Tungviktare: Axel Oxenstierna

Dick Harrison, docent i historia och NE-medarbetare

Till den innevarande svenska bokhöstens i bokstavlig bemärkelse tyngsta verk hör två tjocka volymer med text, sammanlagt 1068 sidor, om vår internationellt sett mest ryktbare statsman genom tiderna. Verket, skrivet av Gunnar Wetterberg, är betitlat Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid.

Verkets författare har en mångskiftande bana bakom sig. På 1970-talet var Wetterberg verksam i rollen både som akademiskt skolad historiker och som diplomat, bland annat i Vietnam. Han har därefter tjänstgjort i Finansdepartementet, i Svenska kommunförbundet och nu senast som samhällspolitisk chef i SACO. Det finns onekligen en och annan beröringspunkt mellan författaren och hans objekt. Vem kan väl bättre skildra Axel Oxenstierna, vår störste ämbetsman genom tiderna än en historiker som själv är ämbetsman?

Fylld lucka

Objektet för biografin torde vara välbekant för samtliga potentiella bokköpare. De flesta som läst svensk historia känner väl till, eller snarare tror att de känner väl till, Axel Oxenstierna, mannen bakom tronen i Gustav II Adolfs och drottning Kristinas monarki. Han var arkitekten bakom det stormaktstida Sverige; han var Nordeuropas svar på Richelieu i Frankrike och Olivares i Spanien. Om dem, och om övriga utländska 1600-talspotentater med Englands Cromwell i spetsen, finns det mängder av historisk litteratur. Så icke om Oxenstierna.

Frånvaron av en heltäckande biografi om den svenske kanslern har länge varit en stor brist i vår historiska litteraturskatt, och det är sannerligen på tiden att luckan i och med publiceringen av Wetterbergs dubbelvolym har blivit fylld.

En studie i makt

Därmed inte sagt att volymerna skänker oss en fullständig bild av själva människan Axel Oxenstierna. Kanslern är en typisk statsmannabiografi såtillvida att texten i allt väsentligt speglar offentligheten, samhället, livsverket. Oxenstierna framträder där som diplomat, riksstyresman och krigsherre mer än som son, make och far. Privatpersonen blir en oväsentlig pendang till statsmannen.

Boken formar sig, med författarens egna ord, till ”en studie i makt och maktutövning”. Endast vid enstaka tillfällen skymtar Axel personligen förbi. Vi lär oss att kanslern, i likhet med många andra 1600-talsmänniskor, plågades svårt av gikt och upplevde bitter sorg över barnadöd (tre av hans barn avled under ett och samma år, 1617). Men privatlivet fick nästan alltid komma i andra hand.

Arbetsnarkoman

När vi möter Oxenstierna i biografin är han för jämnan sysselsatt med arbete. Han jäktar mellan möten, riksdagar och kröningar, alltid i statsnyttans tjänst. Han skriver utkast, tänker och griper efter lägliga tillfällen (”occasioner”). Ibland brusar han upp och blir arg, men i allmänhet tänker han sig för mer än en gång, vet att behärska sig. Han är återhållsam och försiktig, avslöjar sällan sina innersta känslor, aldrig sina hemliga planer.

Tack vare en långvarig politisk bana och vistelser i olika miljöer tillvinner han sig en formidabel erfarenhet, något som märkligt nog aldrig glider över i stelbenthet. Under hela karriären förefaller Axel Oxenstiernas agerande snarare ha präglats av flexibilitet, av ett rörligt intellekt som ständigt är öppet för rationella lösningar.

Riksskapare

Skulle vi ha uppskattat att arbeta för honom, att leva i kanslerns rike? Skulle Europa ha blivit tryggare om vi haft flera oxenstiernor i Sverige? Svaret är enligt Gunnar Wetterberg ett klart nej. Axel Oxenstierna var en egoistisk rådsaristokrat på hemmaplan och en hök gentemot grannarna, en krigisk expansionist som vållade mardrömmar hos danska, tyska och polska makthavare. Hans ”gäckande, dolska och oförskämda humör” poängterades av samtida iakttagare i Frankrike, men kardinal Richelieu själv tycks ha uppskattat kanslern som sin sluge allierade – som han dock motvilligt fick tala latin med. (Oxenstierna önskade inte hamna i diplomatiskt underläge genom att prata franska med fransmän.)

Kort sagt, gamle Axel tycks ha varit en besvärlig potentat. Men – och häri ligger hans betydelse – det han skapade förblev bestående i århundraden och åter århundraden. Utan honom hade Sverige sett annorlunda ut.

Politisk fresk

Kanslern lär med all säkerhet bli en klassiker, en oundgänglig tegelsten i varje välsorterat historiskt bibliotek. Gunnar Wetterbergs text är lättläst och forskningsmässigt uppdaterad, och den innehåller breda, välskrivna utvikningar om allehanda aspekter av 1600-talets samhälle.

Men det är knappast en klassiker i egenskap av biografi. Axel Oxenstiernas gärning kom att flätas så intimt samman med statsmaktens inre och yttre utveckling under stormaktstidens uppbyggnadsskede att en levnadsteckning av kanslern per automatik också formar sig till en bred och detaljerad fresk av ett halvt århundrades svensk politisk historia.

Den hugade läsaren bör därför inte i första hand läsa boken i tron att han eller hon kommer att lära känna Axel själv – ty han dolde sitt innersta alltför väl – utan med siktet inställt på att lära känna ett Sverige mitt i sin riksformation.