Ellen Albertsdóttir, frilansjournalist och NE-medarbetare
Vad ville Alfred Nobel med sitt fredspris? Den norska juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl är säker på sin sak. Det var inte att belöna Al Gore. Med den internationellt uppmärksammade boken Nobels vilje (2008) kritiserar Heffermehl den norska Nobelkommittén skarpt eftersom han menar att de bortser från Nobels ursprungliga avsikter med priset.
När Al Gore, tillsammans med FN:s klimatpanel Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), tilldelades Nobels fredspris 2007 var det många som höjde på ögonbrynen. Att de allra flesta är överens om att Al Gores och IPCC:s klimatarbete är viktigt är en sak, men har det något med fred att göra? Nobelinstituttets direktör sedan 1990, Geir Lundestad, svarade på kritiken genom att meddela att Nobelkommittén anser att ”det finns många vägar till fred”.
 |
|
Testamentatorn själv, Alfred Nobel |
|
BETTMAN/CORBIS/SCANPIX |
Fredspris eller världsförbättrarpris?
I Alfred Nobels testamente - det dokument som utdelarna av priset har att luta sig mot - står det att fredspriset ska tilldelas ”den som har verkat mest eller best for folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Priset ska därutöver gå till en ”fredsförfäktare”, ett ord troligtvis skapat av Nobel själv och som närmast kan definieras som den som kämpar för fredens sak.
Heffermehl, som är hedersordförande i norska Fredsrådet med lång erfarenhet av fredsarbete, betonar att Nobel själv aldrig kallade priset för ett fredspris, utan att det var ett pris till den som uppfyllt hans uppsatta kriterier. Personer som arbetar för nedrustning och mot militarism är exempel på kvalificerade pristagare.
Ett kriterium som gäller för samtliga nobelpris är att de ska gå till dem som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Det är så det står i Nobels testamente, och det är detta som förespråkarna av ett vidgat fredsbegrepp lutar sig mot. Många anser att Muhammad Yunus - som belönades 2006 för sitt arbete med mikrokrediter genom Grameen Bank - gjort mycket gott för världen. Detsamma gäller miljöaktivisten Wangari Maathais arbete med skogsplantering som belönades 2004. Men är de fredsförfäktare?
De flesta är överens om att det finns ett samband mellan miljö och fred, och särskilt då att bristen på naturresurser är en orsak till många av världens konflikter. Även Heffermehl sällar sig till denna skara. Men han står fast vid att det inte stämmer överens med Nobels testamente. Han går inte heller med på att uppmuntran av miljöarbete och mikrokrediter skulle vara ett sätt att modernisera ett mossigt pris. Nedrustning är lika viktigt och aktuellt i dag som när Nobels testamente skrevs, menar han.
Heffermehl ger flera exempel på att fredsrörelsen är aktiv och levande än i dag. Opinionsarbete mot kärnvapen och för allmän nedrustning pågår varje dag runtom i världen. Men märk väl att Heffermehl är part i målet. Han har själv i många år arbetat mot just kärnvapen.
Röda korset ovärdigt
Det utvidgade fredsbegreppet började emellertid inte med Maathai, Yunus eller Gore. Nobelkommittén har, enligt Heffermehls tolkning, trotsat Nobels vilja förut. Sedan starten 1901 har enbart ett fåtal pristagare helt och hållet motsvarat Nobels kriterier, enligt Heffermehl. Bertha von Suttner (1905), som anses ha inspirerat Nobel till att instifta ett pris i fred, är en av dem, och Michail Gorbatjov (1990) en annan.
Både Röda korset (1963) och dess grundare Henry Dunant (1901) har belönats med Nobels fredspris. Felaktigt, tycker Heffermehl. Anledningen är att han anser att Nobels intention var att belöna dem som arbetar för att förebygga krig och inte dem som arbetar för att mildra dess verkningar.
Av en liknande anledning är han också kritisk mot att flyktingorganet UNHCR (1954, 1981), barnfonden UNICEF (1965) och den internationella arbetsorganisationen ILO (1969) - samtliga organ inom FN - utnämnts till pristagare. Det är ett fredspris, menar författaren, inte ett pris för humanitärt arbete.
Politiskt pris
Heffermehls undersökning visar att 85 procent av priserna fördelades i riktlinje med Nobels testamente fram till 1948. Sedan dess har andelen minskat till 45 procent. Han ger flera orsaker till den dramatiska minskningen.
En av dem är kommitténs sammansättning. Kommitténs fem medlemmar, som väljs av Stortinget, valdes före 1948 utifrån sin kunnighet i fredsfrågor. 1948 bestämdes det att kommitténs sammansättning skulle bestämmas på samma sätt som andra parlamentariska kommittéer. Ett resultat är att kommittén numera i större utsträckning speglar partisammansättningen i Stortinget. Heffermehl är kritisk till att man låter partipolitik avgöra vilka som ska sitta i kommittén.
Det ska ställas mot vad Francis Sejersted, ordförande i den norska Nobelkommittén 1991 till 1999, sagt: ”Awarding a peace prize is, to put it bluntly, a political act.” Fredspriset är alltid per definition högst politiskt.
Efter andra världskriget och den tyska ockupationen som drabbade Norge skedde också ett allmänt skifte i norsk militär- och säkerhetspolitik. 1949 var Norge med och grundade det som två år senare skulle bli NATO. Nobels fredsidé, med nedrustning som flaggskepp, tedde sig därför alltmer avlägsen.
Försummad fredsrörelse
Heffermehl är också kritisk till att fredspriset i Norge alltmer kommit att handla om, vad han kallar runtomkringverksamhet. Med Nobels fredscenter och Nobelkonserten har Nobelinstituttet med Geir Lundestad i spetsen gjort sig beroende av sponsorer, vilket Heffermehl menar påverkar fredsprisets oberoende.
Han vänder sig vidare mot att Nobels fredspris lyfts fram som Norges starkaste varumärke och det som Norge är mest känt för internationellt. Det var väl inte det Nobel önskade, frågar Heffermehl retoriskt.
Fredrik Heffermehls upprördhet grundar sig till stor del i att han anser att den ursprungliga fredsrörelsen, som ännu verkar i Nobels anda, har försummats. När Bertha von Suttner 1892 berättade för sin vän Alfred Nobel om fredsrörelsens arbete svarade Nobel att han skulle överväga att skänka ett stort belopp till denna rörelse. I stället blev det ett årligen utdelat pris. Trots detta är det alltså tunnsått med klassiska fredspristagare i listorna.
Ahtisaari en besvikelse
Heffermehl - som de senaste åren varit en av dem som tillåtits nominera kandidater till priset och medverkat vid varje prisutdelning sedan 1960 - har under de senaste åren blivit en alltmer ivrig kritiker av Nobelkommitténs hemligstämplade arbete. Hans kritik har särskilt riktats mot Nobelinstituttets direktör Geir Lundestad.
Lundestad har avböjt en offentlig debatt med Heffermehl. Han skriver dock i ett uttalande att det finns fler korrekta tolkningar av Nobels testamente än den Heffermehl står för. Sedan 1901 har alla kommittéer, enligt Lundestad, valt att tolka testamentet på skilda sätt.
Inte desto mindre verkar Nobelkommittén ha tagit åt sig av kritiken. 2008 års pristagare, som utannonserades kort efter att Nobels vilje släppts, är mer klassisk i sin framtoning i så måtto att hans arbete handlat om fredsmedlingsarbete. Finlands tidigare president Martti Ahtisaari belönas för att hans insatser i internationell konfliktlösning ”bidragit till en fredligare värld och till broderskap mellan nationer i Alfred Nobels anda”. Det låter som att det skulle kunna vara i Fredrik Heffermehls smak. Efter att årets pristagare offentliggjorts tyckte emellertid Heffermehl att ”kommittén återigen visar att den inte har sett kärnan eller storheten i Nobels fredsvision”.
Vem Heffermehl i stället skulle vilja se hålla ett fredspristacktal i Oslo? Mannen som satt 18 år i fängelse för att ha avslöjat Israels hemliga kärnvapensprogram: Mordechai Vanunu.
(Artikeln publicerad 2008-12-05)
Vad ville Alfred Nobel?
http://www.ne.se/rep/vad-ville-alfred-nobel
Nationalencyklopedin, 2012-02-09
Kopiera källangivelse
