Världsarv: Tallum

Arne Järtelius, NE-redaktör

Redan detta att som kultur- eller naturobjekt av UNESCO bli utsett till världsarv, att bedömas som ”omistlig för mänskligheten”, kräver sin tribut. Men det stannar inte med det. Det är nämligen inte tillräckligt att, om det mot förmodan skulle låta sig göra, konservera världsarvet eller lägga det i malpåse. I stället handlar det om att fortlöpande både vidmakthålla och förtydliga världsarvets värden.

En gång världsarv är, som väl är, får man väl tillägga, inte alltid världsarv. Som så mycket annat måste även världsarven underhållas; inte minst gäller det världsarv som är i vardagligt bruk. Det underhållet bör enligt världsarvskonventionen göras på ett sådant sätt att det aktuella världsarvet bibehåller de värden och kvaliteter som det ägde vid tillfället för världsarvsutnämningen. Sådant kräver återkommande utvärderingar med vidhängande egenkontroller av den som är satt att förvalta världsarvet.

Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm.

GUNNAR LUNDMARK/SCANPIX

Vegetativ förändring

Skogskyrkogården upptogs på UNESCO:s världsarvslista 1994. Det var 80 år efter det att Stockholms kyrkogårdsnämnd utlyste den internationella arkitekttävling vars året därpå vinnande förslag, Tallum kallat och med Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz som upphovsmän, resulterade i byggandet av en begravningsplats söder om Stockholm.

Anläggningsarbetena inleddes 1917 och ett första gravområde med kapell, det av Asplund ritade Skogskapellet, togs i bruk 1920. Inför invigningen av det hade Svenska Dagbladet rubriken ”En de ’dödas stad’ i djupa skogen liksom bäddat i högstämt patos”, och Ragnar Östbergs intryck, att den nya kyrkogården var en ”djup och hemlighetsfull” furuskog, citerades.

1925 stod det av Lewerenz ritade Uppståndelsekapellet färdigt. Inför invigningen av det prisade konsthistorikern Ragnar Josephson den landsomfattande ”rörelse för en förädlad kyrkogårdskultur” som utgått från Skogskyrkogården.

1940 färdigställdes Asplundskapelsen Skogskrematoriet med sina tre kapell – Trons, Hoppets och Heliga korsets kapell – men sedan dess har inga större förändringar skett av Skogskyrkogården utom, som det står i förvaltningsplanen från förra året med uppgift att utvärdera världsarvet, ”vegetationens ofrånkomliga föränderlighet”.

Den för förvaltningsplanen ansvariga Klara Johansson säger: ”Just växtlighetens begränsade livscykel är ett spännande och ofrånkomligt faktum. Byggnader förfaller visserligen också och bryts ner om de ej underhålls. Men en buske eller ett träd har en sådan tydlig begränsad livslängd och dör helt enkelt efter en viss tid. En av de starkaste sinnebilderna för Skogskyrkogården är pelarsalen av tallar. Vad gör man när den nu uppvisar tydliga tecken på ålderssvaghet? Hur ersätta den och på vilket sätt? Tidsaspekten är också viktig. Det kommer isåfall att vara en längre tid av ung tät tallskog innan höga furor återigen kan resa sig över gravarna.”

Skogskyrkogården är en begravningsplats på drygt 100 hektar. Varje år jordas i minneslund eller gravsätts här cirka 3 000 kvarlevor. Totalt finns det omkring 80 000 gravplatser på Skogskyrkogården och sammanlagt vilar här cirka 300 000 avlidna.

Kulturbärande landskap

Med utnämnandet av varje världsarv följer en motivering från UNESCO. Motiveringen vid utnämnandet av Skogskyrkogården till världsarv löd:

”Skogskyrkogården är ett utomordentligt framstående exempel på ett planlagt kulturbärande landskap som rymmer såväl ursprunglig natur och vegetation som arkitektoniska element och därigenom frammanande en miljö som på ett fulländat sätt tjänar sitt syfte som begravningsplats. Skogskyrkogården skapad av Asplund och Lewerentz gav upphov till en form för begravningsplatser som på ett genomgripande sätt påverkat planläggningen av begravningsplatser och kyrkogårdar över hela världen.”

Den motiveringen tål att läsas flera gånger, och efter varje genomläsning frågar man sig: Hur klarar man av att bevara detta världsarv i enlighet med den ursprungliga motiveringen? Den av Stockholms kyrkogårdsförvaltning initierade och av bebyggelseantikvarie Klara Johansson genomförda förvaltningsplanen för Skogskyrkogården hade till syfte dels att belysa dess status som världsarv, dels att fungera som ett avstämningsinstrument vid beskrivning av världsarvet i relation till världsarvskonventionen.

Förvaltningsplanen gjordes för att sätta in Skogskyrkogården i ett vidare perspektiv, ”där den övergripande bilden av världsarvet har möjlighet att verka som grund för beslut och åtgärder”. Men för den skull ska förvaltningsplanen inte uppfattas som ett slutgiltigt dokument. Det ska hela tiden finnas utrymme för ytterligare undersökningar och analyser av världsarvet i en ständigt pågående och aktuell diskussion.

Med andra ord: världsarvsmotiveringen ska ligga till grund för de åtgärder man vidtar, men den ska inte till alla delar och för all framtid bevara världsarvet i dess ursprungliga form. Det kan låta självklart, men alla inblandade tycker inte det.

Ta Wien som ett exempel. Dess innerstad är förklarad som världsarv. Betyder det i sin tur att ingenting får ändras i den världsarvsförklarade kärnan av Wien? Att inga nya hus får byggas och inga gamla får rivas? Hur långt bör och kan bevarandet av ett världsarv drivas?

Förhållningssätt till döden och till livet

”För vidmakthållande och förtydligande av ett objekts värden är det av största vikt att diskussionen kring värdegrunden ständigt är aktuell.” Det står i den nämnda förvaltningsplanen och i den preciseras Skogskyrkogårdens karaktär och specifika kvaliteter i följande fem punkter att, förutom för berörda myndigheter, hålla i minnet även för var och en som besöker världsarvet:

Skogskyrkogården utmärks av en fullödig helhetsgestaltning. Det ser man av att byggnader, landskap, växtlighet, gravmonument, inredning och detaljer ”samverkar i en helhet, där medveten formgivning och placering utmärker landskapsformationer och enskilda inredningsdetaljer”.
Skogskyrkogården speglar en tidsutveckling i så måtto att de olika kapellen, övriga byggnader och landskap ”synnerligen läsbart och pedagogiskt” visar upp svensk arkitekturhistoria från 1900-talets första hälft.
Skogskyrkogårdens formspråk tar sig an existentiella frågor. ”Skogskyrkogården är en begravningsplats som i sin återhållsamma utformning osökt ger utrymme för människors olika behov och förhållningssätt till döden och livet.”
Skogskyrkogården används för sitt ursprungliga syfte. ”Dess medvetna formgivning från förra seklets början är än idag en bärande del av och starkt förknippad med den dagliga verksamheten.”
Skogskyrkogården är en parkmiljö som utgör såväl en fristad för flora och fauna som en plats med möjlighet för stillsam rekreation och naturupplevelse.

Jämför man de punkterna med motiveringen 1994 att utnämna Skogskyrkogården till världsarv finner förvaltningsplanen att de kan bedömas vara bibehållna. Det betyder i klartext att Stockholms kyrkogårdsförvaltning för tillfället kan slå sig till ro med sitt med hårt arbete förvärvade världsarv, men framtiden har som bekant ständigt nya utmaningar i beredskap. Det gäller även de för mänskligheten omistliga världsarven.