären blev dock ännu sorgsnare än själva pjäsen: Kent Andersson hade en kort tid dessförinnan avlidit. Det teateräventyr som bland annat utspelat sig på Flotten – under året sjösatt av SmoT i Jönköping – var slut. Rollen som Diktaren tog regissören, Etienne Glaser, över. Iwar Wiklander (en underbar Tant Bölla i Julkalendern) var rörande som Officern, liksom Dag Malmberg i Örebro i Ett drömspel ovanligt nära författarens anvisningar.
Kristina Lugn, åter, stretade på som teaterdirektör på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, där Lennart Jähkel var en underbart Don Juan-liknande flygkapten i hennes countrymusikal Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula, till Niko Röhlckes ackompanjemang. En stark publikmagnet i det mindre formatet var Nära Romeo och Julia med Lena Nyman och Erland Josephson, av vilka den senare spelade så ofta han orkade. Teaterns lyckade säsong avslutades med Stjärna över Lappland, en sanslöst skruvad tidsbild av Staffan Göthe.
Martina Montelius – som själv spelades på Dramaten – regisserade en utsökt sammansatt ensemble: Figge Norling, Oskar Thunberg och Hilda Lundgren. Lugn själv återkom på Dramaten med en pjäs i förlagsmiljö, Vera, med Ewa Fröling i titelrollen. Anna Björk visade sig vara en idealisk Lugnskådespelare, medan regissören Stefan Larsson provade sig fram. Åsa Kalmérs regi av folkhemstragikomedin Det finns ett liv där borta i Vällingby var vildare och djärvare, i en uppsättning som for runt i en labyrint innan den rödgröna röran på Stockholms stadsteaters stora scen förvandlades till en snötäckt idyll.
Tidsmässigt befinner sig Bertolt Brecht mittemellan Strindberg och Lugn. I Baal på Elverket fick publiken för ovanlighetens skull möta den förmarxistiske Brecht. Magnus Krepper var attraktiv och frånstötande i titelrollen som den amoraliske och självförbrännande konstnären i en smutsbrun, nedsliten efterkrigsmiljö. Den övriga ensemblen fängslade med stiliserad precision. Stockholms stadsteaters lättillgängliga uppsättning av Brechts Tolvskillingsoperan fyllde salongen, men vägen från de underjordiska existenserna på Stora scenen till Plattan, precis utanför, var lång.
I gasklockorna i Gävle gav sig Peter Oskarson än en gång i kast med Brechts drama om Galilei, mannen som bevisade Copernicus tes att jorden rör sig runt solen. Pjäsen kallades nu Allt rör sig! och handlade mindre om politiska omvälvningar och mer om civilkurage: att stå för sina åsikter även i motvind. I rollen som Galileo refererade Peter Oskarson till sin egen situation som teaterledare med minskade bidrag och skattmasen i hälarna. Årets bästa och mest drabbande Brechtuppsättning stod den fria gruppen Masthuggsteatern i Göteborg för. Deras Den goda människan i Sezuan gav ny aktualitet åt frågorna om människan och samhället, och publiken njöt av dynamiskt ensemblespel.
Beställningsteater
Nyskriven dramatik kommer oftast till efter beställningar från teatrarna. Malin Axelsson arbetade under året med en ny akt till kvinnokampsklassikern Jösses flickor från 1974, för nypremiär i april 2006. I samma anda skrev dramaturgen Lucia Cajchanová tillsammans med fem andra kvinnor (Margareta Garpe, Gertrud Larsson, Gunilla Boëthius, Sofia Fredén och Mia Törnqvist) en pjäs om den feministiska 1700-talspionjären Mary Wollstonecraft, i dag mest känd som mor till Mary Shelley, som skrev Frankenstein. Resultatet blev Wollstonecraft, en bamse till uppsättning på Upsala stadsteaters stora scen. Regissören Anette Norberg bidrog tillsammans med Malin Halland i titelrollen till ett helt igenom fängslande porträtt av en kvinna, skarp som en rakkniv.
På samma scen bjöd Staffan Westerberg på en annan sorts jätteshow. Med sitt sjukhusspektakel DASS, om Akademiska sjukhuset, lockade han en stor publik av uppsalabor, som alla har sin egen relation till ”Ackis”. DASS slutade på Nordpolen i en vacker parafras på Elsa Beskows Olles skidfärd. Lucas Svensson, en av årets flitigaste, inspirerades också av denna författare/bildkonstnär och av Strindberg till julteaterfantasin Petter och Lotta och Stora Landsvägen. Den gavs på Dramatens stora scen i regi av Carolina Frände, inblandad också i flera av årets intressantaste uppsättningar. En av dem var Måsen placerad i 1920-talet på Göteborgs stadsteater med Henric Holmberg som en träffsäkert självömkande Sorin.
Lucas Svensson var också en av de många som behandlade temat skådespelare som spelar skådespelare. För den demoniske Rikard Wolff skrev han Sympati för djävulen, om Gustaf Gründgens, känd för sin tolkning av Mefistofeles i Goethes Faust. Liksom Faust anses Gründgens ha sålt sin själ till Djävulen, då han samarbetade med nazisterna under krigsåren för att kunna driva sin teater. På Strindbergs Intima Teater vid Norra Bantorget bländade Wolff med sitt intima skådespeleri.
På Dramatens Elverket följde Peter Birro upp förra årets framgång med Arbetarklassens sista hjältar med Neil Armstrong var aldrig på månen, där Börje Ahlstedt spelade en genial skitstövel till skådespelare. Hans hustru, spelad av Anita Wall, fick tyvärr inte samma utrymme. Då hade Johan Rabaeus bättre tur i Ronald Harwoods Påklädaren; där servade han Sven Wollters självupptagne Kung Lear-tolkare. Riktigt lättviktigt som drama var Harwoods Kvartett, också på Stockholms stadsteater. Publiken var dock överlycklig tack vare de silverglittrande skådespelarna som agerade operasångare: Meg Westergren, Olof Thunberg, Gerd Hegnell och Lars Lind. (På samma sätt lyfte Yvonne Lombard och Meta Velander Två kvinnor.)
Riktigt roligt kunde man ha på Fria teaterns lilla källarscen på Bergsgatan i Stockholm, där Håkan Jonson gestaltade en amerikansk ikon i Barrymore. Den en gång store skådespelaren planerade comeback som Richard III, men samspelade mest med sin whiskyflaska i viss konkurrens med den luttrade sufflören, Dan Johansson. Och efter 25 åtskilda år förenades Magnus och Brasse på China som sursött komikerpar i Muntergökarna (Sunshine Boys)!
Antika dramer i nya former
De gamla grekerna fanns också med under året. Richard Turpin och Teater Tribunalen använde sin stora uppsättning av Aischylos trilogi Orestien, en tragedi om blod som kräver blod, till en kritik av George W. Bush. När Alexander Öberg på Stockholms stadsteater regisserade Eugene O’Neills moderna version av Aischylos, Elektratrilogin, var dock kopplingen till samtiden märkvärdigt frånvarande. I stort sett bestod den av referenser till såpopera och av helt ogenerad produktplacering. Det psykoanalytiskt färgade ödesdramat distanserades dessutom av att var och en som mördats eller begått självmord återuppstod och på fullt allvar sjöng en banal slagdänga.
Teatr Weimar i Malmö presenterade helt nyskrivna versioner av antika myter: Jörgen Dahlqvists Elektra som modernt skilsmässodrama med en hudlös Linda Ritzén i titelrollen; Christina Ouzounidis Persefone, röster och fragment inspirerade av fruktbarhetsmyten om Demeters dotter, som tillbringar halva året i Hades och andra halvan bland de levande.
Euripides Medea försvinner aldrig från repertoaren, och när Kinnekulle teater spelade tragedin i Brattfors stenbrott anknöt man till de klassiska rötterna med stiliserad utomhusteater, där den mänskliga rösten och musiken spelade stor roll. Evabritt Strandberg gjorde titelrollen mot Håkan Palms Jason och Gösta Bredefeldts Kreon i en uppsättning som blev en kritik av de patriarkala handlingsmönster Medea övertagit.
Mannen som under tidigt 1990-tal urskillningslöst sköt mot invandrare gestaltades under året i två dramatiseringar av Gellert Tamas bok Lasermannen. På TV blev Ulf Rybergs dramatisering, i Michael Marcimains regi, en av årets absoluta höjdpunkter i sitt långsamma berättande och med en klockren David Dencik i rollen som John Ausonius.
Bengt Ohlsson skrev för Göteborgs stadsteater en pjäs som visade på likheterna mellan Ausonius och de män han siktade på. Båda dramatiseringarna gav en bild av utbredd främlingsfientlighet. Susan Taslimi regisserade Ohlssons pjäs liksom Kalle Linds TV-serie Häktet. Häktet blev en modell av samhällets etniska, klassmässiga och könsmässiga motsättningar, där demokratin kämpade i underläge mot den starkes rätt. Suzanna Dilber utgjorde ett storögt centrum som den nyanställda vårdaren med illusionerna i behåll.
En komiskt skrämmande samhällsbild erbjöds i Stina Sturessons God morgon alla barn i regi av Jens Jonsson. Lotta Tejle som lärarinnan Gun utsåg klassens Lucia via utröstning och lät skolans ”negerpojkar” vara pepparkaksgubbar i luciatåget. TV-serien präglades av noggrant bildarbete och av Anna Vnuks koreografi. (Cullbergstipendiaten Vnuk koreograferade också Kära medborgare på Dansens Hus.)
I Lisa Ohlins Kvalster – också på TV – sågs världen via Ann Petréns hemmafru och Anna Ulrika Ericssons strippa, som tillsammans gav sig in i städbranschen. Detta omaka par skildrades kärleksfullt men helt utan sentimentalitet. Anna Pettersson utgjorde bonus i en liten roll som strippans syster. Hon framträdde för övrigt i två enkvinnasshower på scenen, den roligt publiktillvända Nästan ensam och den tekniskt avancerade Tarantula.
Framtidslöften
2005 var ett år där mycket gick i gamla och ibland goda spår. Men det fanns också löften inför framtiden. Den unge regissören Olof Hanson svarade för en fin uppsättning av En säljares död på Riksteatern med Bengt C.W. Carlsson som Willy Loman, och Mirja Unge debuterade som dramatiker med Var är alla?, en pjäs om våldtäkt, skuld och svek. Lotta Lotass visade också mästerskap i en för henne ny genre i Samlarna, som gavs i Olof Lindqvists regi på Teater Bhopa – som dock aviserar nedläggning nästa år.
Teater Moment fortsatte med sina experiment i Gubbängen med uppsättningar som Rickard III, L’ étude samt Muffa efter Elis Erikssons bok om den treårige Jan Jöstas hårda liv och Mariamne efter Pär Lagerkvist. Eva Massiri skrev en pjäs om sorgsen manlighet, Hud mot hud, som regisserades av Malin Stenberg på Stockholms stadsteaters Bryggan. Nisti Sterk stormade med stor auktoritet in som Zeyno på Klara Soppteater.
På Teater Scenario satte Paula Stenström upp sin egen Jag var en beauty med Isabell Sollman, och i Malmö sökte Teater Foratt en ny publik genom att spela på både arabiska och svenska i Det vilda bröllopet. Anna Takanen, med rötter i Unga Klara, utsågs till Jasenko Selimovics efterträdare i Göteborg. Och Dramaten visade ett nytt ansikte genom att blixtuppföra Lucas Svenssons snabbskrivna Le Weekend, byggd på ett besök i förortsupprorens Frankrike.
Vid årets början fanns inte nobelpristagaren Harold Pinters pjäser på svenska i bokhandeln, men vid dess slut hade två volymer givits ut. Commediagruppen 123 Schtunk kom först med en scenuppsättning: den redan på 1960-talet publicerade Mathissen i regi av Josefine Andersson. Att den gruvliga pjäsen Nemesis, av en viss Alfred Nobel, slutligen fick sin urpremiär i regi av Richard Turpin, kanske inte hade med litterärt värde att göra. Men skådespelarna var bra. Slutligen var väl Dorte Olesens uppsättning på Dansens Hus med fyra hundar i ensemblen en lämplig representant för det offentliga livet i Sverige. Den hette Pudel.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2005
Teateråret 2005: Mångkulturellt på teatern
http://www.ne.se/rep/teateråret-2005-mångkulturellt-på-teatern
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
