Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria
Historiska romaner är på modet. Den senaste i raden är Stewe Claesons prisbelönta skildring av den åldrade nationalskalden Esaias Tegnér. En fråga läsaren ställer sig är i vilken tid den ska läsas och hur den bäst låter sig dechiffreras.
Den historiska romanen kan tjäna många olika syften. Sådan Walter Scott skapade genren i början av 1800-talet vill den frambesvärja en gången tid med dess seder och bruk och låta uppdiktade tidstypiska personer träda fram och blanda sig med kända historiska gestalter.
Samma genre kan också användas som spegel för nuet och dess problem. Vilhelm Mobergs Rid i natt (1941) utspelas vid mitten av 1600-talet men har udden riktad mot nazismen under andra världskriget medan Pär Lagerkvists Dvärgen (1944) med scenen förlagd till renässansens Italien framställer den tidlösa ondskan.
Tidlös inlevelse
Var i detta spektrum av historiska verk ska man placera in Stewe Claesons Rönndruvan glöder (2002) med underrubriken ”En roman om Tegnér”? I dåtiden, dvs. 1830-talet, eller i författarens och vår egen tid? Kanske rör det sig om något tidlöst allmänmänskligt. En motivering som räcker långt utgör leken med den historiska fiktionen och de skiftande berättarperspektiven. Claeson har gjort sådana experiment tidigare, t.ex. i Pigan i Arras (1993), en roman om den åldrande Ulf Gudmarsson, den heliga Birgittas make.
I en TV-intervju i höstas lät Claeson förstå att hans nya roman handlar mer om honom själv än om nationalskalden Esaias Tegnér (1782—1846). För den som inte känner författaren är likheterna svåra att upptäcka. Den 60-årige folkhögskolerektorn Claeson verkar vara vid betydligt bättre vigör än den gallsjuke och apoplektiske 50-åringen Tegnér vi möter i romanen.
Inlevelsepunkten är nog av mer allmänt psykologisk art: den erotiska passionen och det konstnärliga skapandet som medel att fly undan livsledan. Tegnér var en utpräglat manodepressiv typ som i dikt efter dikt hyllar den gudainspirerade Sången med stort S som livets höjdpunkt. Jämte – eller i brist på – den var det erotiken som skänkte en stunds förhöjd livskänsla.
Källnära skildring
När romanen börjar kastar biskop Tegnér sina lystna blickar på en ung dam i Växjösocieteten, den 30 år yngre läkarfrun Emili Selldén. Han blir upp över öronen, och långt ner i byxorna, förälskad och lyckas vinna den skönas gunst.
Claeson låter oss bevittna hur de tumlar omkring bland sängbolstren, han salig för stunden och lätt uttråkad efteråt, hon kanske något mindre salig men smickrad över den berömde mannens lidelse. Som egen person saknar hon fasta konturer och man undrar vad hon egentligen får ut av affären. Det skvallras förstås i den lilla staden men Tegnér tar det med ro och sköter sitt ämbete med myndighet och gott förstånd.
Redan tidigt i boken får vi klart för oss att det kommer att sluta illa för hans högvördighet. Spelplatsen Växjö 1834 växlar med Schleswig 1840, där den efter ett slaganfall förvirrade och misstänksamme biskopen vårdas på sinnessjukhus.
I allt som gäller yttre händelser och persongalleri följer Claeson det rika källmaterialet, tidigare elegant framlagt i andra delen av Fredrik Bööks stora biografi (1946). Han har också haft god hjälp av Tegnérkapitlet i psykiatriprofessorn Bror Gadelius Skapande fantasi och sjuka skalder (1927) samt Tegnérs för sin färgstarka realism berömda korrespondens.
Hans många brev till Emili förstördes tyvärr i en eldsvåda och sjukhusjournalen i Schleswig är sedan länge förkommen, till lycka för Claeson som därigenom vinner fritt svängrum för sin fantasi.
Öppen och rörlig själ
Skalden Tegnér spelar en underordnad roll i romanen – hans poetiska livsverk var i stort sett avslutat då den börjar. Ett undantag är den för Emili Selldén-historien centrala dikten ”Den döde”.
Bestickande men helt utan stöd i källmaterialet låter oss Claeson följa dess upprinnelse under en officiell bankett i Stockholm där biskopen deltar i egenskap av ledamot i riksdagens andliga stånd. Det är tryckande hett i huvudstaden denna augustidag och hotet om en koleraepidemi svävar över sällskapet. Man äter och dricker länge och mycket och Claeson spar inga detaljer i utmålandet av smaker och dofter och odörer från kroppar som svettas i tjocka mörka kläder.
Tegnér försummar sin bordsdam. I hans huvud börjar nämligen rytmer och rim att ta form och han måste upprepade gånger ursäkta sig för att, som bordsgrannarna tror, lätta sin lekamen men i själva verket för att kasta ner den ena diktraden efter den andra på papper. Det färdiga skaldestycket återges inte och inte heller diskuteras dess alltigenom självcentrerade bild av älskaren. Diktens ord är uttryckligen lagda av honom i Emilis mun, han undervisar henne om det porträtt av honom hon ska förmedla till eftervärlden:
Jag kände honom väl,jag läste länge i hans öppna själ,en rörlig själ, som gjorde själv sin plågaoch slutligt nedbrann i sin egen låga.Ombytlig, lättrörd, barnslig, misstänksamhan svärmade igenom livet fram. [ - - - ]
Språklig nödlösning
Det ligger en fara i att göra en verklig skald till huvudperson i en historisk roman. Med t.ex. en kung eller en stor målare i den rollen blir det inte lika svårt för författaren att nå upp till föremålets språkliga nivå.
Tegnérs briljanta självkarakteristik i de citerade versraderna kan illustreras genom romanfigurens beteende och andras omdömen om honom, men den store vältalaren ställer högre krav.
I slutet av den omtalade banketten ska biskopen hålla ett tacktal, men i stället för att konkret låta honom göra det väljer Claeson nödlösningen att endast referera: ”Han hörde hur rösten bar. Han talade allvarligt och roligt över bordets läckerheter etc.” Det är för all del mycket begärt att tävla med den lysande retorikern Tegnér.
Mindre verbalt krävande är det att analysera huvudpersonens känsloliv. ”I skaldens bröst sin nyckel dikten har” lyder en berömd fras i ”Den döde”, och Claeson gör sitt bästa för att låta oss blicka in i detta bröst.
Den som vill öppna det lås som heter hans egen Rönndruvan glöder saknar tills vidare auktoriserad nyckel och får så gott det går försöka med gängse kritiska och litteraturvetenskapliga dyrkar.
(Artikeln publicerad 2003-02-21)
Tegnér: Älskogskrank biskop
http://www.ne.se/rep/tegner-älskogskrank-biskop
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
