USA: Kerry klar kandidat

Mats Wiklund, frilansjournalist

Efter ”supertisdagen” 2 mars 2004, då ett stort antal delstater höll primärval, är John Kerry i praktiken klar för att nomineras som demokraternas kandidat i höstens presidentval. Den 60-årige senatorn står nu inför en svår men absolut inte omöjlig uppgift.

Kerry hölls tidigt och länge som favorit i det demokratiska fältet. Hans långa – 19 år – erfarenhet som medlem av senaten med tonvikten lagd på utrikespolitik och bakgrunden som krigshjälte i Vietnam framstod som attraktiva attribut i en tid då terrorism och krig och fred känns särskilt viktiga för väljarna.

Ska demokraten John Kerry göra en touchdown på George W. Bushs republikanska planhalva i årets presidentval?

CHRIS HONDROS/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS

Elektrifierad kärna

Men när primärvalssäsongen drog i gång hamnade John Kerry till en början i skymundan. Den förre Vermontguvernören Howard Dean stal all uppmärksamhet genom sin kompromisslösa kritik av Irakkriget och president George W. Bush.

Deans budskap elektrifierade partiets kärna, som länge ansett att kongressdemokraterna varit alldeles för räddhågsna att kritisera den populäre presidenten. Dean engagerade nya och unga väljare. Han framstod som en orädd antietablissemangspolitiker. Opinionsmätningar visade att han låg långt före de andra kandidaterna. I början av januari var de flesta, inklusive Vita huset, inställda på en tvekamp mellan Bush och Dean.

Men sedan kom ett omslag. Mediernas hårdbevakning av Howard Dean inför provvalet i Iowa framställde honom som impulsiv och hetlevrad. De andra demokratiska kandidaterna hakade på, och Deans försök att värja sig med anklagelser mot ”etablissemanget” gjorde inte saken bättre. Iowas väljare började alltmer tänka i termer av valbarhet. Många gillade Deans budskap, men undrade om han verkligen var rätt man att besegra George W. Bush.

Skinnömsare

I samma veva genomförde John Kerry ett förvandlingsnummer. De oväntade motgångarna tvingade honom att bli öppnare och mer kommunikativ. Han vågade, efter en lång tid av kyla, vara personlig och började sakta men säkert bygga upp ett förhållande till väljarna. När Dean började vackla, när frågorna om hans omdöme och erfarenhet blev allt fler, ryckte Kerry åt sig initiativet. Han har inte släppt det sedan dess.

Kerrys triumf säger en del om honom som politiker. Han är disciplinerad och uthållig men också beredd att ändra stil och budskap när omständigheterna så kräver. Han har alltid vunnit när han ställt upp för omval till senaten.

Likt George W. Bush kommer John Kerry från en privilegierad bakgrund. Han har gått i de finaste skolorna och umgåtts i de bästa av kretsar. Redan på Yaleuniversitet, där även Bush utbildade sig, såg Kerrys jämnåriga honom som ett framtida presidentämne. Han var en naturlig ledare: samhällsengagerad, vältalig och dessutom begåvad med ett fördelaktigt yttre.

Till skillnad från Bush, som aldrig tycks ha berörts av 1960-talets revoltstämningar, drog Kerry personliga konsekvenser av sin samtid. Efter sin tid i Vietnam, där han sårats och dekorerats för hjältemod, valde han att gå emot kriget. Han blev en offentlig person och kallades till kongressen för utfrågning. Det var där han ställde den retoriska fråga som än i dag citeras: ”Hur ber man någon att bli den siste att dö för ett misstag?”

Clintondemokrat

1972 misslyckades Kerry med att väljas in i representanthuset. Han sökte i stället juristbanan, blev advokat och sedermera framgångsrik åklagare i Boston. Men politiken, som han aldrig helt övergav, lockade. Sedan 1985 har han tillsammans med Ted Kennedy representerat Massachusetts i senaten.

Var står då John Kerry politiskt? Trots republikanska ansträngningar att utmåla honom som en ”liberal östkustsenator”, det vill säga vid sidan av breda väljargrupper, är han inte alldeles lätt att artbestämma. Enklast kan han beskrivas som en ”Clintondemokrat”, dvs. som en av de demokrater som vid slutet av 1980-talet började föra partiet in mot det politiska mittfältet. De kongressdemokrater som i dag förordar skattehöjningar och större federala åtaganden befinner sig i minoritet.

Likt i stort sett samtliga demokrater anser John Kerry att Bushs skattesänkningar skadat ekonomin och endast gynnat de välsituerade. Han anser att den förda utrikespolitiken förstört USA:s relationer med omvärlden och att, även om han röstade för en invasion, kriget i Irak misskötts militärt och diplomatiskt. Han är kritisk mot miljöpolitiken, vill fasa in en generell sjukförsäkring, vill höja minimilönen och anklagar Vita huset för att gå storföretagens ärenden. Det gör att hans uppfattningar och dagordning på det hela taget är i linje med de flesta demokraters.

Totalbackning

Det demokratiska partiet har inte varit så enat sedan 1960-talet. Det är naturligtvis en enighet som kan visa sig illusorisk. Just nu besjälas demokraterna av en önskan om att bli av med George W. Bush. Minnena från presidentvalet 2000 ömmar fortfarande. Många sympatisörer är övertygade om att dåvarande vicepresidenten Al Gore berövades segern. Uppslutningen kring Kerry lär bli total inför valdagen.

Skulle han bli vald den 2 november kommer perspektiv och intressen att snabbt förskjutas. Då återgår man till den traditionella intressepolitiken med dess allianser och koalitioner inom och utanför partiet.

Kort sagt: det är hart när omöjligt att veta vilket slags president John Kerry kan bli. Förutom maktförhållandena i kongressen – behåller republikanerna majoriteten i senaten och representanthuset riskerar Kerry att hamna på defensiven – påverkar yttre faktorer politiken. George W. Bush sökte fortfarande sin roll som president när 11 september på ett mycket abrupt sätt kom att bestämma den.

Frontlinjedraget

Presidentvalet i USA lär under alla omständigheter bli en mycket jämn historia. Amerikansk politik är mer polariserad än någonsin. Marginalväljare och oberoende har minskat. Allt, visar de senaste valen, hänger på mobilisering av de egna.

En titt på den politiska kartan visar hur den geografiska spridningen av sympatierna ser ut. Republikanerna behärskar södern och staterna väster om Mississippi. Demokraterna dominerar på öst- och västkusten. I mellanvästern väger det jämnt mellan partierna.

Ett annat sätt att beskriva situationen är motsatsen stad och land. Demokraterna går bra i storstäderna och dess förorter, republikanerna är starka i småstäderna och på landsbygden. Bryter man ner demografi och geografi i kvalitativa faktorer uppvisas kulturella och värderingsmässiga skillnader som i sin tur avgör partipolitisk tillhörighet.

Amerikanska statsvetare talar om två skilda världar, en blå (demokraterna) och en röd (republikanerna). Det är med andra ord en sak för John Kerry att vinna Georgia i ett primärval, en helt annan att utföra samma bedrift mot George W. Bush.

Men det krävs inte mycket för att rucka på förutsättningarna. Det är det senaste presidentvalet ett tydligt exempel på. I flera stater avgjordes kampen mellan Bush och Gore av några tusen röster. Åtskilliga bedömare tror att så blir fallet även i detta val.

Inför höstens valkampanj är de breda frontlinjerna redan uppdragna. President Bush kommer att inskärpa behovet av att fortsätta kampen mot terrorismen. Han kommer också med all säkerhet att försvara sina skattesänkningar och, på klassiskt republikanskt manér, anklaga Kerry för att ge ”Washington” mer makt över medborgarna. Utmanaren Kerry lär utmåla Bush som en ekonomisk katastrof som hotar vanliga människors trygghet. Det mesta talar för att han fortsätter att kritisera utrikespolitiken.

Så ser det ut nu. Men kalkylerna och villkoren kan – det har amerikansk politik visat många gånger – förändras dramatiskt. Först i november kan vi vara alldeles säkra.