Det blir inte alltid som man tänkt sig
av Per Eliassonuniversitetslektor i miljöhistoria vid Malmö högskola
Artikelrubriken sammanfattar resultatet av en av de enskilt största naturförändringar som människor någonsin åstadkommit i Sverige – sänkningen under slutet av 1800-talet av landets fjärde största sjö med nästan två meter. Det som kallats Den stora sjösänkningen var ett gigantiskt företag där vattennivån i Hjälmaren och Kvismaren sänktes, hela Kvismaredalen torrlades och 19 000 hektar odlingsjord tillskapades.
Hur det blev möjligt och vilka konsekvenser det har fått berättar Jörgen Lennqvist i en avhandling i historia framlagd vid Örebro universitet: Våtmarkshistoria: Hjälmarens och Kvismarens stränder under 1800- och 1900-talen.
För och emot sjösänkningenVad var det då som drev fram detta jätteprojekt, som även i vår tid skulle ha varit ett enormt företag? Bakom låg den genomgripande förändring som jordbruket genomgått vilken innebar att det månghundraåriga ängsbruket övergavs till förmån för odling av fodergrödor, vall, på åkermark. Efter att sedan medeltiden ha varit beroende av ängshöet för det viktiga vinterfodret till de gödselproducerande djuren så gav växelbruket där vallodling ersatte träda nu i stället foder. Ängshöet växte förvisso utmärkt på de sanka strandängarna runt Hjälmaren men om dessa torrlades kunde de i stället bli åkermark för havre- och vallodling. 
En flik av Kvismaren vid Hjälmaren.
De stora jordägarna på godsen var först med den odlingsövergången, och det var de som drev frågan om en sjösänkning hårdast. Redan 1853 gjordes den första framställningen till regeringen om att få sänka Hjälmarens yta för att vinna jordbruksmark. Motståndare till sänkningen var de bönder som fortfarande bedrev ängsbruk och framför allt de sjöfartsintressen i Örebro som bokstavligt talat såg underlaget för sin näring försvinna. Även kvarnägarna vid utloppet i Eskilstunaån stretade emot.
Någon sjösänkning blev det därför inte tillstånd till, men redan några år senare kom frågan upp igen. Även en andra ansökan avslogs 1864 av regeringen, men då med tydlig hänvisning till att saken skulle komma i ett annat läge om sjöfartsintressena kunde tillgodoses. Sjösänkningsbolaget gjorde därför det långtgående åtagandet att genom muddring för evig tid sörja för ett tillräckligt stort segeldjup i Hjälmaren så att inte sjöfarten skulle hindras. Det fick effekt, och 1865 gav regeringen med sig.
Med lån från staten kunde sänkningen av Hjälmaren genomföras 1878–88. Trots att kostnaderna, inte minst på grund av muddringen för sjöfarten, rusat i väg framstod företaget under några årtionden som lyckat.
Invallningar löser problemenDet dröjde dock inte länge förrän problemen började. Dels visade sig den gamla sjöbottnen sjunka ihop när markoxideringen kom i gång. Med luftens syre påbörjades nämligen en förmultningsprocess som sänkte marknivån flera decimeter. Dels startade ett antal nya sjösänkningar och utdikningar uppströms den nybyggda Kvismare kanal, vilket ökade vattenflödet på vårarna. Översvämningarna återkom, värre för varje gång. Efter andra världskriget började situationen bli ohållbar.
Nu var det lantbruksnämnden som axlade ansvaret och föreslog statsbidrag till invallningar som kunde hålla vårflödena borta. Att sänka Hjälmarens yta ytterligare var däremot politiskt omöjligt. Genom att lansera invallningen som en del av den pågående jordbruksrationaliseringen och med uppbackning av de aktuella kommunerna vanns Jordbruksdepartementet för förslaget. Riksdagen gav hösten 1962 sitt bifall till den lösningen, som blev permanent för stora delar av den tidigare sjöbottnen som i dag är värdefull åkermark.
Naturvårdsintressen tar överRunt den gamla Kvismaren fanns andra intressen än jordbruket att ta hänsyn till. Sjösänkningen hade skapat goda biotoper för ett rikt fågelliv, men en fortsatt igenväxning av den återstående vattenspegeln förändrade den situationen. När invallningen startade kunde ornitologerna dra nytta av det genom att driva förslaget att göra den återstående öppna delen av Kvismaren till ett fågelparadis, Fågelsjön. I det här sammanhanget visade sig betydelsen av ett nätverk av välplacerade personer ha ett stort politiskt värde. Lennqvist analyserar hur det nya naturvårdsintresset slår igenom under 1960-talet och vad det innebär att den ornitologiska föreningen har medlemmar i nästan alla viktiga positioner inom de nya naturvårdsorganen.
Resultatet av ornitologernas ansträngningar blev Kvismarens naturreservat, där ungefär 740 hektar numera avsatts till fågellivet. Men inte heller att driva ett naturreservat på naturens egna villkor är så enkelt. När gäddorna stängdes ute genom invallningen så började rudorna att föröka sig något kolossalt och det i sin tur gick ut över doppingarnas näringsvillkor. De flyttande gässen som drogs till sjön hemsökte fälten hos kringboende lantbrukare och åt upp den växande grödan. Ett ständigt återkommande bekymmer är vidare den pågående igenväxningen av den fortfarande öppna vattenspegeln. "Naturen kan slå tillbaka även mot naturvårdare", som Lennqvist säger.
Oberäkneligt vattenMed sin avhandling har Lennqvist lyckats visa på det samspel mellan natur och samhälle som är en viktig ambition i miljöhistorisk forskning. Som grund för den ambitionen ligger amerikanen Donald Worsters förslag att analytiskt se detta samspel som en tredelad process där förändringar i naturen, i samhällets naturutnyttjande och i värderingen av naturen sker samtidigt i ett växelspel.
Tidigare undersökningar har oftast hållit sig till delar av denna process genom att till exempel inom idéhistoria analysera en förändrad natursyn. Genom att välja ett långt tidsperspektiv på 200 år lyckas Lennqvist visa hur nya brukningssätt gör den tidigare värdefulla våtängen till "vattensjuk mark", hur sjösänkningen leder till oväntade och oönskade effekter, hur invallningen skapar möjligheter för ett nytt naturutnyttjande med naturvårdsintresset och hur "vattensjuka marker" i dag förvandlas till värdefulla "våtmarker" som producerar viktiga ekotjänster.
Men vinner man något så förlorar man samtidigt något annat. I Lennqvists fall innebär det att metodiskt begränsa sig till det han uppfattar som de centrala aktörerna under olika skeden i processen. Det betyder att sjösänkningsbolagets arkiv blir den viktigaste källan för den första delen, länsstyrelsens arkiv för den andra och de ornitologiska föreningarnas olika arkiv för den tredje. Häri ligger en begränsning som arbetsmässigt är försvarbar men likafullt problematisk eftersom det innebär att redan i förväg begränsa aktörernas olika betydelse. Det uppstår något av det som ibland kallas single-archive effect. Det blir tydligt i delen om invallningarna där länsstyrelsens arkiv skiljer sig från de två övriga genom att det speglar en offentlig arena och inte en enstaka aktörs agerande. Här blir antalet centrala aktörer fler och det politiska spelet betydligt mer mångskiftande.
Vatten är något av det mest oberäkneliga som finns. Inte minst under senare år med oväntat stora nederbördsmängder har vi fått erfara att det kan innebära problem. I det perspektivet har Lennqvist just genom att analysera en lång tidsperiod lyckats berätta en historia där det tydligt framgår hur synen på vatten i landskapet har skiftat och att det beror på vårt eget samhälles sätt att fungera om det ska vara ett problem eller en tillgång.
(Artikeln publicerad 2007-08-29)
Våtmarkshistoria: Det blir inte alltid som man tänkt sig
http://www.ne.se/rep/våtmarkshistoria-det-blir-inte-alltid-som-man-tänkt-sig
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
