Claudius H. Riegler, fil.dr i historia och verksam vid ett tyskt forskningsråd i Bonn
”Detta var alltså slutet … Ridån gick nu ned för en värld, som rymt ett större mått av ondska och ett större mått av lidande än kanske någon tidigare epok i Europas historia.” (Folke Bernadotte, Slutet, 1945)
”Kriget är slut! – Och här började det svåra.” (Art Spiegelman, Maus: En överlevandes historia, 1992)
”Anser Ni det av renlighetsskäl vara riktigt att Sven Hedin som senast den 2 maj i Dagens Nyheter uttalade sin beundran för Hitler och hans verk tillhör en av landets främsta kulturinstitutioner, Svenska Akademien?” (brev från Stig Dagerman till Eyvind Johnson, 6 maj 1945)
 |
| BETTMAN/CORBIS/SCANPIX |
| Krigsslutet innebar för många början på något nytt. Men vad? |
Nollslaget
”Timmen noll”, slut på kriget och början på freden, var enligt det ”mogna” och återförenade Tysklands tongivande historiker i början på 1990-talet ingen nybörjan. Den 8 maj 1945 var för dem snarare ”en tidsgräns över vilken en tung börda skulle tas med i den nya framtiden”.
Det är anmärkningsvärt att synen på nollslaget låter annorlunda ur en framgångsrik författares och en vanlig människas mun. Hos båda fanns ingen övergång: ”Timmen noll var efterlängtad av det tyska folket efter att nazisthöjdarnas storhetsvansinne hade stegrats och inte längre gick att tålas”, säger den nu 80-åriga H. i januari 2005. Författaren Ernst Jünger gör 8 maj 1945 följande anteckning i sin dagbok: ”På kvällen var vi sedan sex år tillbaka för första gången utan förmörkelse. Detta är för oss åtminstone en beskedlig förbättring på en dag, när segerfester strålar i alla de allierades huvudstäder från New York ända till Moskva, medan den besegrade sitter mycket djupt nere i källaren med gömt ansikte.” För båda, den då 21-åriga sjuksköterskan och den vid samma tidpunkt 42-årige författaren, var detta slutet eller, som journalisten och författaren Joachim Fest skrivit, ”likt en världsundergång”.
Walter Kempowski, den f.d. skolläraren, DDR-dissidenten och -fången under 1950-talet, senare folkkär författare i dåvarande Västtyskland, har samlat vittnesuppgifter om dagarna kring det officiella krigsslutet i början av maj 1945. Den avslutande delen i den samlingen – Abgesang 45 – av hans åttatusensidiga 10-bandsverk Echolot (som innehåller daterade dagliga vittnesuppgifter om samtiden i Tyskland från krigsåren 1941 till 1945) utkom i mitten av februari 2005. Här ställer han på 140 sidor samman dels publicerade, dels privata dagboksanteckningar från januari till maj 1945 – en mycket tätt dokumenterad vittnesbörd således. Det kanske mest gripande uttalandet i boken härstammar av en W. Soergel. Han konstaterar 8 maj, fredsdagen, att tyskarna i all framtid måste sona all den av dem begångna förstörelsen. Han är en av de få i boken som uttrycker medlidande, någon sorts obetingad empati med offren.
Empatibefriat
Obetingad empati är något som annars saknas i så gott som alla samtida vittnesbörd. Nazisteliten hade ingen empati – av förklarliga skäl. Soldaterna hade ingen empati trots att de hade sett följderna av sin frammarsch i hela Europa och delar av Afrika. Många av dem hånade därtill de ideal som gjort att de allierade till slut hade stått upp mot den tyska militären och dess maktapparat, som annars skulle ha gjort efterkrigstidens Europa till ett slav- och arbetsläger. När officeren E. i maj 1945 transporteras till det franska krigsfånglägret Baccarat leds han vid Kehl över bron vid Rhen. Där ser han en skylt som väcker hans förargelse: ”Här börjar frihetens land.” Bittert skriver han i sin dagbok: ”Så här ser nuförtiden alltså friheten ut!!!!!! Visan om den tyska Rhen har förklingat – för evigt.”
Gemene man (och kvinna) hade 1945 inte heller någon empati. De var upptagna av sina offer. De upprördes över hundratusentals brända och kvävda i de västallierades bombangrepp på tyska städer som Hamburg, Pforzheim, Würzburg och Dresden, för att bara nämna några av dem. De förfasade sig över tiotusentals döda på flykt undan framför allt Röda armén vintern 1944–45. De registrerade offren för de igångsatta tvångsförflyttningarna från polskt och tjeckiskt territorium. De äcklades över främst de sovjetiska soldaternas våldtäkter av tyska kvinnor.
Vad de med få undantag inte ens nu såg var de ännu levande koncentrationslägerfångarnas undergång på s.k. dödsmarscher när lägren upplöstes. De såg inte slavarbetarnas elände i krigets slutskede. De avskärmade sig från all kunskap om det bestialiska sätt på vilket den tyska militären hade både marscherat fram i och dragit sig tillbaka från Frankrike, Italien, Balkan, Grekland, Baltikum, Ryssland, Polen, Norge, Danmark med flera länder. Den därvid använda brända jordens taktik, mördandet av tiotusentals partisaner, civila och t.o.m. uniformerade soldater av tidigare förbundspartner noterades mest med en axelryckning.
Självömkan
Vi ser denna brist på obetingad empati hos de överlevande in i vår egen tid. Den ansedda dagstidningen Frankfurter Rundschau (FR) publicerade mellan 27 januari – befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz – och 8 maj 2005 dagligen korta vittnesartiklar om respektive dag 1945. Tidsvittnen skickade små minnesanteckningar till redaktionen.
I nästan samtliga av dem dominerar självömkan. Hotet för allmänheten i Tyskland våren 1945 var inte att de nazistiska ledarna förkunnade ståndrättsdomar mot tyska ”sabotörer” och hängde eller sköt tusentals tyska civila och soldater som motsatte sig vansinnet att kämpa vidare mot de framryckande allierade trupperna. Hotet var inte heller tvånget för 16-åringar att tvingas delta i den sista striden. Hotet var sojetisk fångenskap och ovissheten vad som hände de tyska soldater som inte hade kommit hem till sina familjer än, djupflygande allierade jaktplan och omringning av allierade trupper. Deras upprördhet riktade sig inte mot de egna ledarnas illdåd i Auschwitz, Sobibor, Dachau och Mauthausen utan mot det ”Stettin-röda eldskenet som Royal Air Force-bombflygplanen gav upphov till” (FR 2005-02-03).
Språket hos vittnena är denna vår 2005 fortfarande nazistiskt-militaristiskt anstruket. Det är som om dessa människor inte bearbetat sina upplevelser och därmed sitt språk. De talar om krigsviktiga arbeten, folkstorm, mirakelvapen, kommandantur, hemförlovning och så vidare.
I ett perspektiv var krigsslutet 1945 emellertid verkligen en timmen noll. De mest uppriktiga tidsvittnena minns nu i efterhand, på våren 2005, vad kriget verkligen hade åstadkommit: ”Kriget har berövat mig min ungdom – och friheten att tänka självständigt” (FR 2005-02-02).
Tvådda händer
Bandinspelningen av den framstående tyske historikern Golo Manns nyss återupptäckta radiotal dagen efter Dresdenbombningarna 13–14 februari 1945 i en amerikansk armésändare är ett intressant vittnesmål om situationen i februari–mars 1945. Den illustrerar samtidigt ett dilemma som försvårade en bearbetning.
Ingen radiojournalist fick nämligen nämna något om framtiden eftersom de allierade ledarna urskillningslöst krävde en villkorslös kapitulation. Ingen skulle yttra sig om framtiden, inte ens de journalister som ville ge sina tyska lyssnare en tankeställare för att pröva olika framtidsperspektiv. Tyskarna skulle inte syssla med framtiden – det var de amerikanska befriarnas budskap.
Kulturpersonligheter som Karl Amadeus Hartmann, kompositören som skapade musik mot barbariet, bl.a. ”Pianosonat 26 april 1945” som ett minne av dödsmarschen av fångar från koncentrationslägret Dachau utanför München som drog förbi hans hem just denna dag i slutskedet av kriget, lyckades aldrig finna gehör hos en allmänhet som snarare ville glömma än bearbeta sina upplevelser och sin funktion i det system som hade skapats av dem och nu störtats av främmande.
Blickar man tillbaka på denna timmen noll nu efter 60 år ser man få tyskar som sitter med gömt ansikte i sina verkliga eller mentala källare. De flesta som själva upplevde kriget och de som föddes efter kriget enas i en gemensam uppfattning: Timmen noll blev som den blev. Den var ett resultat av en maktkamp som gemene man inte kunde påverka. Timmen noll ledde till en utveckling utan alternativ. Den kröntes 1989, nästan 45 år senare, av historiens påstådda slut, realsocialismens sammanbrott.
Museisatsningar och det kulturella arvet, litteratur, teater och musik är noga betraktat sällan i stånd att visa att Europa och världen för 60 år sedan stod vid barbariets brant och att gemene man och kvinna i den tyska ”konsensusdiktaturen” – som författaren Stig Dagerman oavbrutet avslöjade i sina välriktade angrepp mot svenska sympatisörer – kraftigt hade bidragit till detta med sina insatser som soldater, koncentrationslägervakter, mödrar, skribenter, metallarbetare, sjuksköterskor, tjänstemän och undersåtar.
Extern länk: Utställningen ”Der Krieg und seine Folgen” på Deutsches Historisches Museum i Berlin
(Artikeln publicerad 2005-05-10)
"Timmen noll" - slut, övergång eller början?
http://www.ne.se/rep/timmen-noll-slut-övergång-eller-början
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
