Anders Hansson, frilansskribent
Sedan de första olympiska vinterspelen arrangerades i Chamonix 1924 hade Sverige hört till de bästa nationerna ända till 1968. På tio mästerskap blev den totala medaljutdelningen 21 guld, 19 silver och 24 brons. Bara vid ett tillfälle fick den svenska truppen åka hem utan en enda guldmedalj. Det var i Oslo 1952, vilket gjorde att resan å andra sidan inte var så lång.
Med några exceptionella undantag har de svenska OS-insatserna från 1972 och framåt varit betydligt mindre guldglänsande. Tre av nio gånger har svenska segrar uteblivit helt, däribland vid de två senaste spelen, de i Nagano 1998 och i Salt Lake City 2002. Tittar man på den sammanlagda medaljskörden ser den ut så här: 15 guld, 8 silver och 18 brons. Inte ens om alla mer eller mindre realistiska medaljhopp som haussas upp i medierna lyckats hade det gått att matcha antalet pallplatser från de första tio spelen.
 |
|
Anja Pärson: Jag vann |
|
ANDERS WIKLUND/SCANPIX |
Proffs i korpfotboll
När vinter-OS för första gången tog sig till Asien 1972 fick svenskarna bittert erfara att konkurrensen var hårdare än någonsin. Den svenska truppen lämnade Sapporo på den japanska ön Hokkaido med ynka fyra medaljer, vilket bara räckte till en neslig elfteplats i nationssammandraget. De olympiska amatörreglerna hamnade i fokus när den österrikiske skidåkaren Karl Schranz diskvalificerades på förhand. Orsaken var en bild på Schranz när han spelade korpfotboll iklädd en tröja med reklam för en kaffefabrikant (!). I Sapporos hockeyrink presenterade sig flera blivande sovjetiska legender för första gången. Bland dem målvakten Tretiak, backen Ragulin och anfallaren Charlamov.
Egentligen skulle 1976 års vinterspel hållas i Denver, USA. Men en folkomröstning framtvingad av miljörörelsen satte stopp för evenemanget. En ersättare måste skakas fram snabbt och valet föll på Innsbruck, framför bland andra Tammerfors/Åre som också kandiderade. Mest intressant ur svensk synvinkel var Ingemar Stenmarks OS-debut. Det blev en bronsmedalj i storslalom, en av totalt två medaljer för Sverige. Den sämsta svenska OS-insatsen någonsin var med det ett faktum.
Efter fyrtioåtta år återvände 1980 vinter-OS till den lilla byn Lake Placid i USA. Spelen skulle gå till historien som de första som helt och hållet avgjordes på konstsnö. Flera av de mest klassiska idrottsögonblicken utspelade sig under detta OS. Ett lag bestående av collegegrabbar från USA lyckades besegra den fruktade sovjetiska hockeymaskinen, och spelens kung blev hemmanationens skridskoåkare Eric Heiden som tog hela fem guld. Klassisk är också den rafflande skiduppgörelsen på 15 km där Thomas Wassberg lyckades komma i mål en ynka hundradel före den finländske bjässen Juha Mieto. Efterspelet blev också dramatiskt när den egensinnige Wassberg senare under året vägrade ta emot Bragdguldet. Totalt tog Sverige fyra medaljer, efter dubbla segrar för fenomenet Ingemar Stenmark.
Den halvblinda örnen
Många var skeptiska om jugoslaviska Sarajevo skulle klara av att ro i land ett evenemang som vinter-OS. Svenskarna trodde sig kunna bättre när de med Göteborg som huvudort (!) sökte spelen. Men farhågorna kom på skam. För svenskt vidkommande blev tävlingarna de mest framgångsrika sedan 1948, trots att Ingemar Stenmark inte fick vara med på grund av amatörreglerna. Det blev ändå åtta svenska medaljer, varav fyra guld, mest tack vare stora namn som Thomas Wassberg, Tomas Gustafson och Gunde Svan.
I kampen om att få arrangera 1988 års vinterspel fick Falun se sig besegrat av kanadensiska Calgary. Det största problemet för arrangörerna visade sig vara den västliga vinden chinooke, som bokstavligen blåste grus i maskineriet i form av den präriesand den förde med sig. Sverige plockade trots det åter hem fyra guldmedaljer – två genom skridskoåkaren Tomas Gustafson – kompletterat med två brons av Lars-Börje Eriksson, Super-G, och ishockey. Mest minnesvärd av allt är kanske ändå den ”halvblinde” britten Eddie ”The Eagle” Edwards som med sin dåliga syn och ringa skicklighet riskerade livet i backhoppningen och vann allas sympati trots att han kom ohjälpligt sist.
1992 års vinter-OS tilldelades franska Albertville i en omröstning där Falun åter fanns bland förlorarna. Efter att ha dominerat längdskidåkningen under många år fick svenskarna nu se sig detroniserade av norrmännen som vann alla grenar på herrsidan, medan Sverige fick nöja sig med ett brons. Det enda svenska guldet togs i storslalom av Pernilla Wiberg. Totalt i nationskampen hamnade Sverige på en blygsam trettondeplats med sina fyra medaljer. Bästa nation var det återförenade Tyskland i ett OS där den forna Sovjetunionen tävlade under beteckningen EUN (Équipe unifiée).
Mühleggs mirakelmedel
1994 frångick man principen om att arrangera sommar- och vinter-OS samma år. Blott två år efter Albertville var det därför dags för norska Lillehammer som fick spelen i kamp med bland andra Östersund. När den amerikanska konståkerskan Nancy Kerrigan misshandlades av konkurrenten Tonya Hardings exmake fick tävlingarna sitt eget såpadrama. Annars var detta norrmännens spel på alla sätt. Grannlandet tog tio guld, och den store hjälten var skridskokungen Johann Olav Koss med tre segrar. Tre var också antalet svenska medaljer, varav två guld. Pernilla Wiberg vann igen och alla minns väl Peter Forsbergs straffmål och Tommy Salos räddning i hockeyfinalen?!
När vinter-OS för andra gången hölls i Japan, nu i Nagano, gick det ännu sämre för Sverige än i Sapporo 1972. Precis som i Lillehammer blev det tre medaljer, men ingen svensk fick kliva högst upp på prispallen. Stora förhoppningar lades på ishockeylaget i denna den första OS-turnering där alla NHL-proffsen gavs möjlighet att delta. Men Sverige åkte på stryk av finländarna redan i kvartsfinalen. Nytt i Nagano var också damhockey och snowboard.
Östersund var återigen en av de ratade kandidaterna när Salt Lake City röstades fram som arrangör av 2002 års vinterspel. Sedermera kom det som en klen tröst för svenska tigerhjärtan fram att det förekommit oegentligheter i urvalsprocessen. Flera IOK-ledamöter uteslöts eller avgick självmant på grund av det, och man genomförde även stora förändringar, både i kandidatproceduren och inom IOK i stort.
Efter 11 september-attackerna 2001 var det ett tag tveksamt om spelen i Salt Lake City skulle kunna genomföras. Problemen fortsatte när tävlingarna väl var i gång. Efter en domarskandal delades det ut dubbla guldmedaljer i konståkningens paråkning. Men den stora bomben briserade när den tyskfödde naturaliserade spanjoren Johann Mühlegg åkte fast för dopning efter att först i sanning ha chockat omgivningen med sin skidåkning. För svenskt vidkommande var spelen en liten uppryckning från förra gången med sju medaljer, men några guld blev det inte heller denna gång.
Segt slit eller snabba kickar
Hur förklarar man då varför Sverige inte längre tar så många medaljer? Det enklaste svaret är att konkurrensen blivit hårdare. År 1964 deltog 36 nationer, en siffra som växte till 49 år 1984 och för fyra år sedan slogs idrottare från hela 77 länder om medaljerna. Tittar man tillbaka upptäcker man att en överväldigande majoritet av svenska medaljer tagits av skridsko- och skidåkare. Hårda konditionssporter med andra ord. Men antalet ungdomar som i dag vill lägga ner det slit som krävs för att nå framgång i uthållighetsidrotter blir färre och färre. Svensk längdåkning har också på senare år varit mest framgångsrik på sprintdistanserna.
Det är osannolikt att det numera föds färre talanger här i landet, men det är definitivt färre som väljer att för idrottens bästa förädla sin talang. Det är också viktigt att komma ihåg att individer som exempelvis Svan, Gustafson och Stenmark är mycket ovanliga. I deras fall föll alla de komponenter som krävs för att vinna OS-guld på plats: en för sporten extrem fysisk talang kombinerad med den inte mindre viktiga psykiska talangen att kunna vara bäst när det gäller. De hade vidare förmågan och viljan att underkasta sig den nödvändiga träningen och dessutom fysiken att tåla den. Helt avgörande var också att de bodde på platser där de yttre förutsättningarna för sporten fanns. Man blir ingen bra skidåkare utan snö. Men alla dessa komponenter hade varit meningslösa om de inte hade bestämt sig för att satsa – 110 procent, som klyschan lyder – på sin idrott. Som elitidrottare investerar du enorma mängder tid och kraft för att eventuellt få betalt i form av goda resultat någon gång i någon framtid. Men vem har lust med det i dag när idealet snarare är att söka i snabba kickar?
Turin-OS – början på en ny era?
När OS-elden slocknat i Turin kunde man konstatera att 2006 inte bara inneburit ett trendbrott vad gällde de senaste spelens svenskinsatser. Spelen var tidernas mest framgångsrika för svenskt vidkommande. Hela sju guldmedaljer och totalt fjorton pallplatser blev det smått fantastiska slutresultatet.
Skidlandslaget i sprint visade vägen med guld i bägge stafetterna samt ett individuellt genom Björn Lind. Anja Pärson beträdde pallen flest gånger med tre medaljer där slalomguldet var kronan på verket. Medaljer av ädlaste valör blev det även för skidskytten AnnaCarin Olofsson (som även vann ett silver), det kvinnliga curlinglaget med kaptenen Anette Norberg i spetsen samt Tre Kronor som vann en rafflande ishockeyfinal mot Finland.
Detta lovar gott inför OS i Vancouver 2010.
(Artikeln publicerad 2006-02-28)
Vinter-OS: Bronsåldern
http://www.ne.se/rep/vinter-os-bronsåldern
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
