Kaianders Sempler , vetenskapsjournalist
Under den internationella vetenskapsfestivalen ESOF2004 i Stockholm i augusti 2004 anordnades ett seminarium med titeln: Science Journalists – Megaphones, Storysellers or Critics? Idén var att diskutera vetenskapsjournalistikens villkor. Håller villkoren för vetenskapsjournalistik på att förändras? Svaret blev ja.
Förhållandet mellan vetenskap och medier har under årens lopp minst a allt varit enkelt och rätlinjigt. Det framgår tydligt för den som läser Den mediala vetenskapen. Det är en nyutkommen antologi redigerad av Anders Ekström som i ett tiotal fallstudier analyserar hur forskarsamhället och medierna interagerat under de senaste 150 åren. Här visas hur den ena parten utnyttjat den andra och vice versa. Men inte nog med det, ibland visar det sig att båda parterna villigt låtit sig utnyttjats i politiska och/eller ekonomiska syften.
 |
|
The Svedberg var bl.a. hedersdoktor vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Här tar han emot doktorsdiplomet av den franske presidenten Vincent Auriol 1950. |
|
PRESSENS BILD |
Medier som megafon
Sedan mer än ett sekel har tekniskt framåtskridande setts som synonymt med ekonomisk tillväxt. Nu oroas emellertid makthavare i hela västvärlden över att ungdomar visar allt större ointresse för teknik och naturvetenskap. EU-kommissionen har i sina ramprogram velat tackla det problemet genom att anslå medel till medierna för att ”informera” allmänheten – i synnerhet ungdomarna – om teknikens och naturvetenskapens förträfflighet. Men går ungdomarnas skepsis att informera bort? Låter sig dagens medier verkligen lånas till detta syfte?
I en av de intressantaste uppsatserna i boken berättas om hur en medial bild av den ideale vetenskapsmannen byggdes upp på 1940-talet. Det handlade om kemisten och nobelpristagaren The Svedberg, uppfinnaren av ultracentrifugen. Svedberg framställdes som ”Trollkarlen från Uppsala”, en man som inte bara var Sveriges, utan kanske världens, skickligaste vetenskapsman. Han förkroppsligade dessutom tidens socialdemokratiska folkhemsideal. Inte nog med att han var stilig och viril, han levde också i ett jämlikt äktenskap med en emanciperad ung yrkeskvinna. Han städade och lagade mat i hemmet, och han bedrev sitt vetenskapliga arbete för mänsklighetens fromma, utan minsta baktanke på egen vinning. Han var den gode vetenskapsmannen, en garant för att vetenskapens senaste rön inte skulle kunna användas i onda syften. The Svedbergs fasta blick pekade mot en lysande framtid med löften om allt högre levnadsstandard och lycka för alla samhällsmedborgare.
Hyllningsartiklarna till denna modell för den moderna svensken illustrerades med bilder av K.W. Gullers, samtidens klart lysande stjärnfotograf och sedermera känd som förebilden för Stieg Trenters deckarhjälte Harry Friberg. De häpnadsväckande artiklarna fick stort genomslag. De förklarade dock aldrig vad Svedberg och hans gelikar egentligen höll på med. Bara att de använde sig av de största, kraftigaste och mest avancerade tekniska hjälpmedel världens någonsin skådat. Syftet med artiklarna var uppenbarligen att skapa beundran och fascination. Ungefär samma känsla som inför Joe Laberos färgsprakande och häpnadsväckande trollerishower. Men sällan har väl teknik och naturvetenskap beskrivits i så entusiastiska men förljugna ordalag.
Populär vetenskap och folkbildning
Parallellt med ett ensidigt förhärligande och förljugna medieframställningar har också många forskare sett ett egenintresse i att på allvar försöka upplysa allmänheten om sin verksamhet. Några uppsatser i boken behandlar exempel på detta. Den legendariske astronomiprofessorn Knut Lundmark i Lund höll under 1950-talet mängder av populära radioföredrag om framstegen inom astronomin. Genetikerna Gunnar Dahlberg och Åke Gustafsson framträdde regelbundet i medierna i syfte att med allmänhetens stöd förändra inriktningen av sin egen omstridda disciplin, rasbiologin.
Populärvetenskap som folkbildning och folknöje skildras också i antologin. Det handlar om allt från berättelser om spektakulära offentliga demonstrationer av röntgenstrålar och anatomiska vaxkabinett vid förra seklets början till dagens science centers.
På 1980-talet ålades svenska universitet och högskolor ”den tredje uppgiften”. Förutom att undervisa och forska skulle man också informera och upplysa allmänheten om sin verksamhet. Den nya uppgiften väckte till en början skepsis och irritation, men med tiden har många forskare insett att ju mer publicitet deras forskning får, desto lättare har de för att få ökade anslag. I dag har alla universitet egna pressavdelningar som flitigt förser medierna med pressreleaser och gratisluncher. Populärvetenskaplig litteratur har periodvis sålt ganska bra i bokhandeln, och vetenskapssidorna i de stora dagstidningarna intresserar många läsare.
Kritisk vetenskapsjournalistik
Mot dessa trender står den nya vetenskapsjournalistik som vill betrakta forskning och teknik som vilken annan samhällsverksamhet som helst. Precis som sport- eller ekonomijournalisten fritt skärskådar sina områden vill vetenskapsjournalisten kunna bevaka forskningens alla aspekter. Varför skulle forskningspolitiken, som med ett minimum av insyn bollar med enorma penningbelopp, vara undantaget kritisk granskning av kompetenta journalister? Därför startades år 1999 tidningen Dagens Forskning. Tyvärr visade det sig att de institutioner som finansierade tidningen också var bland dem som tidningen valde att granska, varför finansiärerna efter bara två år beslöt att dra in anslagen och låta tidningen gå i konkurs. Sedan dess har det varit upp till framför allt de stora dagstidningarna och veckotidskriften Ny Teknik att ta upp Dagens Forsknings fallna mantel. Men det tycks gå ganska trögt i portgången.
I en intervju med Sharon Dunwoody, professor i vetenskapsjournalistik vid Indiana University, diskuteras den moderna vetenskapsjournalistikens villkor och bland annat de alltmer flytande gränserna mellan journalister, informatörer och lobbyister. Just denna gränsdragning har skapat en hel del problem som under senare år diskuterats flitigt bland vetenskapsjournalister i hela Europa. Det har fått den svenska föreningen för vetenskapsjournalistik att endast bevilja medlemskap för ”rena” journalister. Informatörer, vare sig det är för universitet eller privata forskningsinstitut, göre sig icke besvär. Problem uppstår emellertid när många frilansande journalister tvingas ta uppdrag i gråzonen mellan journalistik och information. Universitetens ”tredje uppgift” är ett sådant fält. Arbetsmetoderna är oftast identiska med dem i fria medier, men syftet med framställningen är ett annat. Problemet liknar det som tidigare fanns (och fortfarande finns) för journalister inom fackföreningspress eller branschtidningar.
Men frågorna kvarstår. Kan man vara annat än megafon om man jobbar för ett särintresse? Kan en myndighet, exempelvis EU-kommissionen, verkligen i längden satsa pengar på en journalistik som när som helst kan komma att sticka den i ryggen? Kan vetenskapsjournalisten verkligen, som Dunwoody hävdar, samtidigt vara megafon, sagoberättare och kritiker eller handlar det om tre helt skilda discipliner?
Hur som helst, summa summarum, innehåller Den mediala vetenskapen en rad intressanta och tankeväckande uppsatser som skissar upp jungfruliga marker för framtida medieforskare att beträda.
(Artikeln publicerad 2005-03-02)
Vetenskapsjournalistik: Megafon eller kritiker?
http://www.ne.se/rep/vetenskapsjournalistik-megafon-eller-kritiker
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
